En dag så långt borta

Så kom då dagen. 

Den som känts så långt borta. Som jag aldrig trodde skulle komma närmare, som känts som om den var en evighet bort. Dagen då vi satt i klassrummet och pratade om hur vi ska lägga upp vårt examensarbete. Det där stora arbetet, som hägrat, skrämt, pirrat och varit det stora målet vi strävat mot. 

Det kändes så konstigt att vi satt där, cirka 20 stycken som har så mycket mer erfarenheter nu, så mycket mer konstiga frågor som verkligen handlar om jobbet (inte som första dagen när vi bara såg ut som fågelholkar allihop). Där satt vi, gick igenom målen, punkterna och hur det ska läggas upp. Opponering och arbeten, LIA och hur vi hanterar våra handledare. 

En helt overklig dag, som började i sorg och som avslutades i skratt som fick magen att krampa. 

Tiden som jag skrev om igår, den har alltså snart tagit slut. Snart har det gått två år, där vi delat, skrattat, gråtit, bråkat, varit trötta, lunchat, skrivit, förfärats, tentat, utvecklats tillsammans. Och snart ska vi skiljas åt. Att sitta och prata om examensmiddagen och säga hejdå till dem som inte skulle med ut och äta på eftermiddagen (Hejdå, vi ses i maj! - udda avskedsfras) det gjorde allt så mycket mer verkligt. Dagen som var så långt borta, är bara runt hörnet. Hörnet, liksom, ni förstår - hur nära som helst! En familj kommer splittras, en klass kommer gå ut, nya elever tar vid - men vi som helhet kommer upplösas. Otrolig separationsångest! 

Men idag, var det VG-dag på sista tentan, massa öl och skratt som kommer kännas även imorgon! 

Och det räcker för idag - en helt underbart udda dag i slutet av februari, där en helt ny början väntar bakom ett hörn som är så nära att jag nästan kan nå det från där jag sitter nu. Den där dagen, alltså. 

Så skrämmande underbar! Och så otroligt nära! 

TGIF

Det är onsdag, fast tisdag

Idag har kylan tagit tag i oss igen. 

20 stycken frusna själar som suttit i ett klassrum och slagits om värmefläktarna, snörvlat i kapp och tyckt allmänt synd om oss. Sen kunde ju inte dagens ämne om arbetsrätt pigga upp oss speciellt mycket heller, så energin gick från låg till obefintlig... Stackars George, han suckar lite snällt och skakar på huvudet och mumlar "Vi har problem" när vi sätter igång och diskutera och gestikulera. När vi har handuppräckning på vad som är en auktoritär ledarroll och en demokratisk och vi inte ens kan enas om det - då ser vi förtvivlan i hans ögon och jag kan riktigt höra hans tankar: "Aldrig igen - jag säger upp mig!"

Men arbetsrätt - nä, det är inget för mig... 

Visst är det bra att veta om skyldigheter och rättigheter, men vilken lag som stödjer vad, nej tack, jag tror jag letar upp en varm brasa istället och halvsomnar framför den....

Efter gårdagens Lundautflykt så sitter nu sonen och spelar sina nya Wiispel. Katten tycker husses ansikte är alldeles för ohårigt och gör sitt bästa för att gnugga av sig några hårstrån på den lille mannen som försöker rädda sina spelkontroller från kattassar och attackmonster. Själv sitter jag med immunte och begynnande nackspärr och har lite ångest över att jag hela tiden måste ha kalendern framför näsan för att komma ihåg vad det är för dag. För jag är inte överens med världen, för mig är det onsdag.... men jag kommer ju få ge mig när onsdagen väl börjar, om jag inte vill känna mig som om jag fastnat i en skymningszon där samma dag utspelar sig om och om igen. Så ok då, det är väl tisdag då, men jag vill att det ska vara onsdag, kan vi samsas om det?

Love

Värme och styrka sökes

Datumljus från Granit

Nu är det minsann kallt ute!

Bara väntar på att snön ska börja falla, gatorna frysa till och frosten ska glittra på taken. Det känns som om det är nära nu. Jag ser fram emot det, det blir liksom lite ljusare med snö, lite tystare ute, lite mysigare inne. Men frusen som jag är, så vill jag ha varmt omkring mig. Lätt ordnat i och för sig med te och filtar i soffan, varma ylletofflor inne och massor av tända ljus. 

