När natten kommer

Vad är det med mörker som är så hemskt? Eller fascinerande? Eller rogivande? Vad är det med nätter som får alla mina tankar att vandra åt alla håll? Varför just på kvällar och nätter?

Är det för att sonen sover och jag har det lite tyst omkring mig? Eller är det för att jag är så sjukt mörkrädd? 

"Ingenting finns i mörkret, som inte fanns där i ljuset" hörde jag en gång när jag var liten, från Mupparna tror jag. Earnie var mörkrädd och han försökte lugna sig själv. Jag försökte verkligen komma i från min rädsla. Jag har kämpat och kämpat, men nu har jag nog förlikat mig med tanken. Speciellt som det inte är varje natt och varje mörker. 

Men mina tankar - de kommer alltid på kvällarna, när mörkret sänker sig. 

De där som gör att jag vänder och vrider mig i sängen, inte kan somna eller komma till ro. Då jag kommer på saker jag glömt göra, eller glömt packa ner i väskan. Jag får för mig att det är en bra tid att packa lådor på eller sälja alla mina möbler. Eller fundera över livet och varför människor gör som de gör. 

Det. Är. Ingen. Bra. Tid. För. Tankar.

Det är verkligen inte en bra tid för att packa lådor, speciellt när man kommer på att alla lådorna som står på vinden borde tas ner och gås igenom. Vinden är kall, och mörk... Och det kan finnas spindlar där. Jodå, jag vet att spindlarna finns där i ljuset också men om de skulle komma lösa i lägenheten på kvällen ja, då får jag ju vara vaken tills jag hittar dem igen! Och då blir jag ju ändå mer trött. 

Nä. Vissa kvällar är inte min favorittid på dygnets alla timmar. Inte de där ensamma kvällarna när tankarna är för många, måstena för stora och mörkret är skrämmande och är bara just det - mörkt. Men, det finns inget i mörkret, som inte fanns där i ljuset. Och tankar är just bara det, tankar. Måsten blir inte gjorda snabbare för att jag ligger och oroar mig. Jag måste bara lära mig det, en mörk kväll i taget. Ja, så får det bli. 

Lär mig om.

Ett dagens mobilinlägg

Ja, idag får det bli ett inlägg från telefonen. Orken finns bara inte för att dra igång datorn....

Jag har inte hoppat rätt efter 28-timmars-vakenheten. Men tro mig, jag kommer aldrig att göra om detta igen! Jag skulle ju sova på sömnlabb för att kontrollera impulserna i min hjärna under dels insomnande, uppvaknande och dels när provocerande blinkande lampor spelar över hornhinnorna på mig när jag bara sovit 20 min.
Kvällen började ju precis som vanligt - jag började klippa med ögonen runt kl 21. Kl 01.30 gav jag mig i kast med sonens rum, ganska vimmelkantig kan jag meddela. Kl 03.15 undrade jag om klockan gick baklänges, började känna mig smått paranoid och var övertygad om att alla klockorna var i maskopi mot mig. Kl 04.00 frös jag så mycket att jag blev stående i duschen och undrade vilket håll som var upp och ner och hur jag någonsin skulle kunna ta mig ut ur den här glasburen jag ställt mig i - hittade inte handtagen.
Kl 06.02 satt jag, skakande, frysande, med svarta ringar under ögonen på tåget och påminde nog mest om ett crackhead med abstinens....

Nä, aldrig igen!! Har något gått fel med den här undersökningen får de lägga in mig inför nästa - inte en enda gång ensam igen!! Nu gäller det att vänta. Hoppas på att få resultatet innan jul, det vore skönt att veta hur det fungerade där inne. Rabbla sifferkombinationer var jag absolut inte bra på i alla fall, fattade inte ens vad hon sa, det lät inte som svenska....

Så till helgen blir det taking-care-of-me-time! Jag ska sova, baka pepparkakor så det finns en miljard tills sonen kommer hem igen, åka ut till en väninna och pula runt i hennes affär, komma på en massa knasiga idéer om vad jag skulle ha om det var min affär, fotografera så där löjligt mycket och halvsova framför någon film. Japp, soffan, filten och jag kommer vara bästisar i helgen, förutom då en tripp med kaffe och piffing.

Bara för att jag var så där larvigt duktig (enligt mig själv då) så fick det bli en liten webbshopping idag. Granits julkalender bjöd på mina favoritpallar till löjligt bra pris, så nu är två zinkfärgade på väg hem till mig! Bara för jag är så där värd dem, ni vet!

Ta hand om och blås inte bort nu!!
Love!

(Bild lånad från Gratits insta-sida)

Like wild horses....

Har inte riktigt landat än...

Men jag lämnar fladdret hos min nya vän, som tillsammans med de andra vildhästarna kan springa av sig det med vinden i manen, marken under hovarna och tankarna tystnar i dånet av galopperande själar...

