måndag 28 juli 2014

Att vakna till svalka


Inte nog med att det var svalare ute när jag vaknade idag, naturen ger ett underbart färgskimmer att titta på. Det är något viss med dimma. Den där fuktiga luften som liksom hänger som slöjor mellan träden och grässtråna. 


Och att springa ut bland bilarna utanför lägenheten i en blå-vit-prickig morgonrock och undra hur många som ser mig, med kameran i högsta hugg, är lite spännande, ungefär som när jag som liten skakade lite extra på julklapparna för att höra om de lät - den där känslan: "Ska någon komma på mig??"
Men invånarna i Borgen får nog bara vänja sig. Här har vi en högsjungande (jodå, det märkte några på festivalen i slutet av juni), skrattande, hejande, fotogalen nyinflyttad. Och med min galna idé till min uteplats, så lär jag sätta oss på kartan. Jag kan inte berätta om idén riktigt än, ni får hållas ett tag till. Men det blir något lite annorlunda, något som jag inte sett någon annanstans eller ens hört att någon har. En knäpp idé som kommer bli riktigt bra, tror jag.

Men nu - 8,5 timmes jobb!


söndag 27 juli 2014

En helg att minnas länge



Den värmen, den värmen....
Det är inte snällt att klaga men det är så jag förgås lite. Ingen svalka någonstans. Min gamla fläkt går på högvarv, skulle den gå sönder nu, vet jag inte vad jag gör!

Helgen har gått i samma rasande tempo som den alltid gör, med sonhämtning på fredagen, 18-års kalas på lördagen med amerikanskt tema (OMG vad vi åt!! Bild finns på Insta) och sen en het, klibbig söndag där de lovat regn, regn och åter regn. Inte en droppe föll över Skåneland, i alla fall inte i Hjärup. Men så helt plötsligt, mitt i den klibbiga värmen, ringer mobilen och min fina väninna från jobbet kommer cyklandes förbi med mannen i släptåg. Och spontanbesök - det gillar jag! Sonen låg i sin loftsäng och spelade padda, jag, Prins Valiant, Väninnan och Mannen satt vid fläkten och pratade efter en rundvisning i nya hemmet. Det är något visst med det där, att få visa upp vad man åstadkommit och är så stolt över. Min vackra lägenhet som just nu är lika spartanskt inrett som ett munktempel men som andas frid och lycka och där mina tankar får fritt spelrum med 3,85 i takhöjd, vita väggar och öppna ytor. 

När Väninnan och Mannen trampade i väg igen, så tittade vi andra tre på varandra, slängde ihop en badpåse och stack till utomhusbadet i Lund. Och där någonstans, kom livsandarna ikapp mig igen. I ett svalt vatten, med sol på kroppen, sonen som dyker och busar med Prins Valiant medan jag tittar på och mitt hjärta sväller lite extra av all kärlek. 

Och sen kom den vackra himlen som visar att det är kväll, och dags för lugn. 
Ja, den här helgen kommer jag minnas länge.

fredag 25 juli 2014

En sammanfattning kanske?


Ja, var börjar man när det har varit en så innehållsrik vår och sommar?
Hur berättar man om allt som har hänt och hur känslorna har svallat i både dalar och toppar, hur hjärtat har fladdrat som en fjäril i bröstet och så mycket man har sett och upplevt?

Vi har i alla fall flyttat nu. Sonen har slutat ettan (det är mitt "kryss" där uppe - stora fina killen). Jag har börjat jobba på riktigt-riktigt! Jag har ju tagit examen och jag har fått mitt examensbevis. Vi bor inte i så många lådor längre och jag har träffat Prins Valiant. 



Vi började vår inflyttningsvecka med en irländsk festival. Jag är så imponerad över att man kan se så otroligt oberörd ut när man hoppar så högt upp i luften och benen går som trumpinnar samtidigt. Vilken helg!


Och vi avslutar våra dagar så här. Oftast på altanen, som flitigt rensas på ogräs och där blommor flyttas runt för att få till den där gröna känslan bland alla betongplattor. 

Kom vi ikapp nu?
Ja, kanske. Det får i alla fall räcka för denna morgonen.


torsdag 24 juli 2014

Rösten från en vacker själ




"Det är ju inte riktigt min musiksmak, men jag ska se om jag kan få tag på biljetter", sa Prins Valiant.
Och hur han lyckades få tag på biljetter till den utsålda utomhuskonserten på Maryhill i Lund, det kommer jag aldrig förstå. 
Jag satt som klistrad med ögon gnistrande som ett barns på julafton, med kameran i högsta hugg och ett fladdrande fågelhjärta som försökte så stilla det kunde för att minnas varje minut, varje solstråle, varje ton.





"Det känns som om ni sitter i mitt vardagsrum och vi bara umgås, på ett väldigt osexuellt sätt, alltså!!"