Idag får det bli att dricka te med ingefära, inte min största favorit men det ska visst hjälpa immunförsvaret. Och mitt immunförsvar har fått sig en liten knäpp på näsan. Inget konstigt med det, men det passar så himla illa just nu. Är ute på LIA (Lära I Arbete) och har bara tre veckor kvar sen ska vi skriva en rapport på en massa saker vi lärt oss och lämna in, vilket betyder att all tid är viktig just nu. 

Vad tycker ni om vårt datumljus, förresten??

Min son som älskar svart, brukar bli så sur på mig när jag köper vita saker, så detta året har jag minsann letat upp ett som föll honom i smaken! Och vi bara väntar på att få börja använda det! Det är något speciellt med datumljus, eller hur? Inte bara själva känslan av levande ljus till frukosten utan hela nedräkningen till något extremt spännande! 

Nu är det dags att krypa ner under filten igen, ska bara kasta in en fiskgratäng i ugnen först, så jag har lite matlåda till imorgon. Även om jag kanske borde inta min mat intravenöst imorgon, har en fantastisk dag planerad, jag bara hoppas att jag inte svimmar! För hur bra ser det ut, en liten fånig läkarsekreterarelev som tror att hon klarar av att se blod, svimmar i operationssalen? Så, den som har lite styrka över, ber jag skicka den vidare till mig, så jag faktiskt kan klara av en hel dag med diverse operationer, för jag vill ju faktiskt se på! Tur ändå att det inte är en hjärtoperation inplanerad imorgon, där tror jag min gräns går faktiskt...

Love

Nu laddar vi för storm och mastodonttenta

 Stormvarning igen! 

Jag brukar ju alltid komma på något jag behöver utomhus när nyheterna varnar för storm och egentligen är det samma sak idag, skulle behöva gå till apoteket men nja, jag tror jag står över. Vi får väl se om jag trotsar regnet och vinden tillslut ändå, men planen är att stanna inomhus och genomlida ytterligare en dag med pluggande inför mastodonttentan på torsdag. Min älskade gipsnisse är på väg till en av sina vänner, så här första dagen på höstlovet. Hans mormor fixar så mysiga playdates när hans pressade mamma måste göra annat. Men på onsdag ska vi i alla fall ha mysdag och antagligen frossa i film och godis. 

Jag shoppade loss lite på Jotex när de hade rea. Min säng måste kattanpassas, jag vill inte ha honom på täcket eller under, för den delen. Jag var kattallergiker innan jag fick min son, faktiskt. Men efter förlossningen så försvann allergin! Det kan hända och ingen är mer lycklig än jag - det är väldigt skönt att inte behöva fundera på om jag kommer få kliande utslag på hela kroppen, när man är hemma hos någon som har katt. Men jag tänker inte utmana ödet med att ha honom i sängen och rakt upp i näsan, för vad skulle vi göra om allergin kom tillbaka? Vi kan ju inte leva utan får lufstiger. Så nytt vackert överkast med tillhörande kuddfodral (det är mina sovkuddar i fodralen faktiskt) och sen en sockersöt extrafilt att krypa in under nu när hösten är över oss med stormsteg. I samma veva fixade jag nya sängkläder till Jontons rum, men de får jag visa en annan gång. 

Jag vet att det är en hel månad kvar till december, men jag fick en ny ljusstake av min mormor när vi var i Varberg och firade hennes 85-års dag. Och den är bara så vacker, så jag kan inte ha den nerpackad längre! Och den heter Maria - hur passande är inte det??

Som ni nog vet så älskar jag vackra paket!

Men jag tappar liksom inspirationen när jag ska göra paket själv. Jag har lovat mig själv att bli bättre på presentinslagning i framtiden - det är inte bara själva innehållet som gäller, det ska ju vara en upplevelse att få ge bort något också! Så idag tog jag mina första stapplande steg mot vackert paket. Jag hade inget "vuxen-omslagspapper" till vännens mamma så det blev så här i stället! Nöjd, faktiskt! Man måste ju inte ha papper runt allt, man kan göra det vackert ändå. Och sen två små paket till barnen i familjen, vännen som snart fyller år och till hans lillebror. Jag har en "present- och överraskningskasse" där det finns lite saker för både stora och små. Köper när jag springer på något kul, inga direkt dyra saker, men det är mysigt att dyka ner i kassen och hitta något kul, ibland "bara för att". Jag älskar verkligen att ge bort presenter! 

Nu är det nog dags för en extremt stor kopp te och krypa ner i soffan en stund innan jag tar mig an mina böcker igen. 

Love, love, love

Instacollage och en hjärna på högvarv

Hjärnan går på högvarv och stressen tar över kroppen - det är inte bra!

