söndag 15 juni 2014

Att vara nerpackad i en låda

Oj oj oj!!!
Har inte försvunnit ur cyberspace, även om man skulle kunna tro det med tanke på nästan en månads uppehåll i bloggen!

Men ni vet ju själva hur det blir, livet tar liksom över ibland och visst är det skönt?! Speciellt nu när solen äntligen hittat upp på himlen och himlen är bebisblå hela tiden!

Vet ni vad? Jag har tagit examen!! Japp! From den 28/5 slutade jag vara studerande!! Yeay me!!!
Herregud vilken resa! Och jag kan inte annat än hålla huvudet högt och vara så stolt över min bedrift! Jag klarade det, jag kan ett helt nytt yrke nu! Och vad som är riktigt dunderkul är att jag gick från världens kortaste sommarlov (söndagen den 1/6 kl 14.00 till måndagen den 2/6 kl 07.30) till att kunna titulera mig som en arbetande medicinsk sekreterare!
Jobbar och lever livet på min underbara arbetsplats med de finaste medarbetarna i hela världen - DET är lycka!!

Nästa bomb då - flyttlasset går nästa vecka! Japp, från och med den 22/6 finns inte mamman i stan längre, utan då är hon "Mamman i Borgen" istället! Nya nycklar i handen, finaste lägenheten står i mitt namn och snart dräller det in en massa nya möbler!
Mina vänner har skakat på huvudet flera gånger den senaste månaden, men jag sålde allt jag hade i möbelväg i lägenheten!
Nu ekar det mellan väggarna på Tullgatan och lådorna står staplade på varandra. Flyttkaos och papperstallrikar om vart annat. Tomma vita väggar och kasse efter kasse langades ut ur lägenheten igår för att hamna på loppis på torget.

Ja, livet har verkligen dragit igång på allvar - och jisses vad det går undan! Tur att det finns sol att pigga upp på dagarna när de svarta ringarna under ögonen börjar dra sig ner mot kindbenen efter sena kvällar med flyttpackning och "hiva ut"-humör!

But I'm still here, bara lite mindre organiserad än vanligt!

Love life - you only get one shot at it!

fredag 16 maj 2014

Världen är så stor, så stor



Om man är en liten, liten (tjock) katt, som varit innekatt i snart två år, då är världen en stor, stor plats!
Men man måste lära sig någon gång! Och efter 45 minuter var det inte sååå farligt längre.

Men helt bekväm, det är han inte! Sen om det handlar om att ha ett lila koppel på sig (första gången för det också) eller om det var det blöta gräset eller de extremt läskiga fåglarna - det meddelade han aldrig. Även om det kom en del klagande ur honom, tillräckligt mycket för att jag skulle skämmas ögonen ur mig och hyscha lite försiktigt in i pälsen och se mig över axeln efter djurpolisen som säkerligen skulle komma och fråga vems katt jag egentligen bar omkring på!

Men det kom ingen djurpolis. Som tur var.


Att sitta i duggregn och bara finnas till



Nja, ok, en liten överdrift kanske. Hade det regnat hela tiden hade inte ungarna fått åka i ramperna så klart. Men regn kom det. Precis när jag skulle hämta sonen från fritids och redan hade lovat honom att gå till Ungdomsgården för att åka och att han till råga på allt, redan sagt det till sin bästis som redan var där och tjatade hål i huvudet på sin bonuspappa med frågan; "När kommer de? När kommer de??"

Så att "Inte gå till UG" blev "Att stanna på UG i 1,5 timme"...
Båda grabbarna kasade av sina kicks, båda upp igen trots lite ömma i låren och fortsatte. In och hämta kvast helt själva för att försöka få bort de största vattenpölarna och sen på't igen. 
Själv satt jag och pratade med bonuspappan och skrattade hejdlöst åt allt knäppt som hänt den senaste tiden och diskuterade vidden av sociala medier som ett led till att sköta sitt företag från en bänk vid en skateramp. 