Love

Att låta den kreativa sidan ta över

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, eller hur?

Igår var jag lättad och kände att jag äntligen kommit någonstans. Idag har det sjunkit in och då känns det snarare som om jag fått en hel påse citroner kastade på mig. Men det får vara okey det också. 

Jag är ingen sjåpig människa. Jag är en tough cookie och inte mycket får mig ur balans, så när jag tappar fotfästet, så har det liksom verkligen hänt något, förstår ni hur jag menar? Och när det fladdrar i magen och andningen blir lite för snabb, då är det verkligen så - då har det hänt något utöver det "vanliga". 

Och där är jag idag...

But even this will pass.

Jag kommer anpassa mig, jag kommer hitta nya vägar, jag kommer se det positiva och jag kommer landa på fötterna igen.
Fram tills dess, pysslar jag! Pysslar och fixar här hemma, så att det ska vara lugnt och rofyllt omkring mig. Så jag kan koncentrera mig på annat. Och den kreativa hjärnhalvan får ta över kommandot ett tag och låta fladdret lägga sig, låta andningen bli normal igen och tillslut lär jag mig att ducka när citronerna flyger runt huvudet. Ja, pyssla och skapa frid.

Och snart kommer en liten gipspojke hem och då lägger sig fladdret lite till och friden sänker sig lite extra och livet blir lite lättare att leva, bara för att han finns i min närhet.  

Bara lite tankar, så här en regnig lördag när det fladdrar lite för mycket i magen och jag lever lite extra nära mitt hjärta...

Love, love, love

Instacollage och en hjärna på högvarv

Hjärnan går på högvarv och stressen tar över kroppen - det är inte bra!

Det var kanske inte någon bra idé att plugga samtidigt som man är ensam vuxen hemma, men jag ska klara det! Så är det bara! Om mindre än ett år har jag en ny befattning i mitt liv - om mindre än ett år är jag färdigutbildad läkarsekreterare och det ska bara fungera! 

Men det är viktigt att stanna upp ibland, inse att livet snurrar för fort och tillåta sig själv att ta ett steg tillbaka. Jag är dålig på det. 

Inte helt på grund av mig själv, utan den press som läggs på mig av andra. Jag vill inte svika någon men tillslut inser man att det går inte att ta hänsyn till allas känslor och viljor. Jag menar inte på något sätt att man ska bli dum och såra andra, jag menar bara att det faktiskt är mer än okey att säga nej ibland. Det är ett sånt litet ord och för mig är det så svårt... "Jovisst, men jag fixar", "Självklart kan jag ta det där, du har så mycket annat", "Det går snabbt, det gör jag på 20 min (fast det tar en timme)", "Jaha, du gillade inte den uppdelningen, men förlåt det måste vara jag som tänkt fel här", "Jodå, går gör det, jag får fixa det, helt enkelt". 

Nej.

Nu får det vara nog.

Jag har tillräckligt med problem att lösa, jag har nog med arbetsuppgifter redan. Jag kan inte lösa andra problem och liv. Det går inte alls! Jag kan hjälpa till så mycket jag kan och orkar, men ansvaret ligger inte på eller hos mig. 

Nej.

Idag sitter jag både med pluggandet och planen för hur jag ska ha det i mitt liv. Jag är "listoman", jag älskar att skriva listor, ha färgade post-its som talar om för mig vad jag ska komma ihåg eller vad jag ska göra. Det är något visst med att få dra bort den där post-it-lappen, knyckla ihop den och slänga den när jag är klar. Som en tydlig markering över att nu är detta gjort, klart och över. Som ni kan se i min kalender i Instacollaget (och det var ändå bara två dagar i en hyfsat lugn vecka) så skrivs det saker till höger och vänster, det tippex:as och skrivs på nytt, olika färger beroende på aktivitet och totalt kaos. Så ni kan ju tänka er hur det ser ut i min hjärna, om det där är ett nedskrivet kaos på endast en bråkdel av mitt liv.

Nej - nu tar jag nya tag!

Färgglada post-its ska inhandlas tillsammans med en familjekalender och sen ska jag ställa mig framför spegeln och träna mig på att säga nej. Ja, så får det bli. Nu är det bestämt, mental post-it i rosa fastklistrad framför ögonen!

Love, love, love!

En oväntad bloggpaus

Ja, om vi nu låtsas som om jag inte har varit frånvarande sen augusti... eller nä, det kommer vi nog inte ifrån. 

Livet gör lite som det vill ibland och då gäller det bara att hänga med och göra det bästa av de där citronerna som kommer farandes runt huvudet på en. Och det har jag nog gjort nu, eller i alla fall lärt mig ducka ordentligt! 

Vi har en liten gipskille här hemma. 