Det var kanske inte någon bra idé att plugga samtidigt som man är ensam vuxen hemma, men jag ska klara det! Så är det bara! Om mindre än ett år har jag en ny befattning i mitt liv - om mindre än ett år är jag färdigutbildad läkarsekreterare och det ska bara fungera! 

Men det är viktigt att stanna upp ibland, inse att livet snurrar för fort och tillåta sig själv att ta ett steg tillbaka. Jag är dålig på det. 

Inte helt på grund av mig själv, utan den press som läggs på mig av andra. Jag vill inte svika någon men tillslut inser man att det går inte att ta hänsyn till allas känslor och viljor. Jag menar inte på något sätt att man ska bli dum och såra andra, jag menar bara att det faktiskt är mer än okey att säga nej ibland. Det är ett sånt litet ord och för mig är det så svårt... "Jovisst, men jag fixar", "Självklart kan jag ta det där, du har så mycket annat", "Det går snabbt, det gör jag på 20 min (fast det tar en timme)", "Jaha, du gillade inte den uppdelningen, men förlåt det måste vara jag som tänkt fel här", "Jodå, går gör det, jag får fixa det, helt enkelt". 

Nej.

Nu får det vara nog.

Jag har tillräckligt med problem att lösa, jag har nog med arbetsuppgifter redan. Jag kan inte lösa andra problem och liv. Det går inte alls! Jag kan hjälpa till så mycket jag kan och orkar, men ansvaret ligger inte på eller hos mig. 

Nej.

Idag sitter jag både med pluggandet och planen för hur jag ska ha det i mitt liv. Jag är "listoman", jag älskar att skriva listor, ha färgade post-its som talar om för mig vad jag ska komma ihåg eller vad jag ska göra. Det är något visst med att få dra bort den där post-it-lappen, knyckla ihop den och slänga den när jag är klar. Som en tydlig markering över att nu är detta gjort, klart och över. Som ni kan se i min kalender i Instacollaget (och det var ändå bara två dagar i en hyfsat lugn vecka) så skrivs det saker till höger och vänster, det tippex:as och skrivs på nytt, olika färger beroende på aktivitet och totalt kaos. Så ni kan ju tänka er hur det ser ut i min hjärna, om det där är ett nedskrivet kaos på endast en bråkdel av mitt liv.

Nej - nu tar jag nya tag!

Färgglada post-its ska inhandlas tillsammans med en familjekalender och sen ska jag ställa mig framför spegeln och träna mig på att säga nej. Ja, så får det bli. Nu är det bestämt, mental post-it i rosa fastklistrad framför ögonen!

Love, love, love!

Underliga veckor - spännande höst?

Ibland undrar jag om sånt här bara händer mig?! 

Men så är det väl inte, så klart, men det känns så vissa dagar... Ni vet, de där dagarna där allt verkar hända på en och samma gång, bra eller dåliga saker, allt liksom klumpar ihop sig på samma gång! 

De senaste veckorna har verkligen allt hänt!! Massor med underliga händelser som inte verkade ha med varandra att göra men som bara "flyter samman"! 

Eftersom jag är ganska van vid att ha ett "mindre ordinärt liv" så står jag bara leende vid sidan om och låter det skölja över mig, sällan förvånad, inte överraskad men väldigt road av situationen!

Livet är verkligen spännande! Nästa vecka är vi tillbaka i skolan igen, helt plötsligt har en hel sommar gått med massor av jobb, massor av erfarenheter, nya vänner för livet, huvudet fullt av konstiga ord och förhoppningsvis en klarare bild av var jag är på väg! Jag tyckte precis jag var "nyast på jobbet", nu hejas det vilt åt alla håll, både på nya pendlarvänner och arbetskamrater. 

Snart är det dags att heja på alla klasskompisar (heter det så fastän vi är långt över 20 allihop?) och ta tag i nya tentor, caserapporter och samla material till examensarbetet...

Och min son har börjat ettan!! Stora fina pojken! 

Ja, välkommen, du spännande höst! Nu kör vi så det ryker!!

Har jag plats i huvudet för detta?

Jippi!! 

Nu har jag dem! Nu ligger de här på köksbordet och bara väntar på att jag ska öppna dem. Hmm, vad ska man börja med? Och nästa fråga - har jag plats i huvudet för allt detta? 

