Den om hur överskattade bilar faktiskt är

Ja, alltså om de nere i Afrika, kan ta getter över axlarna och dra iväg med en scooter eller cykla med en stor plywoodskiva framför sig, varför kan inte vi balansera balkongmöbler på cyklar??

Jag är inte känd för att ge mig, jag har lätt väldigt märkliga idéer och lösningar på saker och när man kommer gående genom 8-10 kvarter med två stolar och ett glasbord på en damcykel så roar man ju andra runt omkring sig också! Så två flugor i en smäll, liksom! 

Och när jag ser resultatet och tänker att det bara kostade med 70:- (loppis är bäst!!), så hade jag absolut gjort det en gång till, om jag hade behövt!

Nu tar det sig! Balkonghäng, here we come!!

Den om att låta hjärtat fladdra och öppna alla lådor

För snart fem år sedan flyttade vi hit till Ystad. 

Och nu finns det delar av staden som jag undviker att gå genom. Det gör för ont, helt enkelt. Fortfarande.

Men jag måste börja röra mig där. Jag måste ta till mig minnena och känslorna och se till att de får bubbla färdigt. Att de får flyga runt, tills de inte orkar flyga längre. Så de kan lägga sig ner på marken och vara stilla. 

Men det gör ont. 

Och det får lov att göra ont, fortfarande. För oavsett vad hur lång tid det går, eller hur man går vidare, så är det flera år som delades med någon annan. Det finns inget sätt att sudda ut dem, de delas av en liten också. En som behöver svar, en som behöver få lägga sina flygande känslor till ro också. 

Idag gick jag långsamt genom den delen. Långsamt, med öppna sinnen och öppet hjärta. Det fladdrade och flög omkring i magen. Skylten är fortfarande sned sen du backade på den med bilen. Träden på Scubbes första rastplats har gett upp. Fotbollsplanen där både hund och son har sprungit, är uppgrävd och snart bebyggd. Gården är lika knölig som innan, men solstolarna är de samma. Undrar var kylskåpet står nu, på samma plats som vi ställde det på eller tillbakaflyttat in i hörnan. 

Jag kan sakna att ha någon att prata med på kvällarna. Att slippa sitta ensam vid matbordet. Att höra en mörkare stämma, berätta om sin dag och en liten späd med egen dialekt, berätta om sin. Jag kan sakna doften av någon annan, starka armar omkring mig. 

Men jag måste sluta undvika gatorna. Det är dags att låta hjärtat fladdra klart, öppna de låsta lådorna och släppa ut känslorna igen. Och det får kännas bra och det får kännas tungt, allt får finnas. 

Nu är alla lådorna inom mig vidöppna, fladdra på, mina känslor!

Flyg!

Den om att gå i skola, bildligt talat

Jag behöver gå i lära, hos vår katt! Att slappna av, sluta tänka, finnas till... Jag har varit duktig på att ta hand om mig, att göra mindfullness-övningar och mina PowerWalkes. Jag har alltid varit duktig på att stressa, det verkar vara något jag föddes med, men nu börjar det bli riktigt fysiskt igen... 

Jag behöver ta det lugnt, jag vet att jag kommer må bättre när jag saktar ner. Men just nu snurrar allt så snabbt, att jag ibland inte vet vilket som är upp eller ner, jag vet bara att det tär på mig...

Kanske det finns något via Hermods? Eller kan man ta en kvällskurs? Jag menar, jag är ju ändå uppe, liksom!! 

Blogglandia, hit me! Vad är era bästa "sluta-tänka-och-stressa"-tips?! Nu måste jag ta mig i kragen och styra upp det hela! 

Jag ser fram emot att inte sjunga "Macarena" om nätterna längre...

Den om ledighetstorsdag och vabbfredag

Här tog vi det väldigt lugnt på den extra ledighetsdagen när Kristus steg upp till himlen. Och så var det konsert i Maria Kyrkan. Fullsatt och jag med min förkärlek till kyrkor kunde ju inte låta bli att knäppa lite kort här också. Däremot kunde jag inte fotografera själva konserten.... Någon somnade när kören började sjunga och låg hoptryckt i mitt knä... Det är inte lätt när man är så lång som min Miniman är (nästan 140 cm och bara 6,5 år gammal) att bli sjuk och försöka göra sig liten och somna i mammas knä. 

Det enda jag kunde tänka på var att komma hem innan migränkräkningen började...

Så, när han vaknade till och började gny, passade vi på att make a run for it. 