Nä, katten mår bra. Sonen mår också bra men det är han som är gipsad. Som jag säkert nämnt innan så är min son en tågångare. Det betyder precis vad det låter som, han går endast på tårna och sätter aldrig eller extremt sällan, ner hälarna. Och så kan vi inte ha det. Hans grovmotorik är långt efter och han kan inte böja benen ordentligt varken när han går i trappor, cyklar eller ska sätta sig på huk eller på golvet. I torsdags fick han alltså besöka sjukhuset i Kristianstad och kom ut därifrån med ett rött och ett svart underben. Japp, det var färgerna han valde på gipset! Kanske blir det randigt eller med tassavtryck om två veckor, då vi ska byta ut det, vi får väl se! Lille mannen stapplar nu fram med endast tårna som tittar ut och två tunga ben med stora klumpiga skor till. Jag är så imponerad av honom, trots allt jobbigt så leker han som vanligt, han ler och är glad och han går fantastiskt bra med de stora klumpfötterna. Men hans mammas hjärta värker....

Så jag gör det jag kan för att pigga upp honom! 

Han älskar tända ljus så, självklart plockar jag fram och stylar om vardagsrumsbordet till ett halvt brinnande inferno! Han ville inte ha Blixten McQueen-sängkläder längre (lite barnsligt nu när han är sju år, jojominsann) så självklart fixar jag coola Big Boy-sängkläder med engelska flaggan och amerikanska nummerplåtar på. Han kärade ner sig i ett par nya jeans med gubbhängslen till, och även om det dröjer minst fyra veckor till så hänger numer byxorna på en galge på gardinstången i hans rum, som en affirmation om att det kommer bättre tider snart! Imorgon ska det inhandlas riskakor med ostsmak (urk...) - allt för att hålla honom på banan!

Lampa Blackballoon

Seeeeer ni!!

Jag har fått ljus i mitt hus!!! Och det tog ju bara 1,5 år! Så vi bara låtsas som om det där jättehålet i taket inte finns mer och att allt ser snyggt ut längst upp och så bara njuter vi av att både min älskade lampa och dimmer fungerar som de ska!

Ok, nu tar vi nya tag i blogglandia! Och IRL ska jag ta och natta min son!

Love, love, love!

Avig Maria, det är jag det!

Så, när vi nu vet min bakgrund, så fortsätter vi.

Idag har jag handlat de böcker som kommer behövas inför det sista året i skolan! Det är himla bra att lära känna någon i klassen över som man kan köpa böcker av. Och det är ju så skönt att få dem så här tidigt så jag hinner läsa in mig innan skolan börjar i höst - äntligen ligga steget före! Terminen som gick nu började ju med min knäoperation som satte en del käppar i hjulet för mig, så våren blev ganska stressig i slutet. Det är inte lätt att plugga heltid och vara ensamstående också, hade jag visst det jag vet idag så hade jag.... antagligen gjort samma val ändå!  

Det är världens coolaste känsla att veta att jag har ett år kvar i skolan! Jag har redan gjort halva tiden - ett år gånget, ett år kvar och sen har jag ett helt nytt yrke i ryggsäcken! Ett yrke där det finns arbetsmöjligheter, en chans till ett jobb, ett "riktigt" jobb! Och känslan av att veta att jag gjort det, jag har tagit tag i mitt liv och gjort det som behövdes för att jag och Mini-Mannen ska få det bättre, den känslan kommer leva kvar i mig för resten av mitt liv! Jag kommer vinna mot oddsen! 

Och folk undrar hur jag kan le så mycket varje dag? Är det inte uppenbart? 

Livet är ju fantastiskt!

För flera, flera år sedan, innan jag var mamma och studerande, så bodde jag i Göteborg. 

Jag kämpade fortfarande aktivt med en av mina kroniska sjukdomar. Endometriosen (går att läsa mer om här) och jag var absolut inte vänner och jag hade fortfarande svårt att acceptera och lära mig leva "med" sjukdomen istället för att "vara den". Jag kämpade fortfarande emot med näbbar och klor, försökte fortfarande leva mitt liv som jag var van att leva det, inte leva som jag kunde leva det. Då, helt plötsligt, slutade mina ben fungera.

Jag ramlade ihop i en liten hög på vardagsrumsgolvet i en lägenhet på Hisingen i Göteborg. 

Jag har aldrig tänkt på hur kallt ett parkettgolv kan vara, förrän jag låg där. Eller hur hårt det faktiskt är. Jag har heller inte funderat på hur förlamad man blir när man inte känner något från midjan och ner. Jag kände inget tryck mot benen och golvet, jag kände bara hur ena sidan av bröstkorgen kändes mot parketten, hur kall kinden blev mot det kalla golvet, hur orkeslösa mina händer var när de försökte dra hela min kropp framåt. Jag var 24 år gammal och trodde jag hade förlorat mina ben för alltid.