Jag menar, grundkurs i statistik - hur upphetsande låter det? Men det är ju så klart bra att kunna om man nu ska bli en sjujäkla bra administratör, men jag tror att den boken kommer hamna lite sist på min "Vill-hemskt-gärna-läsa-i-sommar"-boklista! 

Annars har jag precis hittat tillbaka till romaner igen. Jag är periodare när det gäller att läsa. Stundtals så avverkar jag böcker på löpande band och under resten av tiden, hittar jag böcker som jag ska "läsa sen". Pocketböcker ramlar ur min bokhylla, så jag måste faktiskt rensa lite då och då. Så lästa böcker delas upp i "Behålla" och "Göra av med" och så hamnar de i olika skåp ovanför garderoberna. Jag tror att jag ska passa på att återuppliva en idé jag läste om för flera år sedan. Man placerar ut pocketböcker lite överallt, i folks cykelkorgar, parkbänkar o.s.v. På boken står det en liten lapp om att detta är en bok som vem som helst får ta, läsa den och gärna lämna den vidare. Jag minns inte var jag läste om detta eller i vilket land det hade startat, men jag gillar idén. Jag tycker den är toppen!! Än har jag inte vågat, tänk om någon ser mig och ringer polisen som ger mig böter för att jag skräpar ner?? 

Jag får väl smyga ut i mörkret och lägga ut mina böcker. 

Ja, som en superhjälte i cape och tights med ett stort B på bröstet - 

Book Woman, to the rescue!

Avig Maria, det är jag det!

Så, när vi nu vet min bakgrund, så fortsätter vi.

Idag har jag handlat de böcker som kommer behövas inför det sista året i skolan! Det är himla bra att lära känna någon i klassen över som man kan köpa böcker av. Och det är ju så skönt att få dem så här tidigt så jag hinner läsa in mig innan skolan börjar i höst - äntligen ligga steget före! Terminen som gick nu började ju med min knäoperation som satte en del käppar i hjulet för mig, så våren blev ganska stressig i slutet. Det är inte lätt att plugga heltid och vara ensamstående också, hade jag visst det jag vet idag så hade jag.... antagligen gjort samma val ändå!  

Det är världens coolaste känsla att veta att jag har ett år kvar i skolan! Jag har redan gjort halva tiden - ett år gånget, ett år kvar och sen har jag ett helt nytt yrke i ryggsäcken! Ett yrke där det finns arbetsmöjligheter, en chans till ett jobb, ett "riktigt" jobb! Och känslan av att veta att jag gjort det, jag har tagit tag i mitt liv och gjort det som behövdes för att jag och Mini-Mannen ska få det bättre, den känslan kommer leva kvar i mig för resten av mitt liv! Jag kommer vinna mot oddsen! 

Och folk undrar hur jag kan le så mycket varje dag? Är det inte uppenbart? 

Livet är ju fantastiskt!

För flera, flera år sedan, innan jag var mamma och studerande, så bodde jag i Göteborg. 

Jag kämpade fortfarande aktivt med en av mina kroniska sjukdomar. Endometriosen (går att läsa mer om här) och jag var absolut inte vänner och jag hade fortfarande svårt att acceptera och lära mig leva "med" sjukdomen istället för att "vara den". Jag kämpade fortfarande emot med näbbar och klor, försökte fortfarande leva mitt liv som jag var van att leva det, inte leva som jag kunde leva det. Då, helt plötsligt, slutade mina ben fungera.

Jag ramlade ihop i en liten hög på vardagsrumsgolvet i en lägenhet på Hisingen i Göteborg. 

Jag har aldrig tänkt på hur kallt ett parkettgolv kan vara, förrän jag låg där. Eller hur hårt det faktiskt är. Jag har heller inte funderat på hur förlamad man blir när man inte känner något från midjan och ner. Jag kände inget tryck mot benen och golvet, jag kände bara hur ena sidan av bröstkorgen kändes mot parketten, hur kall kinden blev mot det kalla golvet, hur orkeslösa mina händer var när de försökte dra hela min kropp framåt. Jag var 24 år gammal och trodde jag hade förlorat mina ben för alltid.

Och jag bad.

Jag bad till Gud om värme, om att få ork att dra mig till soffan, om att nå telefonen, om att någon skulle ringa så jag kunde be om hjälp. Jag bad till och med om att mitt ex skulle komma förbi och hitta mig, bara så jag fick hjälp. Jag vet inte hur länge jag låg där, men jag uppskattade tiden till ca en timme när jag väl kunde komma upp i soffan. När jag hävt mig upp, började benen komma tillbaka men var blytunga och det tog ca en timme till innan jag kunde röra dem igen. 

