När natten kommer

Vad är det med mörker som är så hemskt? Eller fascinerande? Eller rogivande? Vad är det med nätter som får alla mina tankar att vandra åt alla håll? Varför just på kvällar och nätter?

Är det för att sonen sover och jag har det lite tyst omkring mig? Eller är det för att jag är så sjukt mörkrädd? 

"Ingenting finns i mörkret, som inte fanns där i ljuset" hörde jag en gång när jag var liten, från Mupparna tror jag. Earnie var mörkrädd och han försökte lugna sig själv. Jag försökte verkligen komma i från min rädsla. Jag har kämpat och kämpat, men nu har jag nog förlikat mig med tanken. Speciellt som det inte är varje natt och varje mörker. 

Men mina tankar - de kommer alltid på kvällarna, när mörkret sänker sig. 

De där som gör att jag vänder och vrider mig i sängen, inte kan somna eller komma till ro. Då jag kommer på saker jag glömt göra, eller glömt packa ner i väskan. Jag får för mig att det är en bra tid att packa lådor på eller sälja alla mina möbler. Eller fundera över livet och varför människor gör som de gör. 

Det. Är. Ingen. Bra. Tid. För. Tankar.

Det är verkligen inte en bra tid för att packa lådor, speciellt när man kommer på att alla lådorna som står på vinden borde tas ner och gås igenom. Vinden är kall, och mörk... Och det kan finnas spindlar där. Jodå, jag vet att spindlarna finns där i ljuset också men om de skulle komma lösa i lägenheten på kvällen ja, då får jag ju vara vaken tills jag hittar dem igen! Och då blir jag ju ändå mer trött. 

Nä. Vissa kvällar är inte min favorittid på dygnets alla timmar. Inte de där ensamma kvällarna när tankarna är för många, måstena för stora och mörkret är skrämmande och är bara just det - mörkt. Men, det finns inget i mörkret, som inte fanns där i ljuset. Och tankar är just bara det, tankar. Måsten blir inte gjorda snabbare för att jag ligger och oroar mig. Jag måste bara lära mig det, en mörk kväll i taget. Ja, så får det bli. 

Lär mig om.

En torsdag bara så där

Bara en torsdag så där i all enkelhet. Vad gör ni på torsdagar?

Själv sitter jag i köket med mina nya leksaker och försöker förstå hur man använder sig av alla konstiga funktioner.

Det är så kul att vara "ny" på något igen. Det änder så sällan. 

Så nu sitter jag med tekoppen, plattan, tangetbordet och pekpinnen och i Tivolin spelas min favoritjulskiva på Spotify.... 

Ja, en bra torsdag i all sin enkelhet.

Love

Roligaste leksakerna på länge

Ja, idag får ni ursäkta den extremt dåliga bilden men jag håller fortfarande på att lära mig min nyaste leksak. Men jag kunde inte låta bli att uppdatera den lite! Tanken är ju att jag ska ha den till skolan (bland annat alltså) och tjolahopp - Kjell & Co levererade! Ett tiny tiny tangentbord!! Jamen ärlgt! Det måste man ju bara ha! Speciellt när det går att koppla till telefonen också och bara är några centimeter större än plattan! Hur kul är inte det!? Så lätt att få med sig och det väger ingenting!

Och eftersom de snälla killarna inne i telefonbutiken visade mig hur jag koppla ihop plattan med telefonen, så jag kan köra internet på den också, så blev ju allt bara fantastiskt! Som den klant jag är, glömde jag så klart köpa ett skal till plattan, men det löste jag idag också. Så nu kan jag äntligen ta med mig min lilla sötnöt. Och skriva obehindrat! 

Men efter en extremt lång dag så känner jag att min lilla hälsning får stanna här - sömn behövs för att jag ska kunna "hoppa rätt" tills imorgon.

Så, love!

Express yourself 4good!!

Jag snubblade (nästan bildligt talat) in i stolsraden, tredje raden från scenen, uppiffad i entrén med lite läppglans, solpuder och rouge. Jag hade ingen aning om vad jag skulle få uppleva, jag bara visste att det skulle bli bra. 

Det blev inte bra - det blev MIND BLOWING!

 Gå med i det peppigaste nätverket som finns - 4good!

Dansat med Kayo - done that!

Marie Thorslund

Lika klok som vacker , Mia!

Paus med nomnom vin! Trångt men hjärtligt!

Fina kollegorna!

Underbara, vackra Sarah! 

Mitt leende går från öra till öra!