Och jag bad.

Jag bad till Gud om värme, om att få ork att dra mig till soffan, om att nå telefonen, om att någon skulle ringa så jag kunde be om hjälp. Jag bad till och med om att mitt ex skulle komma förbi och hitta mig, bara så jag fick hjälp. Jag vet inte hur länge jag låg där, men jag uppskattade tiden till ca en timme när jag väl kunde komma upp i soffan. När jag hävt mig upp, började benen komma tillbaka men var blytunga och det tog ca en timme till innan jag kunde röra dem igen. 

Då bestämde jag mig! Jag höll telefonen i min hand, började sakta få upp värmen och senare somnade jag. Men precis där och då, bestämde jag mig! Varje dag är en gåva, varje minut händer det saker som kommer påverka mig och jag kan välja vad jag gör med den kunskapen. Jag kan välja att bli bitter och gnällig, förbanna livet och allt jag inte kunde göra, eller så kan jag le! Jag kan se regn som en möjlighet för gräset att växa, jag kan se blåst som ett skäl att få ligga i soffan under en filt och mysa. Jag kan se sol som ett sätt att fylla kroppen med D-vitamin, och jag kan se utmaningar som något som kommer stärka mig! 

Vet ni vad jag gjorde efter detta?

Jag anmälde mig till att dansa balett, på en dansskola i Göteborg.

Och benen? De fortsatte krångla, tills jag fick reda på att jag hade cystor som tryckte på nerverna i benen, därför slutade de fungera. Jag blev opererad igen, men fick permanenta nervskador och har idag RLS som ser ut som ep-anfall.

Men dansa balett - det gjorde jag! 

Och nu har jag bara ett år kvar i skolan!

Livet är fantastiskt!

Den om att låta hjärtat fladdra och öppna alla lådor

För snart fem år sedan flyttade vi hit till Ystad. 

Och nu finns det delar av staden som jag undviker att gå genom. Det gör för ont, helt enkelt. Fortfarande.

Men jag måste börja röra mig där. Jag måste ta till mig minnena och känslorna och se till att de får bubbla färdigt. Att de får flyga runt, tills de inte orkar flyga längre. Så de kan lägga sig ner på marken och vara stilla. 

Men det gör ont. 

Och det får lov att göra ont, fortfarande. För oavsett vad hur lång tid det går, eller hur man går vidare, så är det flera år som delades med någon annan. Det finns inget sätt att sudda ut dem, de delas av en liten också. En som behöver svar, en som behöver få lägga sina flygande känslor till ro också. 

Idag gick jag långsamt genom den delen. Långsamt, med öppna sinnen och öppet hjärta. Det fladdrade och flög omkring i magen. Skylten är fortfarande sned sen du backade på den med bilen. Träden på Scubbes första rastplats har gett upp. Fotbollsplanen där både hund och son har sprungit, är uppgrävd och snart bebyggd. Gården är lika knölig som innan, men solstolarna är de samma. Undrar var kylskåpet står nu, på samma plats som vi ställde det på eller tillbakaflyttat in i hörnan. 

Jag kan sakna att ha någon att prata med på kvällarna. Att slippa sitta ensam vid matbordet. Att höra en mörkare stämma, berätta om sin dag och en liten späd med egen dialekt, berätta om sin. Jag kan sakna doften av någon annan, starka armar omkring mig. 

Men jag måste sluta undvika gatorna. Det är dags att låta hjärtat fladdra klart, öppna de låsta lådorna och släppa ut känslorna igen. Och det får kännas bra och det får kännas tungt, allt får finnas. 

Nu är alla lådorna inom mig vidöppna, fladdra på, mina känslor!

Flyg!

Den om att gå i skola, bildligt talat

Jag behöver gå i lära, hos vår katt! Att slappna av, sluta tänka, finnas till... Jag har varit duktig på att ta hand om mig, att göra mindfullness-övningar och mina PowerWalkes. Jag har alltid varit duktig på att stressa, det verkar vara något jag föddes med, men nu börjar det bli riktigt fysiskt igen... 

Jag behöver ta det lugnt, jag vet att jag kommer må bättre när jag saktar ner. Men just nu snurrar allt så snabbt, att jag ibland inte vet vilket som är upp eller ner, jag vet bara att det tär på mig...

Kanske det finns något via Hermods? Eller kan man ta en kvällskurs? Jag menar, jag är ju ändå uppe, liksom!! 

Blogglandia, hit me! Vad är era bästa "sluta-tänka-och-stressa"-tips?! Nu måste jag ta mig i kragen och styra upp det hela! 

Jag ser fram emot att inte sjunga "Macarena" om nätterna längre...

Den om bloggpauser och utmattning och tankar på en slö söndag

Det duggar inte tätt mellan inläggen längre. Det helt och hållet ofrivilligt men inspirationen har inte infunnit sig. Och det är kanske bra ibland! 