Hela mitt inre fylldes av rösten från en av de vackraste och renaste själar jag vet! Jag har inga idoler, men jag har människor jag ser upp till, och Sarah är definitivt en av de starkast lysande stjärnorna på min himmel. För det är inte många som kan börja skratta tills magen gör ont framför 350-something främlingar, bara för att hon fick en fluga i ögat - eller för den delen, gråta öppet och berätta om hennes pappas canceroperation, framför exakt samma främlingar. 

Tack för en av de vackraste kvällar i mitt liv!

Ps. En viss prins ändrade uppfattning efter 3.5 minut. 


Ett livstecken




Halloj hela fina Blogglandia!

Jag lever, jag lever men det var ju ett himskans tag sedan jag lyckades ta mig in här!
Inte nog med att jag skulle skrivit ett inlägg från den irländska festivalen i Jakriborg och sen inte gjorde det (jag veeeet, förlåt den falska marknadsföringen på fejjan....!!) men helt tyst på bloggfronten i över 1,5 månad!

Det har helt enkelt hänt för mycket!
Vi har flyttat, bott i lådor, jag har jobbat (nä, ingen semester här inte), packat upp, haft sonen, träffat Prins Valiant (japp, kärleken slog till på stort innan flyttlasset gick - en väldigt märklig historia, få se om den kanske dyker upp i bloggen någon gång i framtiden), försökt "inskola" Corvalinen i att bli utekatt och sen packat upp, däckat i sängen, vaknat upp och gjort alltihop dagen efter igen!

Fotot ovan är från sonens pappa, när min lille-store kille gick ut första klass! Hur gick det till liksom?? Var han inte alldeles nyss nyfödd??
Men så är det! Snart 8 år och stora killen med hatt och Converse och fortfarande ett huvud längre än alla andra!

Så, nu kanske vi kan "kicka igång" den nya eran av bloggen - uppdaterad mer ofta! Jag har ju så mycket att visa er, allt fint runt omkring nya hemmet, alla roliga upptåg vi har gjort och kommer göra och kanske, kanske, en glimt av Prins Valiant också, vem vet!

Puss och kram på er!



söndag 15 juni 2014

Att vara nerpackad i en låda

Oj oj oj!!!
Har inte försvunnit ur cyberspace, även om man skulle kunna tro det med tanke på nästan en månads uppehåll i bloggen!

Men ni vet ju själva hur det blir, livet tar liksom över ibland och visst är det skönt?! Speciellt nu när solen äntligen hittat upp på himlen och himlen är bebisblå hela tiden!

Vet ni vad? Jag har tagit examen!! Japp! From den 28/5 slutade jag vara studerande!! Yeay me!!!
Herregud vilken resa! Och jag kan inte annat än hålla huvudet högt och vara så stolt över min bedrift! Jag klarade det, jag kan ett helt nytt yrke nu! Och vad som är riktigt dunderkul är att jag gick från världens kortaste sommarlov (söndagen den 1/6 kl 14.00 till måndagen den 2/6 kl 07.30) till att kunna titulera mig som en arbetande medicinsk sekreterare!
Jobbar och lever livet på min underbara arbetsplats med de finaste medarbetarna i hela världen - DET är lycka!!

Nästa bomb då - flyttlasset går nästa vecka! Japp, från och med den 22/6 finns inte mamman i stan längre, utan då är hon "Mamman i Borgen" istället! Nya nycklar i handen, finaste lägenheten står i mitt namn och snart dräller det in en massa nya möbler!
Mina vänner har skakat på huvudet flera gånger den senaste månaden, men jag sålde allt jag hade i möbelväg i lägenheten!
Nu ekar det mellan väggarna på Tullgatan och lådorna står staplade på varandra. Flyttkaos och papperstallrikar om vart annat. Tomma vita väggar och kasse efter kasse langades ut ur lägenheten igår för att hamna på loppis på torget.

Ja, livet har verkligen dragit igång på allvar - och jisses vad det går undan! Tur att det finns sol att pigga upp på dagarna när de svarta ringarna under ögonen börjar dra sig ner mot kindbenen efter sena kvällar med flyttpackning och "hiva ut"-humör!

But I'm still here, bara lite mindre organiserad än vanligt!

Love life - you only get one shot at it!

fredag 16 maj 2014

Världen är så stor, så stor



Om man är en liten, liten (tjock) katt, som varit innekatt i snart två år, då är världen en stor, stor plats!
Men man måste lära sig någon gång! Och efter 45 minuter var det inte sååå farligt längre.

Men helt bekväm, det är han inte! Sen om det handlar om att ha ett lila koppel på sig (första gången för det också) eller om det var det blöta gräset eller de extremt läskiga fåglarna - det meddelade han aldrig. Även om det kom en del klagande ur honom, tillräckligt mycket för att jag skulle skämmas ögonen ur mig och hyscha lite försiktigt in i pälsen och se mig över axeln efter djurpolisen som säkerligen skulle komma och fråga vems katt jag egentligen bar omkring på!

Men det kom ingen djurpolis. Som tur var.