Det behövs inte så mycket för att en dag ska bli bra, har ni tänkt på det? Alla som jagar tiden, lyckan, pengarna eller ett VG på examensarbetet... När allt man faktiskt behöver göra, är att sitta och skratta (lite med hjärtat i halsgropen eftersom ens unge funderar på att kasta sig ner från ett, vad hans mamma anser i alla fall, mindre stup - på två hjul), prata, heja på och då och då studsa upp och hojta: "Gick det bra??!" För när sonen har lagt sig, somnat direkt huvudet nått kudden, när jag själv räknat hur många nya blåmärken jag fått på benen eftersom jag släpar runt på den där kicken upp för alla trapporna, det är då lugnet sprider sig. Lugnet av att "Idag var en bra dag". 

Livet går vidare. Dagarna rullar på ändå, även om du inte stressar. Den enda skillnaden är, att du hinner njuta lite extra av tiden medan den går. Så njut. Sitt på en bänk i duggregn, vad kan hända? Kasta dig ut för det där lilla stupet, du kanske ramlar, men du kanske också klarar det. 

Men lyd mitt råd - ska du sitta på en bänk i 1,5 timme - klä dig varmt!


söndag 11 maj 2014

När natten kommer


Vad är det med mörker som är så hemskt? Eller fascinerande? Eller rogivande? Vad är det med nätter som får alla mina tankar att vandra åt alla håll? Varför just på kvällar och nätter?

Är det för att sonen sover och jag har det lite tyst omkring mig? Eller är det för att jag är så sjukt mörkrädd? 
"Ingenting finns i mörkret, som inte fanns där i ljuset" hörde jag en gång när jag var liten, från Mupparna tror jag. Earnie var mörkrädd och han försökte lugna sig själv. Jag försökte verkligen komma i från min rädsla. Jag har kämpat och kämpat, men nu har jag nog förlikat mig med tanken. Speciellt som det inte är varje natt och varje mörker. 

Men mina tankar - de kommer alltid på kvällarna, när mörkret sänker sig. 
De där som gör att jag vänder och vrider mig i sängen, inte kan somna eller komma till ro. Då jag kommer på saker jag glömt göra, eller glömt packa ner i väskan. Jag får för mig att det är en bra tid att packa lådor på eller sälja alla mina möbler. Eller fundera över livet och varför människor gör som de gör. 
Det. Är. Ingen. Bra. Tid. För. Tankar.

Det är verkligen inte en bra tid för att packa lådor, speciellt när man kommer på att alla lådorna som står på vinden borde tas ner och gås igenom. Vinden är kall, och mörk... Och det kan finnas spindlar där. Jodå, jag vet att spindlarna finns där i ljuset också men om de skulle komma lösa i lägenheten på kvällen ja, då får jag ju vara vaken tills jag hittar dem igen! Och då blir jag ju ändå mer trött. 

Nä. Vissa kvällar är inte min favorittid på dygnets alla timmar. Inte de där ensamma kvällarna när tankarna är för många, måstena för stora och mörkret är skrämmande och är bara just det - mörkt. Men, det finns inget i mörkret, som inte fanns där i ljuset. Och tankar är just bara det, tankar. Måsten blir inte gjorda snabbare för att jag ligger och oroar mig. Jag måste bara lära mig det, en mörk kväll i taget. Ja, så får det bli. 

Lär mig om.


Grinda, stämpla, tail whip och allt annat jag inte kan uttala




Det finns så väldigt många ord som rusar genom sonens mun numer. De allra flesta har med en viss Trick Kick som han knappt skiljs från, hade han kunnat ha den i sängen, så hade han haft det!
Grinda (grajnda), tail whip (ger mamma blåmärken på benen), stämpa (som jag ett tag kallade för "hoppa" - jisses vilken dum idé!) och många, många mer... Ord jag aldrig visste fanns, trick jag aldrig trodde jag skulle se min son göra någonsin, på en ostadig tvåhjuling som jag provade att bara åka rakt fram på, med fasansfullt dålig balans (och lätt illamående efteråt, faktiskt). 

Men den ständige följeslagaren har sina poänger. 
Sonen som gått på tårna i hela sitt liv, har fått en balans som är totalt avundsvärd! Han rör sig, kämpar, sliter och släpar. Gör om, tränar, gör om igen, sätter tricket, fortsätter att träna för att göra det perfekt. Han YouTube:ar filmer om nya tricks, han sliter skor som aldrig förr (bara vänster foten dock). Så hans mamma är nöjd! Mer än nöjd, överlycklig faktiskt! Förutom när jag måste släpa den tunga saken upp för två våningar men det är snart ett minne blott då vi kommer ner på bottenplan. 