Bloggen får ju inte bli ett "måste", det ska ju vara kul. Det ska ge något att både skriva och läsa. Jag har många gånger funderat på om jag inte bara skulle lägga ner alltihop. Men nä, jag blir glad av att blogga, jag har fått många fina vänner genom bloggen, jag har fått mycket pepp och stöd och har kunnat ge lika mycket pepp och stöd tillbaka. Det är ett konstigt liv, men ett liv jag inte skulle vilja vara utan! 

Det är mycket som händer nu, skolan tar mycket tid, jag har valt att ta andra steg inom andra områden,  som i sin tur också tar mycket tid, våren har känts seg och vintern lång. Knät (har jag inte skrivit om på ett tag) är inte helt så bra som jag kanske hade trott att det skulle bli. Jag går nästan obehindrat nu, men sen helt plötsligt blir det svullet, stel och fyrkantigt igen. Jag har inte fått tillbaka känseln helt och det gör fortfarande ont på undersidan av knäskålen utan känd anledning. Sånt drar ner humöret lite på mig. Jag vill liksom förstå vad som händer, jag vill ha en plan på när det slutar eller lära mig leva med ett knä som kommer vara så här för resten av mitt liv. Men jag ger inte upp, om knät kommer vara "skadat" för resten av mitt liv, så är det desto viktigare att jag tränar upp musklerna igen så det får avlastning. 

Min son riskerade att bli snittad i båda hälsenorna eftersom han är tågångare och har varit i hela sitt liv. Så där kom lite extra stress. Som tur var, fick vi ett andra utlåtande och han ska börja med skenor i september istället, vilket betyder att både sommaren är räddad och han slipper gå med gips på båda underbenen i sex veckor. 

Termin två är visst den värsta, säger alla som gått vår utbildning före oss, jag börjar förstå vad de menar... Fyra tentor på fyra veckor, tre avklarade och två resultat i hamn. Än så länge har jag klarat mina prov och börjar se fram emot att få gå ut på LIA om en vecka. Fem veckor på LIA och två rapporter som ska klaras av under den tiden, men ett sommarjobb är i hamn och jag kommer tillbringa mina dagar på Hudkliniken i Malmö, längtar ihjäl mig lite grann, faktiskt! 

Ska sjunga mitt första solo i Kyrkokören i kväll, en sötsöt sång om att våga lämna över och be om hjälp och inse att det finns någon som bryr sig - kunde det passa bättre just nu?? Och igår fick jag veta att jag kommer få fler solon, glädje glädje! Jag som älskar att sjunga och där hämtar jag kraft och styrka!

Vi har trots allt klarat oss ganska bra från sjukdomar, Alcogelen går varm här hemma och allt spritas! Tror att det hjälper till, placeboeffekt eller inte, det känns bättre att skvätta handsprit lite hit och dit!

Ihop med allt ovan, så har en massa möten med människor i alla åldrar blivit till något jag aldrig kunde räknat ut! Jag älskar att ha människor omkring mig, jag älskar att vara ihop med människor, jag älskar att prata, skratta, lyssna, berätta och bara finnas tillsammans med andra. Jag blev invald i styrelsen för Föräldraföreningen på skolan, hysteriskt spännande! Tänk att få vara med och hitta på roliga saker för våra fina små, hjälpa till att ta upp saker som föräldrarna vill lyfta och planera inför flytten till nya skolan och en massa andra fantastiska saker! Nya bekantskaper kommer innebära en härlig vår och sommar med ungar som spelar fotboll i en trädgård och sena kvällar på balkonger med myggljus. 

Så mitt i utmattningen, ser det ut att bli en ljus och spännande vår, en fullspäckad vänner-överallt-sommar och massor med nya erfarenheter! Börjar med att sjunga om lite extra hjälp tillsammans med två underbara körer ikväll och sen tar vi helt nya, starka tag!

Glöm inte att se det vackra i varje dag! Det finns alltid något guldkorn att gömma i hjärtat!

Den om det där förbaskade knät och pastellblommor som plåster på såren

Så var det gjort!

Nu ligger jag i soffan med knät i högläge (ingen direkt skillnad där då, eller hur?) och det stramar, svider och känns bortdomnat på grund av all koksalt som fortfarande finns kvar i knät. Det var ju inte direkt snyggt där inne om jag förstod det hela rätt. Menisken var söndersliten och inflammation i knät. Han lagade menisken och skrapade ut det inflammerade, men knäskål och annat såg fint ut, så alltid något! Friskförklarad kommer jag inte bli på länge, men min läkare ansåg att jag har mycket goda chanser att bli helt återställd. Nu är det vila, måttlig belastning och byte av bandage som står på tapeten, om 10 dagar ska stygnen tas bort. 