Detta var precis vad denna smått sönderpluggade, tentastressade mamma behövde! 

Och tack Mia för mitt nya motto när jag behöver motivation:

"Ibland behöver man bara hångla upp sig själv!"

Love love love!

Två-och-ett-halvårs-rastlösheten

Den där förbenade rastlösheten....

Det är en del av mig som jag aldrig lyckats kontroller. Jag vet bara inte hur jag ska göra, eller vad jag ska göra. Kanske är det så att när allt är bra, så kommer inte känslan, kan det vara så? Att något inte är bra igen? Eller har det inte med "bra" att göra utan mer "komma vidare"-delen?

För jag tror egentligen att saker och är bra, eller i alla fall så bra de kan bli just nu. För det känns inte som om något direkt saknas. Det är mer en krypande känsla av att börja klättra på väggarna. Lite mer "måste-förnya-något-men-jag-vet-inte-vad". Med tanke på att det alldeles nyligen flyttade in en döskalletröja i garderoben så måste det ju betyda att något är på gång, liksom! Det är ju inte varje dag man gör ett sådant stilhopp! 

Det närmar sig två är här i lägenheten. 

Tredje december är ett sån't där magiskt datum för min del. Det var då jag öppnade dörren här nere i centrum och mer eller mindre kastade in den första lådan. Ett år och elva månader. Snart två år. Otroligt vad tiden går fort egentligen. Men tillbaka till rastlösheten. Visste ni att jag har extremt svårt att stanna på ett och samma ställe mer än två och ett halvt år? Jo, det är sant! Till och med när jag var tillsammans med Jontons pappa, så blev jag stads-rastlös efter två år. Och jag tror att det är vad som smyger sig på nu. Till sommaren är jag klar med min skola (som varat i två år), då är det tre år sedan vi bröt vårt förhållande men det är två och ett halvt år sedan jag flyttade ensam till centrum med Jonton. 

2 1/2 år.

Är det så att stadskostymen börjar bli för liten....?

Love

Bland en miljard vita ankelsockar

I min socklåda ligger en miljard vita ankelsockar. 

Det enda jag verkligen sliter ut, är vita ankelsockar. Och jeans, jag sliter ut jeans. 

Men jag är en fegis av högsta graden! 

Alla mina kläder är "safe" - förstår ni vad jag menar då? De säger varken till eller ifrån, de varken syns eller märks, de smälter in i bakgrunden perfekt. Gahhh, så tråkigt!!

Denna sommaren gjorde jag "a 180" som det heter på engelska, när man gör nästan raka motsatsen till vad man brukar. Jag hamnade inne på Emporia och kom hem med en kasse från Hollister. Jag, liksom! I kassen låg en chockrosa luvtröja, en rosa tischa, en grå tischa med turkos text och tre av deras body mists. Galet! 

Senare fick jag för mig att jag behövde en oversize, korallröd tischa med en glittrig tjur på ryggen, eller hur?! Vad behövde jag sen då? Jo, en klänning till ett bröllop/barndop (som jag för övrigt sjöng solo på) och vad kom hem? En bedårande maxiklänning från Principessa med hippimotiv och smala axelband. Sen hamnade en Desigualklänning i brevlådan (och nu senare en kappa från samma märke). 

Och nu, min första döskalletröja. Jag, en döskalle på mig. Vad hände?

Jo, rea och en massa jäkla anamma hände!

Jag lyckades snusa upp den ena rean efter den andra, rabattkoder som får ögonen att tåras och fingrarna att klia. Och någonstans så fick det liksom vara nog med den grå lilla musen som har allt färgkoordinerat i garderoben. De vita ankelsockarna måste få konkurrens av multifärgade, knähöga Conversestrumpor! 

Och när det bara är så, vem är jag att säga nej?!

Så, jag och mina sockar hälsar en glittrig döskalle välkommen in i kaoset!

Här kommer du trivas! Nu ska jag bara lära mig att ta kort på mig själv...

Love

Tröja Yan No 13 - Cindstory Nordljus

Att hitta sig själv

Det är inte lätt, eller hur? Det där med att hitta sig själv.

Vem ska man vara, vad ska man stå för, hur ska man göra det och hur kommer man dit?

