Nu är det höst på riktigt-riktigt

Regnet det fortsätter att ramla ner på oss.

Men vad gör det när man kan vara inne och tända ljus och ligga i soffsängen och titta på film hela dagen? Det var länge sedan jag hade en sån där slö söndag, när ingenting behöver hända. Bara få ta en timme i taget, ligga under täcket och fnissa åt Alvin och gänget, putta ner en katt som vill vara med men som inte får vara i soffan... Ja, ni vet - en helt vanlig regning söndag.

Det är väl dags att visa lite bilder från lägenheten också kanske. Det får komma i etapper, vi är visserligen lådlösa numer, men det hjälper inte riktigt när man har saker som inte riktigt hittat hem än. Som nu när lånedator, externminne, vattenflaskor, kamera, salvor, teckningar och någon konstig fjärrstyrning till lamporna, trängs över hela vardagsrumsbordet. Nu är äntligen matbordet renplockat men då ligger ju allt vid soffan istället, där vi levt hela dagen. 

Och samtidigt så spelar det ju inte så stor roll. Just nu får vi inte glömma salvan och att rengöra allt sonen tar i, så då får väl allt ligga framme då, eller hur? Hur ska man kunna ha sjukstuga om man inte har allt lättillgängligt, liksom?

Men för ett tag så har vi masat oss ur soffan, nu ska vi spela Wii, sitta på golvet och låtsas att tiden står stilla. Låtsas som att det inte finns en måndag runt hörnet och att klockan går bakåt och att vi har all tid i världen att bara låtsas att vi är på Hogwarts och förvandlas till små legofigurer som hoppar omkring.

Det räcker denna kvällen. Det räcker gott.

Att vara totalt hel igen

Alla planer måste börja med te och något gott att äta. 

Och ja, inte tackar jag väl nej till några varma bakverk, även om de innehåller mer kalorier än vad jag vill fundera på. Strunt samma, jag är ju superdålig på att äta frukost så, hit me, liksom.

Igår fick jag så äntligen höra hans röst igen, min älskade son som varit på semester med pappan och nya familjen. Det går liksom inte att förklara hur mycket balsam för själen det är, hans vackra röst. Min fina son. Gud som jag har saknat honom. Så, ett par timmar senare satt jag på tåget till Ystad för att hämta hem honom, lite vingklippt efter någon konstig infektion som slagit till med konstiga blåsor som blivit sår, på de mest utspridda ställen. Hans solsemester gick ett varv runt ett Mallorikiskt sjukhus innan han kom hem. Så här sitter vi med en salva som ingen av oss kan översätta bipackssedeln på, tvättar, smörjer och låter bli att ta i samma saker. Allt tvättas med sprit och handdukar hålls var för sig. Handspriten går varm. Vissa av såren ser bättre ut, men det på fingret gillar jag inte, tur jag jobbar på sjukhuset så jag kan norpa åt mig ett svenskt utlåtande imorgon utan större problem. 

En plan som jag redan förverkligat, var att ge sonen en loftsäng till nya rummet. 

Hittade precis en sån som jag letat efter, på Blocket i Ystad, hämtade den samma dag som vi flyttade, nedmonterad och klar och inklusive 140 cm madrass - tokbilligt om man jämför. 

Vad jag inte tänkte på, var på hur svårt det är att bädda en säng mer än 1,5 meter upp i luften utan ett golv att stå på eller möjlighet att gå runt sängen... Men allt går med rätta viljan och en duktig fotograf. Och nu minsann, nu ska även sonen sova på de mjukaste underlakan som finns i världen. Inga utav hans andra underlakan passar ju, sängen är ju nästan dubbelt så bred nu, men våra underbara Beach House, de passar de.

Och det blev väl inte så tokigt i slutänden ändå - det är väldigt mysigt där uppe i luften.

Och så här tillbringar vår tiger sin helg.

Med all den nyvunna friheten han fått med införskaffandet av ett loppehalsband, så är det ibland svårt att veta var man ska ta vägen. Ytterdörren har vi lite på glänt och han är bara ute när vi är hemma, vill att han ska kunna ta sig in när han vill, som till exempel när man åker på stryk utav grannkatten, som verkligen inte gillade att det kommit ytterligare en fyrbenting till området. Men han är duktig, tigern, han ger igen och sen springer han hem. Och han har lärt sig att ljudet av godisburken betyder att vi vill att han ska komma hem. 