Om någon undrar så ser ett knä ut så där som på bilden ovan. Jag skulle titta lite i en av böckerna som kanske är bra till anatomikursen vi läser nu och första uppslaget jag fick upp var... tadaaa... knä! 

De vackraste blommorna kom med en ask choklad med bud i morse! Min söta väninna är så himla omtänksam och gullig - jag är så lycklig för att jag har henne i mitt liv! Så nu har jag något extra vackert att titta på när jag feberyrar i soffan. Jo, lite Post-Op-Feber har jag fått minsann, ligger och pendlar någonstans mellan 39-40 grader och har feberrosor på kinderna, men det är bara att uthärda, så är det ju när kroppen blir angripen från alla håll, någonstans måste den ju ta energin ifrån. För min del brukar det gå över efter en dag eller två, jag hoppas på samma resultat denna gången. 

Nä, nu blir det lite extra vila igen - fixade kvällsmat till Mini-Me som kom hem från att ha sovit hos mormor när jag var iväg och det krävs inte mycket för att jag ska bli trött nu, så värma pannkisar i micron och en kopp kaffe till mig, tog musten ur mig denna gången. Så, ryggläge intaget, Bompa på tv, Mini-Me mätt och nöjd, let's kick back!

Den om döden

Igår var det minnesgudstjänst i Marsvinsholms Kyrka. 

Anna, vår ena präst, fick mig att gråta. Hon berättade att hennes ene son frågat varför vi måste dö. Och en massa tankar flög igenom hennes huvud. Hur ska man förklara? Hur ska man få ett barn att förstå? Att kroppen blir trött, att det händer saker som vi inte kan rå för, att det inte går att leva för evigt? Att Gud hämtar hem oss, i förtid eller i rätt tid, hur man nu ser på det. 

Hur förklarar man att man bara lånar skalet ett tag och sen måste våra själar vidare?

Svaret blev:
Det bara är så...

Och ibland kanske det räcker. Barn behöver inte alltid långa invecklade förklaringar, svåra ord och försök till att vara klinisk. Barn behöver bara veta att "det är bara så".

Men vad är det som gör att vi saknar så förtvivlat? 

Fastän en människa blivit gammal och grå och levt ett fullt och rikt liv, varför sörjer vi? 

För att vi älskar!

Vi sörjer att vi inte kan röra varandra längre, höra den andres röst eller bara få finnas i närheten. Det är kärleken från någon nära vi saknar, att inte få visa vår kärlek mer, att inte kunna söka trösten och stödet. 

Vissa försvinner alldeles för tidigt!

Jag sjöng för en alldeles speciell ängel igår, någon som verkligen skulle fått stanna kvar. Men jag sjöng även för de släktingar som äntligen fått namn, som min gammelmorfar, som ingen kände. Som jag helt plötsligt har ett ansikte på, jag sjöng för de andra i mitt förflutna, som tack vare min mamma, nu är mer levande hos oss. Jag sjöng för dem jag älskat och nu saknar. För de som jag ville ha kvar, som jag inte hann säga allt till, som jag inte hann krama så många gånger som jag ville, för de vars röster jag behöver höra en gång till. 

Men "det bara är så".

Och det räcker! 

Jag måste inte förstå, jag ska bara fortsätta älska och samtidigt vara stolt över att jag har älskat, så innerligt, att kärleken fortfarande känns och beröringen fortfarande saknas. 

Jag älskar och ni lämnar mig aldrig helt!

Den om ett statement på armen

Nu har mitt efterlängtade armband kommit! Jag haaaatar verkligen en viss sjukdom! Jag hatar de flesta sjukdomar men den som skördat mest dödsoffer i min omgivning är cancer!
Jag har själv haft cellförändringar två gånger och jag har pga min Endo och långa perioder av starka mediciner lekt ringdans med den jävulusiska sjukdomen... Men jag har klarat mig, har aldrig fått det hemska beskedet, gjort en massa kontroller. Samma prov som visar på aktiv Endo visar viss cancer så jag vet...

Detta är mitt statement till mina underbara vänner som överlevt och en aktiv påminnelse om dem jag förlorat!

FUCK CANCER!!
Armbandet finns att köpa hos Ung Cancer Ni ska snart även få se mitt andra inköp från samma webbshop!

Att bestämma väg

Just nu läser jag Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst".
Som vi sa i bokhandeln: "Man måste ha lite Skäringer också"
Jag har inte många idoler, men jag har många jag ser upp till, som förebilder. Ni är fler än ni tror, även om jag ibland är dålig på att berätta det för er.

Ett avsnitt i boken handlar om hennes blogg. Hon har skilt sig, hon har hittat ny kärlek, hon har barn, ångest, mammahjärta och riktiga känslor. Och någonstans mitt i allt detta, humor och humör!
Igenkänning på hög nivå, och hon skriver om riktiga saker, verkliga livet. Om att få ett kryss i taket med den största och mest illaluktande spritpennan i världen, för att man faktiskt löser saker bra ändå. Trots ångesten, tårarna och det splittrade livet.

