fredag 5 juli 2013

Vad är det för dag egentligen?




Ja, semesterlunken den kom ju direkt. Det trodde jag faktiskt inte, med tanke på att det bara var två dagar, en supersnabbsemester helt enkelt. Men jag blev helt klart förvånad när vi kom ut på stan idag, vad är det för dag idag egentligen? Det vimlar ju av folk på gatorna?! Jahaa, det är fredag.... Udda... Affärerna stänger inte kl 14 och det är liv och rörelse ute. Men ok, det var ju ett tag sedan jag var ledig en fredag, så ja, det tog ett tag innan jag vande mig, både vid den växlande molnigheten och alla människorna. Semester alltså, vilken bra idé!



Det var inte bara folk ute på stan idag, det var även den årliga "Bonden på stan" så kreatur, utställare, traktorer, tipsrundor (på tre frågor, lagom lång allstå) och gratis sockervadd om man orkade stå i en evighetskö, och det orkar man ju om man ska fylla sju år och bara är 138 cm hög. Han fick dock muta sin ömma moder med en gratisbulle från ståndet vid sidan om, annars vet jag inte om jag hade orkat. 

Och spättkaka och bygdegårdsdräkter och pelargoner och klostret, ja, allt i en salig blandning, allt ryms där, runt den gamla byggnaden, in och ut mellan rosorna och bänkarna. Folk på murarna, folk på bänkarna, folk på gräsmattorna, folk på gatorna, jo, överallt. Och varmt och skönt och lagom lunk, vi går när vi vill, vi kommer när vi vill, vi ändrar oss när vi vill. 




Vi avslutade semesterfredagen med att bekläda oss i psykadeliska glasögon och skratta oss fördärvade på den söta lilla bion i stan, Dumma Mig 2 i 3D, vilken kick! Precis rätt underhållning för stora och små! 
Nu sitter jag här med en massa foton att redigera, sonen har krupit i säng med paddan och spelar Harry Potter och imorgon ska vi inta Lund och våra gratisbiljetter till Vattenhallen och experimentera oss trötta i huvudet. Och kanske softa med en grill och goda vänner på kvällen eller om det blir en lugn kväll tillsammans med den nu trattbeklädde katten som förgäves försöker ta hand om sitt sår som han inte når. Det är inte lätt att bli av med manligheten och sen till på köpet få en tratt trädd över huvudet och ändå känna som som "en av killarna", men jag är imponerad, han repar sig mycket bra! 

Men nu tar vi semesterfredagskväll! 


onsdag 3 juli 2013

När man bara har den bästa mannen som finns



Ja, vad kan jag säga, nu är jag hel igen!
När jag har den vackraste lilla handen i min, när han ler så där halvtrött mot mig och sen själv bestämmer vilka bilder han vill jag ska använda i bloggen. Min store-lille man!

Denna killen var omöjlig.
Inte omöjlig-omöjlig, utan som i "inte vara möjlig att föda".
Visste ni det? 
Som den Endo-prinsessa jag är, så kan jag inte få barn, eller kunde inte. 
Tro mig, vi försökte...  I över fyra år försökte vi, och jag fick missfall, får man berätta om sådant? Ja, det tror jag nog att man får. Jag fick flera spontana missfall, men ett av dem som högg hårdast och det var det jag gick igenom ensam, hemma på soffan. Jag har alltid smärtor i magen, varje dag, varje timme, men detta var något av de starkaste smärtor jag någonsin känt i mitt liv. Som om mitt inre ville dra ihop sig till ett vacuum, implodera och försvinna in i ett moln av glödande smärta. Och jag mitt dumma nöt, tar smärtstillande och går och lägger mig på soffan och gråter mig till sömns... För tanken på att något allvarligare skulle kunna hända mig, den fanns inte, inte just då. Jag ville bara gråta, sova och inte känna mer. Efter det var det stopp... Det gick inte mer... Fast det visste jag ju inte då, så jag fortsatte hoppas, varje gång och varje månad grät jag instängd inne på toaletten. 

Men med hjälp, massor av hjälp och en obscen mängd mediciner och extremt dåliga odds, så fick jag i vecka 7 se ett pickande hjärta, som låg halvt utanför kroppen i en liten påse (jo, det är helt sant, det är så de börjar sina liv, som små räkor med hjärtat i en påse) och jag grät...