Då bestämde jag mig! Jag höll telefonen i min hand, började sakta få upp värmen och senare somnade jag. Men precis där och då, bestämde jag mig! Varje dag är en gåva, varje minut händer det saker som kommer påverka mig och jag kan välja vad jag gör med den kunskapen. Jag kan välja att bli bitter och gnällig, förbanna livet och allt jag inte kunde göra, eller så kan jag le! Jag kan se regn som en möjlighet för gräset att växa, jag kan se blåst som ett skäl att få ligga i soffan under en filt och mysa. Jag kan se sol som ett sätt att fylla kroppen med D-vitamin, och jag kan se utmaningar som något som kommer stärka mig! 

Vet ni vad jag gjorde efter detta?

Jag anmälde mig till att dansa balett, på en dansskola i Göteborg.

Och benen? De fortsatte krångla, tills jag fick reda på att jag hade cystor som tryckte på nerverna i benen, därför slutade de fungera. Jag blev opererad igen, men fick permanenta nervskador och har idag RLS som ser ut som ep-anfall.

Men dansa balett - det gjorde jag! 

Och nu har jag bara ett år kvar i skolan!

Livet är fantastiskt!

Den om att vara så trött att ögonen skelar

Idag har jag sjungit för änglarna igen. 

I den vackra nyrenoverade kyrkan i Bjäresjö. Och tränat inför konsert nästa vecka. Med solon jag aldrig sjungit innan. 

Men det gick bra! Så det gäller att träna hårt nu, så jag sätter alla tonerna på onsdag. 

LIAn går mot sitt slut och jag är lika trött på kvällarna nu som när jag började för fem veckor sedan, men oj vad många svåra ord det finns att skriva upp! Och så många olika sätt det finns att diktera på... Och så mycket som kan gå snett när man byter datasystem och förlitar sig blint på att allt bara ska fungera! 

På måndag är det dags för sista skolveckan för denna termin och start som sommarjobbet. 

Så nervositeten börjar kicka in nu, kanske lika bra att jag är så trött att ögonen skelar - man blir ju lite avtrubbad i känsloregistret när man är trött. 

Och ni kan inte ana hur mycket jag längtar!

Så mycket att jag ler från öra till öra bara vid tanken av det som väntar.

Så med skelande ögon och ett riktigt fånleende, önskar jag er alla en god natts sömn!

Fler bilder från Bjäresjös underbara kyrka, kommer senare.

Den om bloggpauser och utmattning och tankar på en slö söndag

Det duggar inte tätt mellan inläggen längre. Det helt och hållet ofrivilligt men inspirationen har inte infunnit sig. Och det är kanske bra ibland! 

Bloggen får ju inte bli ett "måste", det ska ju vara kul. Det ska ge något att både skriva och läsa. Jag har många gånger funderat på om jag inte bara skulle lägga ner alltihop. Men nä, jag blir glad av att blogga, jag har fått många fina vänner genom bloggen, jag har fått mycket pepp och stöd och har kunnat ge lika mycket pepp och stöd tillbaka. Det är ett konstigt liv, men ett liv jag inte skulle vilja vara utan! 

Det är mycket som händer nu, skolan tar mycket tid, jag har valt att ta andra steg inom andra områden,  som i sin tur också tar mycket tid, våren har känts seg och vintern lång. Knät (har jag inte skrivit om på ett tag) är inte helt så bra som jag kanske hade trott att det skulle bli. Jag går nästan obehindrat nu, men sen helt plötsligt blir det svullet, stel och fyrkantigt igen. Jag har inte fått tillbaka känseln helt och det gör fortfarande ont på undersidan av knäskålen utan känd anledning. Sånt drar ner humöret lite på mig. Jag vill liksom förstå vad som händer, jag vill ha en plan på när det slutar eller lära mig leva med ett knä som kommer vara så här för resten av mitt liv. Men jag ger inte upp, om knät kommer vara "skadat" för resten av mitt liv, så är det desto viktigare att jag tränar upp musklerna igen så det får avlastning. 

Min son riskerade att bli snittad i båda hälsenorna eftersom han är tågångare och har varit i hela sitt liv. Så där kom lite extra stress. Som tur var, fick vi ett andra utlåtande och han ska börja med skenor i september istället, vilket betyder att både sommaren är räddad och han slipper gå med gips på båda underbenen i sex veckor. 