Om livet får vara verkligt, om man är ärlig och faktiskt gör sitt bästa, då får man också både tycka och uttrycka. För om vi inte gör det, då blir livet bara en fasad utåt och vem mår bäst av det?

Min förra blogg var ganska ytlig. Den handlade om den där fasaden som alla ville se, om att inte gå över den där linjen som alla måste följa.
Min nya blogg kan både vara arg, ledsen, besviken, glad och ytlig... Så vilket är mest äkta?

Jag kan få så mycket skit för att jag är ärlig, det har jag fått i hela mitt liv, för att jag aldrig gjort vad som förväntats, inte gått längs linjen... Så, jag ändrade mig, för det krävdes av mig! "Gör så här, annars är inte JAG lycklig"... Nähä... Det tycker jag är tråkigt..för DIN skull, men det är inte mitt ansvar...

Så, nu väljer jag väg!
Det kommer svida, det kommer uppröra, det kommer förlösa och det kommer hela... Kanske inte dig, men både mig och många andra...

Var och en tar ansvar för sin egen höna!

Att vara påpassad

Att ha åsikter är fel, att våga gå en annan väg är också fel, att vägra bråka är fel, att bråka är fel, att säga vad man tycker är fel, att hålla truten är fel.
Hur man än gör, så finns det alltid någon som tycker annorlunda, ja, det var så Gud ville ha det när han gav oss den fria viljan.

Men en sak är säker, skit sprids fortare än beröm! Varför är det så? Har vi så extremt lite att bry oss om, att vi hugger efter första bästa grässtrå som kommer vår väg? En chans att hacka på någon, se till att alla håller sig i sina fack och rent ut sagt, fan ta den som går utanför linjen!

Eller är det så att skrivna ord är värre än sagda? Jag tycker inte det, beroende på vad det gäller så tycker jag sagda ord kan vara värre, för den som får höra dem, bär dem alltid med sig, medan skrivna ord glöms bort, som en bok man läste när man var barn.
Igår läste jag en sak som min hjältinna skrivit: "Better to write for oneself and have no public, then to write for the public and have no self"

Då och då, låter jag mina känslor verkligen synas i bloggen, öppna, råa känslor från blödande sår. Då går jungeltrummorna!
Men när jag är snäll, ger beröm eller kanske rent ut, inte skriver något med själ överhuvudtaget, då är det tyst på slätten. Inga signaleldar i fjärran. Inget kavalleri på vita hästar som ska skydda frontlinjen...

Men ni, med ögonen riktade mot mig i vrede, verkligheten är inte vacker! Verkligheten är ett enda stort blödande sår, som då och då slutar rinna för att man ska orka med när det öppnas igen. Verkligheten är inte den man ser genom rosafärgade glasögon, världen är inte så medhårsstrykande som ni vill. För mitt i verkligheten, står jag, med känslor, tankar, sorg, glädje och en blogg! Och MIN verklighet är precis lika verklig som er...
Kanske bara något mer äkta, för jag går utanför linjen...

Att sitta i soffan

Jahapp, då har man landat i soffan.
Sonen i sin, jag i min och Sommarlovsmorgon går i repris på tv (det är ju såå viktigt att jag med ser det - och jag missar ju det på morgonen eftersom jag måste åka till jobbet! Ack och ve, stackars mig!!)

Och nu, så där, flera timmar efter det tråkiga beskedet och annat krafs som hänt, så i min lugna och fina lägenhet, försöker jag sluta vara besviken. Det går så där, kan jag säga...!
Det är ju ingen direkt boost för självförtroendet att veta att 30 andra är bättre än en själv, men är det inte alltid så? Egentligen? Det finns alltid någon som är bättre. Det finns alltid någon som är snyggare, har mer pengar, kärlek, smartare och roligare. Men ingen är bättre på ALLT! Ok, jag fick plats nr 31 av flera hundra sökande! Jag gick vidare från 270 st till ca 60 st som klarade provet och av de 60 st blev jag nummer 31!

Inte så illa pinkat ändå!

Det hjälper inte helt och hållet just nu, men tänk tanken, från 500 sökande blev jag nummer 31...

Och en annan tanke - jag fick mitt jobb! Av en sökande fick jag jobbet, ok, ingen större konkurrens, men vaddå då? Jag blev ju Headhunt:ad till jobbet. Det är inte illa - det har jag aldrig blivit innan. Och om jag inte kom in på skolan, har det tisslats och tasslats lite om att jag ska stanna kvar på jobbet.