När jag var liten så var jag mobbad för nästan precis allt som de andra barnen kunde komma på, jag pratade skånska, jag hade ett stort rött födelsemärke i ansiktet, min pappa var äldre än andras pappor (och hade ett brinnande intresse för att ta hand om värstingungarna i stan - alla såg upp till honom och respekterade honom, han fick en del av dem på "rätt köl"), vi hade en extremt liten tax, min mamma jobbade... ja, allt! Och när det tog slut på de uppenbara sakerna, så gav de sig på resten, det som inte syntes. Vem jag var kär i, hur min handstil såg ut, mina kläder, min skolväska, mina glasögon... Ja, jag tror ni har fått bilden klar för er. Sen krockade jag med cykeln och inte nog med att den gick sönder - jag gick sönder - i huvudet...

Kan ni tänka er en mobbad unge med den första cykelhjälmen någon ens sett i hela Sverige?

Trots detta, gick jag min egen väg hela tiden. 

Jag sa vad jag tyckte, jag stod för det jag sa, jag gav inte upp, jag gapade tillbaka, jag bad folk fara åt helvete... Inte så smart kanske, men jag gjorde det i alla fall. Och visst vek jag mig ibland, ensam är inte alltid stark och ibland vill man bara bli omtyckt. 

Jag har förlorat mig själv många gånger. 

I kärlek, i sorg, i ilska, i smärta, i böcker, i filmer, i musik, i vindlande gångar inne i mitt eget huvud. 

Jag har blivit påverkad av andras åsikter och gjort fel val, precis som alla andra. 

Men hur mycket jag än försökte, kunde jag aldrig gå vilse i min egen stad (och tro mig, jag försökte en hel sommar!) 

Och min stad, som då var Varberg, var väl lite precis som mitt jag. 

Jag kan försöka hur mycket som helst att vara någon annan, men det slutar alltid med att jag blir mig själv. Det slutar alltid med att jag hamnar på samma ställe som jag började och jag kan inte gå framåt om jag inte går den vägen som finns inom mig. När jag gör som andra vill, går jag i en cirkel, när jag gör som jag vill, kommer jag framåt. Så jag lovade mig själv någonstans i cirkeln att sluta göra mig själv illa, genom att inte vara sann mot mig själv. Det är inte enkelt, men det gör att jag kan vara lugn i hjärtat. Det är inte omtyckt av vissa men älskat av andra. 

Men så länge jag är sann mot mig själv, kommer livet gå i rätt riktning. 

Och det finns ingen annan riktning jag vill gå i...

Love

Armband Wrap Red Lucky Lina Nordljus

Berlock Uggla  Lucky Lina Nordljus

Berlock Kors Lucky Lina  Nordljus

Like wild horses....

Har inte riktigt landat än...

Men jag lämnar fladdret hos min nya vän, som tillsammans med de andra vildhästarna kan springa av sig det med vinden i manen, marken under hovarna och tankarna tystnar i dånet av galopperande själar...

Love

Att ta efter katten

Kanske inte exakt för jag tror inte min rygg klarar av den ställningen, men ja, idag tar jag min que från katten - det är slappesöndag! Efter en snackstund med mamma som kom över och hjälpte mig med fladdret i bröstet så har jag nu krupit ner under filten i soffan. Lite snacks är inköpta och snart ska jag slänga in Downton Abbys julavsnitt i dvd och bara finnas till.

Så, ta det lugnt idag, glöm inte andas och slappna av, titta lite på något djur i er närhet. Det är av dem vi kan lära oss att slappna av!

Love, love, love

Att låta den kreativa sidan ta över

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, eller hur?

Igår var jag lättad och kände att jag äntligen kommit någonstans. Idag har det sjunkit in och då känns det snarare som om jag fått en hel påse citroner kastade på mig. Men det får vara okey det också. 

Jag är ingen sjåpig människa. Jag är en tough cookie och inte mycket får mig ur balans, så när jag tappar fotfästet, så har det liksom verkligen hänt något, förstår ni hur jag menar? Och när det fladdrar i magen och andningen blir lite för snabb, då är det verkligen så - då har det hänt något utöver det "vanliga". 

Och där är jag idag...

But even this will pass.

Jag kommer anpassa mig, jag kommer hitta nya vägar, jag kommer se det positiva och jag kommer landa på fötterna igen.
Fram tills dess, pysslar jag! Pysslar och fixar här hemma, så att det ska vara lugnt och rofyllt omkring mig. Så jag kan koncentrera mig på annat. Och den kreativa hjärnhalvan får ta över kommandot ett tag och låta fladdret lägga sig, låta andningen bli normal igen och tillslut lär jag mig att ducka när citronerna flyger runt huvudet. Ja, pyssla och skapa frid.