Termin två är visst den värsta, säger alla som gått vår utbildning före oss, jag börjar förstå vad de menar... Fyra tentor på fyra veckor, tre avklarade och två resultat i hamn. Än så länge har jag klarat mina prov och börjar se fram emot att få gå ut på LIA om en vecka. Fem veckor på LIA och två rapporter som ska klaras av under den tiden, men ett sommarjobb är i hamn och jag kommer tillbringa mina dagar på Hudkliniken i Malmö, längtar ihjäl mig lite grann, faktiskt! 

Ska sjunga mitt första solo i Kyrkokören i kväll, en sötsöt sång om att våga lämna över och be om hjälp och inse att det finns någon som bryr sig - kunde det passa bättre just nu?? Och igår fick jag veta att jag kommer få fler solon, glädje glädje! Jag som älskar att sjunga och där hämtar jag kraft och styrka!

Vi har trots allt klarat oss ganska bra från sjukdomar, Alcogelen går varm här hemma och allt spritas! Tror att det hjälper till, placeboeffekt eller inte, det känns bättre att skvätta handsprit lite hit och dit!

Ihop med allt ovan, så har en massa möten med människor i alla åldrar blivit till något jag aldrig kunde räknat ut! Jag älskar att ha människor omkring mig, jag älskar att vara ihop med människor, jag älskar att prata, skratta, lyssna, berätta och bara finnas tillsammans med andra. Jag blev invald i styrelsen för Föräldraföreningen på skolan, hysteriskt spännande! Tänk att få vara med och hitta på roliga saker för våra fina små, hjälpa till att ta upp saker som föräldrarna vill lyfta och planera inför flytten till nya skolan och en massa andra fantastiska saker! Nya bekantskaper kommer innebära en härlig vår och sommar med ungar som spelar fotboll i en trädgård och sena kvällar på balkonger med myggljus. 

Så mitt i utmattningen, ser det ut att bli en ljus och spännande vår, en fullspäckad vänner-överallt-sommar och massor med nya erfarenheter! Börjar med att sjunga om lite extra hjälp tillsammans med två underbara körer ikväll och sen tar vi helt nya, starka tag!

Glöm inte att se det vackra i varje dag! Det finns alltid något guldkorn att gömma i hjärtat!

Den om hemska förmiddagen och en mycket trevligare eftermiddag (Instagram kavalkad)

Heeeeeeeeerregud!!

Vilken hemsk tenta!! Hur i hela världen kan man utsätta sig för sånt här, frivilligt!?! Men nu är det gjort och det är bara att släppa taget. En sak är säker, jag kommer sova som en liten gris i natt och bara be till alla högre makter om att jag slipper omtenta....

Som tur var, hade jag roligare saker att se fram emot! 

En superdupergod lunch ihop med lockigaste sötnöten Caroline, hennes blogg hittar ni här! Hon var så snäll så och ställde upp på foto, själv tackade bestämt nej, men det har mer med att jag vill bespara er en grådassig, skittrött, tentasnurrig bloggerska... Att en och en halv timme kan gå så snabbt!!

Och precis när  jag var på väg till tåget så fick jag ett litet sms från modern min som var i Malmö, hon också, så iväg, mötas upp och ta en kaffe i solen! Och sen avslutades dagen, som börjat så hemskt, med att hämta världens bäste kille från fritids och få en egengjord dator med Angry Birds-spel på. 

Japp, nu hoppas jag bara att jag inte somnar i soffan igen, jag vill verkligen få njuta av att ha fått tillbaka min säng efter påskhelgen. Gästerna har ju åkt hem och sonen har flyttat in på sitt rum igen - och jag kan sträcka ut mig igen, så då vill jag inte ligga och snurra i en liten, liten soffa!!

Nä, jag får göra en stor potta te och spänna upp ögonen ordentligt!

Den om mörkläggning och noll koncentration

Släckte ni ner igår? 

Så här såg det ut på vardagsrumsbordet hos mig. Tyvärr lös det för fullt runt omkring i hyreshusen här, lite tråkigt, jag gillar liksom idéen även om det gäller att tänka sig för varje dag, så klart! Jag har ju mest smålampor och alla med energisnåla glödlampor i, så jag försöker göra det jag kan till vardags också. 

Noll koncentration, jodå... 

Borde plugga på tentor istället för att leka med bildredigeringsprogram men det är ju bra mycket roligare och väldigt mycket mer avkopplande än  KVÅ-koder, icd.nu och anatomipapper i enorma högar...

Har jag tur, så förstår jag mina egna anteckningar, tyvärr är inte det en självklarhet ibland, mer tippex än bläck på pappret stundtals... 