Så, vad har vi då lärt oss av detta?
Inte ett jota - men det hjälper för att "ställa upp" tankarna, lite För- och Nackdelar-listor kan man säga.
Men fortfarande besviken... Och det tänker jag låta mig själv vara, i alla fall resten av kvällen så jag och sonen kan få en toppenfin midsommar!

Att vara så jävla besviken

Ja, det är jag... Idag är jag besviken på hela världen! Dagen som började bra slutade efter bara någon timme  då jag fick det efterlängtade mailet... Med hemska nyheter...

1:a reserv... Lägg av... Jag säger upp den här dagen NU! Ge mig en annan direkt...

Tur jag har mitt jobb!

Att ha 45 minuter tankar

Ja, om tåget tar 45 minuter så finns det inte så mycket annat än att göra än tänka... Eller jo, man kan väl sova, läsa eller spela Yatzy, men för en där tankarna alltid styr, så blir det automatiskt tänkar-tid.

Måndag till fredag åker jag förbi ett hus. Ett ganska vanligt hus med rött tegel och svart tak. Gården ligger bakom huset, en gång in på sidan leder dit, där kan man parkera bilen. En grind, en dörr på utsidan och en på insidan. Huset ligger i ett L, på ovanvåningen fanns tre rum, där fanns en vit trappa med grå matta på trappstegen. Där fanns en gul småblommig tapet i köket en gång, sen blev det målat grått. På bottenplan fanns ett stort vardagsrum, kök, stort badrum med dusch och badkar och gästrummet med garderober och klädkammare.
Bakom klädkammaren finns ett lönnrum..
Ena rummet på ovanvåningen är totalrenoverat och hade ljusgröna tapeter och mörktbrunt golv. På två av väggarna satt en bård med nallar...

Jag valde den tapeten, jag valde den bården, vi valde golvet, du satte upp lamporna i taket.
Jag målade trappan, du godkände mattan som liknade italienskt stengolv, vi målade köket. På väggen i vardagsrummet hängde den fantastiska bilden du tog på vår son när han var 10 månader.
Vår son är född i det huset, han är döpt i det huset och vår Jack Russell bodde där med, innan han blev sjuk.
Vi hatade badrumstapeten... Jag hatade alla spindlarna och var livrädd för garaget och gräsklipparen.

Det känns som om det är ett helt liv sedan vi bodde där. Jag vill inte vrida klockan tillbaka, bara påminna om att allt har inte alltid varit dåligt... Även om det känns så ibland...

Att flytta berg

Bild internet

Jag kanske inte har flyttat några berg idag, men jag försöker flytta några stenblock i alla fall. Från min sons hjärta.

Jag hoppas att jag lyckades...

Mummy loves you, Baby Boy!

Att ha krav

Mycket intressant läsning mötte mig idag!
Att jag är singel har ju inte något missat tror jag, och för er som har missat det, jo, så är det!

Igår satt jag på Facebook och även där finns grupper för singlar (säg den del av internet som inte innehåller dejtingsidor/grupper) och som en reflektion skrev jag mitt första inlägg: "Jag är så sjukt trött på att vara singel"
Inget mer.

Döm om min förvåning när det idag finns ett 40-tal kommentarer på mitt inlägg! Allt från "Det är jag med" till "Det är bara att gilla läget"...
Ok, ja, på ett sätt är det väl bara att "gilla läget" men då tänker jag - var i mitt inlägg skrev jag att jag inte accepterade min situation? Jag skrev att jag var trött på den, inte att jag till alla medel måste ha någon!

Lite längre ner kom frågan om krav. Någon kille hade skrivit att man måste sänka sina krav, två tjejer svarade att de inte hade några, en tredje tjej svarade att "så kan man ju inte skriva"...
Då kände jag att det var dags att "lägga mig i" igen!

Jag har krav! Som ensamstående mamma MÅSTE jag ha krav! Annars skulle jag inte älska mig själv! Om jag tar "första bästa" (som någon skrev) så kan det bli hysteriskt fel för mitt barn (och för mig så klart, yxmördare finns på nätet också) och om jag sänker mina krav, kan det både skada min son och resultera i ett kärlekslöst förhållande! Är det allt jag är värd? Nä, absolut inte!!

Så jag skrev att jag har krav, för jag älskar mig själv! Jag har även levt länge på andras villkor och det tänker jag inte göra längre! Jag har fått ta skuld som inte varit min, ändra på mig för att bli älskad och gömma mig, för att bli accepterad.

Jag har alltid jobbat mycket med mitt inre och mina mentala spärrar och har fått upp ögenen ytterligare nu, tack vare ett möte med en viss person och ett boktips.
Och nu är det kärleksenergi som gäller! Äkta möten, skuldfria möten och en sann kvinna som går ut och möter världen!
Jag har lagt av mig skulden, tagit till mig mina fel, men bejakar HELA mig!

Så här är jag, med krav, känslor, kärleksenergi och öppna atomer!
Come on, world! I love you!