Och snart kommer en liten gipspojke hem och då lägger sig fladdret lite till och friden sänker sig lite extra och livet blir lite lättare att leva, bara för att han finns i min närhet.  

Bara lite tankar, så här en regnig lördag när det fladdrar lite för mycket i magen och jag lever lite extra nära mitt hjärta...

Love, love, love

Instacollage och en hjärna på högvarv

Hjärnan går på högvarv och stressen tar över kroppen - det är inte bra!

Det var kanske inte någon bra idé att plugga samtidigt som man är ensam vuxen hemma, men jag ska klara det! Så är det bara! Om mindre än ett år har jag en ny befattning i mitt liv - om mindre än ett år är jag färdigutbildad läkarsekreterare och det ska bara fungera! 

Men det är viktigt att stanna upp ibland, inse att livet snurrar för fort och tillåta sig själv att ta ett steg tillbaka. Jag är dålig på det. 

Inte helt på grund av mig själv, utan den press som läggs på mig av andra. Jag vill inte svika någon men tillslut inser man att det går inte att ta hänsyn till allas känslor och viljor. Jag menar inte på något sätt att man ska bli dum och såra andra, jag menar bara att det faktiskt är mer än okey att säga nej ibland. Det är ett sånt litet ord och för mig är det så svårt... "Jovisst, men jag fixar", "Självklart kan jag ta det där, du har så mycket annat", "Det går snabbt, det gör jag på 20 min (fast det tar en timme)", "Jaha, du gillade inte den uppdelningen, men förlåt det måste vara jag som tänkt fel här", "Jodå, går gör det, jag får fixa det, helt enkelt". 

Nej.

Nu får det vara nog.

Jag har tillräckligt med problem att lösa, jag har nog med arbetsuppgifter redan. Jag kan inte lösa andra problem och liv. Det går inte alls! Jag kan hjälpa till så mycket jag kan och orkar, men ansvaret ligger inte på eller hos mig. 

Nej.

Idag sitter jag både med pluggandet och planen för hur jag ska ha det i mitt liv. Jag är "listoman", jag älskar att skriva listor, ha färgade post-its som talar om för mig vad jag ska komma ihåg eller vad jag ska göra. Det är något visst med att få dra bort den där post-it-lappen, knyckla ihop den och slänga den när jag är klar. Som en tydlig markering över att nu är detta gjort, klart och över. Som ni kan se i min kalender i Instacollaget (och det var ändå bara två dagar i en hyfsat lugn vecka) så skrivs det saker till höger och vänster, det tippex:as och skrivs på nytt, olika färger beroende på aktivitet och totalt kaos. Så ni kan ju tänka er hur det ser ut i min hjärna, om det där är ett nedskrivet kaos på endast en bråkdel av mitt liv.

Nej - nu tar jag nya tag!

Färgglada post-its ska inhandlas tillsammans med en familjekalender och sen ska jag ställa mig framför spegeln och träna mig på att säga nej. Ja, så får det bli. Nu är det bestämt, mental post-it i rosa fastklistrad framför ögonen!

Love, love, love!

Att tågpenda..

Visst är det fantastiskt så många olika människor som finns i vårt avlånga land? 

Och pendlar man, då har man en ständig ström av människor omkring sig som man kan titta på, förfäras över, fnissa åt (på ett snällt sätt) och framför allt, prata med!! Det är ju alltid någon som ska åt ditt håll! Kanske inte hela vägen men en bit! 

Man vågar säga saker till den där främmande människan som man kanske aldrig vågar säga till någon annan, därför vi ses bara precis här! 

Jag har lärt känna massor med trevliga människor i sommar! Alla lika trötta när vi åker, alla lika sura när tåget blir inställt och ett par av oss, springandes till samma hiss från plattformen! Vi håller hissen åt varandra, vi är lika stressade på morgonen, men där i hissen, hinner vi byta några ord, kolla om någon är på semester för att sen önska varandra en bra dag och gå åt våra egna håll för att inte ses igen förrän nästa morgon. 

Men de där snabba mötena, frågan när jag börjar skolan igen, jag själv som får höra om knäppa parkeringar utanför Zlatans hus - de ger mig en energi jag inte kan beskriva!

Vi bryr oss! Vi känner inte varandra, men vi bryr oss! För just vi, är ett litet pendlargäng bland hundratals andra, som bryr oss om varandra! 

Det är en stor tanke!! Och jag kommer sakna er! Kanske ses vi samma tid nästa sommar igen!