Så nu är hjärtat helt igen. Alla pojkar hemma igen och ikväll kommer Prins Valiant.

Ja, det räcker för denna söndagen tror jag. Nu är jag redo för en ny vecka.

Att vakna till svalka

Inte nog med att det var svalare ute när jag vaknade idag, naturen ger ett underbart färgskimmer att titta på. Det är något viss med dimma. Den där fuktiga luften som liksom hänger som slöjor mellan träden och grässtråna. 

Och att springa ut bland bilarna utanför lägenheten i en blå-vit-prickig morgonrock och undra hur många som ser mig, med kameran i högsta hugg, är lite spännande, ungefär som när jag som liten skakade lite extra på julklapparna för att höra om de lät - den där känslan: "Ska någon komma på mig??"

Men invånarna i Borgen får nog bara vänja sig. Här har vi en högsjungande (jodå, det märkte några på festivalen i slutet av juni), skrattande, hejande, fotogalen nyinflyttad. Och med min galna idé till min uteplats, så lär jag sätta oss på kartan. Jag kan inte berätta om idén riktigt än, ni får hållas ett tag till. Men det blir något lite annorlunda, något som jag inte sett någon annanstans eller ens hört att någon har. En knäpp idé som kommer bli riktigt bra, tror jag.

Men nu - 8,5 timmes jobb!

En helg att minnas länge

Den värmen, den värmen....

Det är inte snällt att klaga men det är så jag förgås lite. Ingen svalka någonstans. Min gamla fläkt går på högvarv, skulle den gå sönder nu, vet jag inte vad jag gör!

Helgen har gått i samma rasande tempo som den alltid gör, med sonhämtning på fredagen, 18-års kalas på lördagen med amerikanskt tema (OMG vad vi åt!! Bild finns på Insta) och sen en het, klibbig söndag där de lovat regn, regn och åter regn. Inte en droppe föll över Skåneland, i alla fall inte i Hjärup. Men så helt plötsligt, mitt i den klibbiga värmen, ringer mobilen och min fina väninna från jobbet kommer cyklandes förbi med mannen i släptåg. Och spontanbesök - det gillar jag! Sonen låg i sin loftsäng och spelade padda, jag, Prins Valiant, Väninnan och Mannen satt vid fläkten och pratade efter en rundvisning i nya hemmet. Det är något visst med det där, att få visa upp vad man åstadkommit och är så stolt över. Min vackra lägenhet som just nu är lika spartanskt inrett som ett munktempel men som andas frid och lycka och där mina tankar får fritt spelrum med 3,85 i takhöjd, vita väggar och öppna ytor. 

När Väninnan och Mannen trampade i väg igen, så tittade vi andra tre på varandra, slängde ihop en badpåse och stack till utomhusbadet i Lund. Och där någonstans, kom livsandarna ikapp mig igen. I ett svalt vatten, med sol på kroppen, sonen som dyker och busar med Prins Valiant medan jag tittar på och mitt hjärta sväller lite extra av all kärlek. 

Och sen kom den vackra himlen som visar att det är kväll, och dags för lugn. 

Ja, den här helgen kommer jag minnas länge.

En sammanfattning kanske?

Ja, var börjar man när det har varit en så innehållsrik vår och sommar?

Hur berättar man om allt som har hänt och hur känslorna har svallat i både dalar och toppar, hur hjärtat har fladdrat som en fjäril i bröstet och så mycket man har sett och upplevt?

Vi har i alla fall flyttat nu. Sonen har slutat ettan (det är mitt "kryss" där uppe - stora fina killen). Jag har börjat jobba på riktigt-riktigt! Jag har ju tagit examen och jag har fått mitt examensbevis. Vi bor inte i så många lådor längre och jag har träffat Prins Valiant. 

Vi började vår inflyttningsvecka med en irländsk festival. Jag är så imponerad över att man kan se så otroligt oberörd ut när man hoppar så högt upp i luften och benen går som trumpinnar samtidigt. Vilken helg!

Och vi avslutar våra dagar så här. Oftast på altanen, som flitigt rensas på ogräs och där blommor flyttas runt för att få till den där gröna känslan bland alla betongplattor. 

Kom vi ikapp nu?

Ja, kanske. Det får i alla fall räcka för denna morgonen.