Men en sak i taget, fyra tentor på fyra veckor klaras snabbast av om man tar ett problem i sänder. 

Så, släpp datorn och snabbt tillbaka till klassificeringskompendierna!

Den om väntans tider och konstiga knölar

Ja, inget är väl som väntans tider... Önskar bara att det var en annan typ av väntan, än ett betyg på min rapport! Sitter med vår Lärportal öppen hela tiden (vilket är helt meningslöst eftersom vår lärare slutat för dagen och jag borde kunna stänga ner men nädå, den delen går inte in...) och trycker uppdatera en gång var 10:de minut. Vilket inte heller hjälper så klart, betyget kommer ju när det kommer.

Det har varit en underlig vecka. Jag försökte ju gå tillbaka till skolan i måndags och förutom att det var extremt kul att vara tillbaka så började vi ett nytt område i Anatomin och (för min del) första diktatlektionen. Men herregud så udda det kändes! Inte nog med att jag blev extremt trött, ibland kändes det som om alla pratade ett annat språk! Jag har blivit totalt avsocialiserad!! Jag kan inte förstå vanlig svenska! Mycket udda! Tyvärr fanns det lite smolk i bägaren, en massa konstiga knölar på och runt knät... Min logik sa att det var musklerna och fästena som blivit överansträngda efter att ha varit så stilla, mitt känslocenter gick i spinn! Vad ÄR det som händer med mitt knääää???? Så ett snabbt mail till min underbara sjukgymnast Helena för att köra ett avstämningsmöte. Behövde liksom bara höra att allt var ok. Och det var det! Jag fick till och med beröm, för att jag redan har så bra rörelse i knät och att jag kan böja och sträcka ut nästan till normalt läge! Tänk att man kan bli så lycklig över att få beröm över lite träning?! 

Men för första gången på flera månader, kan jag visualisera mig själv på mina Power Walks igen, som jag längtar! Så nu drömmer jag om mina underbara slitna RunTone, min RunKeeper och en svalkande havsvind i håret igen. Jag ska snart kunna gå igen! Och då, minsann, kommer det inte gå att stoppa mig! 

Målet är kanske bara 3-4 månader bort, känns nästan svindlande att tänka på. Lycklig ända in i själen!

Den om nya kurser och benrangel som heter Frans-Günter

Så var det då dags! 

Termin 2 började storslaget idag. Anatomi, skelett och muskler - vilket liv jag lever! På två timmar hade vi gått igenom hela skelettet (och tagit död på ett par myter) och jag hann också stressa upp mig över operationen på onsdag då jag slog upp ett medicinskt lexikon med bilder och direkt hamnade på sidan över knät! Herregud så mycket som kan gå snett eller sitta fel där inne! Inte undra på att jag har ont. 

Ny lärare också, en av min mormors gamla arbetskamrater på njurkliniken i Malmö. Bara det är ju liksom lite extra roligt! Imorgon är det dags för mag- och tarmkanalen och sen får jag ta itu med lite förberedelser inför onsdag. Gulliga väninnan bjöd på gott sällskap och mat ikväll, härligt att inte äta ensam längre och ungarna var så uppe i varv att jag aldrig trodde sonen skulle somna när vi kom hem. Men en kvart senare än vanligt var det knäpptyst från lillis rum och nu snarkar han på som vanligt. 

Älskar mina vänner! Utan er vore jag inget!

Ses imorgon, Frans-Günter!

Den om tråkiga foton och skvalmusik på radion

Lördag!

Skvalmusik på radion, svenska dansbandslåtar och roliga dängor från 1946 och så ett par tråkiga foton.

Ja, det är min pausmelodi mellan rapportskrivningarna denna iskalla men soliga lördag. Vintern kom ju tillbaka, fastän jag tog in pasteller. Det hjälpte ju inte alls! Och stormande Skånelandsvindar med istappar viner runt knuten. 

Jag sitter och försöker komma på hur jag ska skriva en rapport på extremt få ord, vad jag egentligen ska ha med i den och om det ska vara någon framsida till den eller inte. Den sista frågan får jag väl ta när texten väl är klar, antar jag. Tankarna är inte helt på banan idag, ska jag erkänna. Jag tänker mer på hur det ska gå på onsdag nästa vecka... De ringde från sjukhuset och nu är det dags, nästa vecka skär de upp mitt knä... Och vad händer sen? Kommer jag bli bra, kommer det göra ont, när kan jag gå igen, behöver jag mina kryckor länge till, hur ska det gå med skolan, hur ska det gå med sonen...? Usch, det är svårt att koncentrera sig när jag bara har en massa "Tänk-om"-tankar...