Underliga veckor - spännande höst?

Ibland undrar jag om sånt här bara händer mig?! 

Men så är det väl inte, så klart, men det känns så vissa dagar... Ni vet, de där dagarna där allt verkar hända på en och samma gång, bra eller dåliga saker, allt liksom klumpar ihop sig på samma gång! 

De senaste veckorna har verkligen allt hänt!! Massor med underliga händelser som inte verkade ha med varandra att göra men som bara "flyter samman"! 

Eftersom jag är ganska van vid att ha ett "mindre ordinärt liv" så står jag bara leende vid sidan om och låter det skölja över mig, sällan förvånad, inte överraskad men väldigt road av situationen!

Livet är verkligen spännande! Nästa vecka är vi tillbaka i skolan igen, helt plötsligt har en hel sommar gått med massor av jobb, massor av erfarenheter, nya vänner för livet, huvudet fullt av konstiga ord och förhoppningsvis en klarare bild av var jag är på väg! Jag tyckte precis jag var "nyast på jobbet", nu hejas det vilt åt alla håll, både på nya pendlarvänner och arbetskamrater. 

Snart är det dags att heja på alla klasskompisar (heter det så fastän vi är långt över 20 allihop?) och ta tag i nya tentor, caserapporter och samla material till examensarbetet...

Och min son har börjat ettan!! Stora fina pojken! 

Ja, välkommen, du spännande höst! Nu kör vi så det ryker!!

Mobila jag

Ja, nu var det liksom dags att börja använda Blogger-appen på mobilen igen! 

Det finns bara ett par saker jag inte gillar med den men jag får överväga de positiva aspekterna och anse att de vinner över de negativa!

En stor sak har hänt här hemma! Jag har trotsat alla fysiska lagar och möblerat om!! Så numer kan jag stolt säga att det går att möblera om ett rum som inte är större än 15-20 kvm... Vi har ju en tvåa på 54 kvm, sonen har eget rum men själv delar jag sovrum med vardagsrummet. 

Jag har alltid haft en liten rädsla för att mitt singelhem ska bli... hur ska jag uttrycka det... så där "Jag-hade-inte-råd-till-mer-så-jag-sover-i-vardagarummet"... Men efter 1,5 år här, har jag insett att så ser det inte ut hos oss, oavsett om sängen syns eller inte! Och med den nyvunna lyckan gav jag mig på att möblera om! 

Egentligen skulle jag bara byta matta!! Jag har fått en matta av mina föräldrar och den skulle in under rumsbordet ansåg jag, mattan som låg där redan skulle in under köksbordet! Japp, enkelt eller hur?! 

Så blev det inte... Allt puttades ut i hallen (en säng täckte upp hela valvet så det blev till att göra ett vackert svanhopp över den så fort jag behövde gå någon annanstans i lägenheten), bokhyllan flyttades in i ett hörn (ett av de få jag har här) och sladdar hängdes upp provisoriskt. Den enda möbeln jag nu har kommit att hata (och ska bytas ut omgående helst) är byrån tv:n står på! Den väger ett ton!!! Även om den är tom så väger den ett halv ton, så nä, den sjunger på sista versen här hemma! 

Först stod den helt still, vägrade rubba sig en enda centimeter... Bara knakade olycksbådande... Sen fick jag under ett gammalt lakan under två av sex ben, då kunde jag börja putta den lite. 

Efter många pustar, mycket stånkande och ett tiotal nypåhittade svordomar, så var den i alla fall flyttad en meter! Då insåg jag att den var sned!! Så en höfttackling för att den skulle "hoppa i rätt läge" igen, sen mer puttar! 

Putt, höfttackling, svordom, putt, höfttackling, svordom... Men det gick!!

Tyvärr är jag inte helt klar, jag måste ta långa pauser och gråta lite över en förlamande smärta i magen lite då och då, så det tar lite tid... 

Men jag tänkte så klart visa en liten bild i alla fall, den nya installationen i bokhyllan! 

Och sen nya tag för det "sista rycket"! 

Helt omöjligt att "komma ikapp"....

...så jag kör ett bildinlägg istället, så får vi liksom fortsätta där vi är nu! 

Födelsedagspicnic nere i hamnen!

Födelsedagskonsert på Saltan!

 

Nu har det varit jazzdagar!

Lurblåsaren trumpetar in starten på Sprutmönstringen! 

 

Nu är vi döpta till äkta Ystadsbor! 

Och nu är vi ikapp med tiden!