Ja, min duktiga lille kille! 
Jag är sjukt imponerad av dig!



Att hänföras av en papegoja






Vi fortsatte så klart vår rundtur av Borgen. Tittade på kaninhoppning, tamråttor, geckos, kaniner, hundar, hästar, illrar och så naturligtvis - de mest linslusande papegojor jag någonsin träffat! När en snackade, blev de andra griniga och skulle visa upp sig. När en hängde upp och ner och flaxade med vingarna, då skulle den tredje göra samma sak (fast åt rätt håll på lekrepet) och det gick ju inte annat än att bli stående där inne, bland gröna Amazoner och stora aror.

Ja, vi har nog klappat mer eller mindre alla djur idag. Och tagit en smygtitt genom fönstren som blir våra, i den vackraste husrad jag known to man! Eller known to woman, kanske - för det är verkligen det vackraste jag sett. Känns som ett litet hus, fastän det är en lägenhet. Och en ny början på ett nytt liv. Jag kommer vara klar med min skola, jag kommer ha börjat jobba, sonen kommer börja en ny skola, vi kommer inreda med nya möbler, nya läten, nya dofter, nya tågtider och nya riktningar både att färdas i och att gå i livet. 
Allt det där som jag "väntat" på, medan jag tragglat i skolan och gråtit blod över tentor och anatomiska termer. 

Det är med tungt hjärta jag åker ifrån Borgen, varje gång jag är där. Det är som att vänta på julafton, den där pirrande känslan av att få riva av pappret på det stora paketet, eller som nu, öppna dörren till ett oskrivet blad. Flytta till en by där jag inte har något skyddsnät. Där jag inte kan springa på en massa folk jag känner när jag snabbt går ut i den väldigt mycket förstora tröjan, eftersom jag "bara" ska köpa mjölk. Inte stå i någon kö och höra mitt namn ropas eller sitta i evinnerlighet på tåget och önska att det kunde köra snabbare. Jag flyttar ifrån staden med både mormor, morfar och sonens pappa - för att börja något som är helt och hållet mitt eget. Mitt och sonens. Våra minnen, vårt liv, våra upptäckter. 

Okänd mark.
Men så välkommet!

I den vackraste husraden known to woman.


lördag 10 maj 2014

Att snart bo i Borgen





Idag har det varit en ruskigt varierande väderdag men det hindrar inte oss från att åka till Borgen. 
Dels var det Djurens Dag och sen tänkte jag visa sonen nya lägenheten på närmare håll. Och det går liksom inte att förstå, vi är snart där! I Borgen! I den lilla byn inuti den lilla byn. Och det märktes att sonen var imponerad av husen, de gammaldags skyltarna och de "gamla" detaljerna men kullerstenarna i centrum fick tummen ner - "Här går det ju inte att kicka!"

Men några smygtittar senare genom våra nya fönster, så glömdes kullerstenarna bort. Oooo och Aaaaa kom i massor när han såg sitt nya rum. Till och med uteplatsen fick godkänt trots att det inte fanns tillstymmelse till möbler eller blommor än. 

I flera timmar gick vi runt och tittade på djuren, sprang på en klasskompis till mig med hela sin familj (och pekade ut lägenheten), skrattade åt spexande papegojor och sen en välförtjänt paus på Bageriet. Min första Dagens som bestod av kallrökt lax med varm hemmagjord potatissallad - OMG!! Jonton var mest intresserad av de två stora akvarierna så båda blev nöjda med pausandet. 
Jag insåg inte riktigt hur många bilder jag egentligen tog förrän vi kom hem och jag skulle börja redigera. Och nu hann jag faktiskt bara med fyra bilder, för det är dags att dra iväg på nästa event för kvällen, det är cruising i stan, så snabb laddning av kameran och snart iväg igen. Och sen, sen blir det hemmagjord pizza, godis och Mello så klart! Och sen lär jag väl somna i soffan om jag inte fortsätter att äta konstant, för efter flera timmar ute i friska luften så blir man verkligen trött. 

Men nu - ut igen, trotsa vädret och kolla in snygga (och mindre snygga) bilar!

Ps. Bör jag byta namn på bloggen snart kanske?? "Mamman i Stan" blir ju lite missvisande... "Mamman i Borgen" kanske?? Tja, varför inte!

Love love love!