Nä, sista rycket nu!
Rapporten borde kunna skickas in om ett par timmar - om jag bara sätter in tankarna i rätt fack igen! Under tiden bjuder jag på extremt tråkiga foton från Malmö Central. Jag försöker lära mig att ta kort i farten, men kan inte alltid stanna och be tiden frysa lite bara för att bilden ska bli bra - nä, träning träning träning, sen kan livet rulla på hur fort det vill, jag kommer vara beredd att fånga ögonblicken ändå!

Nu, rapport, jag, datorn, yes!

Den om den vackraste lilla affären i hela staden

Det finna en speciell affär i Ystad som är så där lite extra vacker och lite extra speciell att gå in i. Den underbart vackra Kronan på verket, blommor, inredning och världens trevligaste personal. Och vilka arrangemang de gör! Det spelar ingen roll vilket tillfälle eller vilka blommor eller vilka färger - allt de rör vid blir de vackraste kreationer! Jag kan gå in där ibland bara för att stå där, med alla dessa vackra föremål runt omkring mig och försöka placera in dem hemma hos mig själv. Jag skulle absolut behöva en mycket större lägenhet och en hyfsat stor plånbok. 

Idag hade jag inte direkt tid att klämma och känna på allt, men jag måste snart in där igen och hitta vårens utmaning. Jag ska ta upp min lilla utmaning till mig själv igen, köpa en växt som skrämmer slag på mig, för att övervinna mina rädslor och se till att den överlever! Har ingen aning om vad jag ska hitta på för blomma, så har ni några förslag, skicka ett meddelande. Gärna något med färg, gröna växter har jag upp över öronen och nu måste jag få lite färgfägring här inne.

Kolla in ljuslyktan på översta hyllan! Den bara skriker Kööööp mig, kööööp mig!! men jag motstod den idag, får väl se om jag är lika duktig när jag går in nästa gång. Om den finns kvar så borde jag väl ta det som ett tecken på att den vill flytta in hos mig, eller hur? 

Hoppas ni har alla har en underbar fredag med massor av mys!

Jag ska slappna av med vetskapen att jag klarade min salstenta som jag skrev innan jul - yeay me!!

Den om slutet på julen och quizzande mammor

Julsakerna har minsann inte kommit längre, trots mina tappra försök att plocka undan. Sonen har i och för sig förlikat sig med rutinen att äta frukosten vid diskbänken! Vi är ju så flexibla!

Nu drar jag iväg till skolan för första gången på, vad som känns som, vääldigt länge! Kramkalas kommer det ju bli så klart och njuta av de sista dagarna som Dianagrupp, för snart är det dags för nya arbetsgrupper... Usch, hur ska det gå för den här "flexibla" donnan? Love my studygroup!

Ikväll blir det en massa musikquizzande för ett gäng fnissiga kvinnor! Bara så där på en torsdag, liksom. Det behöver man ibland. Några mammor som känner varandra och några nya bekantskaper, kan det bli bättre?

Men vi börjar med musik, kaffe, solglasögon och en tågresa!
Bra plan!

Den om färdiga arbeten och spejsade iso-tal

Det är inte helt lätt att vara objektiv när man skriver om ett ämne som ligger en varmt om hjärtat, eller close to home, uttrycket jag tycker så mycket om. För samtidigt kan jag inte säga att kroniska sjukdomar ligger mig "varmt om hjärtat" - det vore ju fruktansvärt! Men close to home, absolut.

Vi har inte bara tidspress utan ordpress på oss, rapporterna får inte överskrida ett visst antal ord. Denna gången klarade jag mig precis, två ord från 2000-gränsen, hoppsan, Kerstin, liksom!

Men nu är den klar.

Frågan är om jag ska göra som vanligt och peta i den tills det snurrar framför ögonen igen, som jag brukar göra, eller bara luta mig tillbaka i min stolthet över min första egna rapport och trycka på sänd-knappen.

Hmm, svårt... Noja mer, eller känna mig mer än nöjd? Hmm...

Åker och hämtar mitt barn på fritids och funderar under tiden, ja, det låter bra! 

På med regnkläderna och ut i den gråa januariskymningen.

När jag kommer hem är det dags att ta lite tid för att leka med spejsade iso-tal på nya kameran. I äkta Frugan-anda! Min foto-guru!