Väl hemma igen så bäddade jag ner den kallsvettiga lille mannen, öppnade fönstret, katten la sig tillrätta på vakt i sängen, persiennerna nerdragna, Bompa i bakgrunden på lillis tv. Och så spann, så klart... Och sen en katt i en spann... Och sen vatten över hela golvet och en katt i mitten... Och så en sur öm moder som höll på att kasta ut katt på balkongen... Och så en ny spann med lite vatten i botten vid sängen... 

När sjukan var ur kroppen, somnade han totalt utmattad, full med blodprickar i ansiktet på grund av ansträngningen och vaknade i morse igen... Nu slappar vi i varsin soffa och tittar på film och vabbar och äter bara det vi vill ha, som massor av rostat bröd och Mariekex med mjölk. 

Ja, så gör vi idag, film efter film efter film och väntar på helgen!

Den om att ta fredagskväll och leta recept

Nu är alla hemma igen och vi har dragit igång fredagskvällen!

Handlade vaniljglass med chokladkross på vägen hem, fixade hemmagjord chokladsås (fick bli ett nytt recept, kan inte hitta mitt vanliga, men det gick bra ändå) och glasskex till det - jojo, bättre är det svårt att ha det! Nu ligger vi smått bakåtlutade i varsin soffa och tycker att livet är så trevligt så. 

Den om att tycka städning är onödigt och en träningsfri dag

Vi är inte helt överens om hur lägenheten ser ut när den är städad. Inte nog med att Minimannen anser att hans rum är städat bara man kan gå på golvet utan att få legobitar under fötterna, kattknatten tycker något helt eget, han också.

När jag hämtade hem vår nya "regel" här hemma (om att äta bättre och sundare) så fick jag alla matvarorna i stora lådor (ganska onödigt, om ni frågar mig, men alla som var på Ystads gator den dagen fick sig ett gott skratt) och vad gör man med lådor? Man bygger slagskepp och slott av dem så klart!

Sonen hoppade ner i den ena, katten i den andra och sen var det battle sea i köket! Äggkartonger blev missilkanoner och när det väl var dags att åka till skolan, plockade den ömma modern ihop allt i en låda, staplade undan allt och hoppades innerligt att katten inte skulle ta chansen när vi inte var hemma, att riva ut allt på golvet igen. Hmmm, hur tror ni den önskan uppfylldes? 

Nu ska jag ta mig iväg till bussen, åka upp och hämta hem son med cykel och bara vila min träningströtta kropp som inte förstår varför jag plågar den så med PWs varje dag när den nu fått vara i stillhet i ett halvt år... Men kampen mot kilona har tagit fart, nu ska pre- och postop-sladdret bort så jag kan visa mig i bikini igen! Fast just idag, tar jag träningsledigt och fuskar med en bussresa.

Den om att möta våren med "majning" och bli röd om näsan

Jag vet inte om det bara är i Halland man "majar" men mina skånska vänner hade inte hört talas om det i alla fall! Men det är precis vad vi gjorde idag! 

1 Maj!

Antingen ska man demonstrera eller "maja", eller kanske båda, om man har ork kvar efter att ha gått längs barrikaderna. Vi gick till och med på "majningspicnic" i skolan. Idag drog jag och Gifta Väninnan ut med tre barn på cykeltur ner till Saltan, där vi bestämt att vi skulle grilla korv och möta upp Väninnan Med De Franska Nerverna med familj och ytterligare en sötnöt med hennes barn. Och sonen som precis tagit ut cykeln ur källaren var väl lite mindre exalterad än de andra, han var bara rädd för att ramla hela tiden, så hans ömma moder gick ut och höjde sadeln (yes, kvinnor kan lossa envisa skruvar själv!) och med bästa kompisarna som dragplåster, så drog vi iväg. Efter två kvarter så var det som om han inte gjort annat än cyklat och jag kom sist i "anktåget" och hejade på honom med massor av pepp!

Det blåste ju så illans kallt nere vid stranden! Inte för att ungarna märkte något, de for fram som tornados över hela lekplatsen och hade knappt tid att äta den förbenade korven som vi hade sånt sjå med att få grillad! För blåst och eld går visst inte hand i hand, om ni inte tänkt på det innan! De små trollen ville gå till trädinosaurierna som finns inne i skogen och hepp - en helt vindstilla oas med massor av sol.... som vi inte hittade innan vi satte oss ner... Och sen packade vi oss upp på cyklarna igen och drog hem. 

Totalt slut...

Och röd om näsan blev jag visst ändå, fastän jag inte trodde det. 

Så, efter en underbart slö Valborg och en underbart hektisk majning, lägger jag mig bakåt i soffan och hoppas att jag inte somnar innan jag i alla fall hamnar i sängen.