Min graviditet var allt annat än smidig och vacker... Den var kantad med smärta, sjukskrivning, idiotiska läkare som frågade om jag inte skulle göra abort eftersom jag hade så ont, myrsteg ut med en stackars hund som hela tiden var beredd på att springa efter hjälp om matte rasade ihop i en stor hög längs med gatorna i Skurup. Sätesbarn, moderkaka på fel ställe, blåmärken på livmodern och en bortdomnad gravidmage som var enorm och brann som eld varje gång han rörde sig... Så nä, inga vackert skimrande 8 1/2 månader av gravidlycka... 

Och så en gnistrande vacker kanelbulledag anno 2006, fanns han bara där! Han kom ut...  och han försvann... och jag syddes ihop och grät och undrade var mitt barn var. Kejsarsnittet syntes i den stora lampan ovanför mitt huvud, men när de satte skalpellen i magen, så vände jag på huvudet, detta ville jag inte se. Och röra mig kunde jag inte, så när den lilla plutande pojken sakta gled ner från mitt bröst, kunde jag inte annat än kalla på hans far så han kunde räta upp honom igen, lägga honom till rätta och sakta förmana min sovande son att aldrig, aldrig lämna mig igen. 

Nu är han hemma igen och jag är hel!
Den finaste handen i min!

Favoritsällskapet i badrumsskåpet



Jag är lite allergisk mot parfymer. Inte helt kul när det finns så många som doftar så gott och som omsluts av så fina flaskor! Ja, jag är en sucker för snygga flaskor!
Men jag stegade minsann in på parfymeriet och skulle de nya dofterna från Maison Martin Margiela, jag blev så nyfiken när en viss annan bloggerska skrev om dem och hoppades så innerligt att de skulle fungera ihop med min känsliga näsa som skickar dofterna rakt upp till min hjärna och antingen ger mig huvudvärk eller inte. 

Men no such luck...
Eller egentligen behöver jag ju inte sörja, priset är ju inte kompatibelt med min budget så nä, lika bra det kanske! Faast jag hade ett litet ess i rockärmen - body mist!
Och inte vilka som helst utan så klart, Hollisters!
Alltså vilken butik! Världens sämsta belysning men vem behöver lampor bland alla de fina kläderna och när det står en massa reaskyltar överallt?? Kanske bättre utan lampor, så man inte ser vad kvittot slutade på...
Men jag kunde ju inte nöja mig med en, nä nä, inte när det är rabatt om man köper tre! Och visst orkar man inte åka till affären hela tiden (eller hur?) så varför inte bunkra upp lite när man ändå var där, liksom.

Och behöver jag ens säga att det har blivit mitt favorisällskap i badrumsskåpet? 
Älskar't massor! Och ingen huvudvärk och man kan ha dem fastän man jobbar på sjukhuset och man kan bara spraya lite så där när man slutat jobba och så är man fit for fight för en AW eller bara ett glas vin och en tv-inspelning eller en kaffedejt eller något annat skojigt. 
Får kanske ändå svänga inom Emporia snart igen och kolla in de andra dofterna, jo, så får det nog bli, snart!


tisdag 2 juli 2013

Älskade sommar, saknade balkong




Ja, alla pratar vi om vädret, eller hur? 
Var tog sommaren vägen? Regnar det nu igen? Det är precis som alla andra år...
Jag är väl lite mer som Birk i det avseendet - leende säger jag: Det är en regnig sommar vi har!

Det jag saknar mest, det är att gå ut på balkongen och känna värmen mot huden. 
Jag hann ju bara känna på min solstol, bara vila en gång med sorlet från staden försiktigt ekande mellan husväggarna. Men det är ju bara den andre juli, det hinner vända, sommaren är lång! 




Och på balkongen växer det trots dåligt väder! Jordgubbarna är snart klara, smultron plockar jag varenda dag, och lavendeln, ja jisses vad den har tagit fart! Och några små, små gröna tomater har letat sig fram! Yeay! 

Och när jag legat där och krupit runt på balkonggolvet, så doftar fingrarna både av tomatgrönt och lavendel och jag vill bara trycka ner näsan i den doftande grönskan, bara föra lavendeln till näsan och andas frid. 

Så ta det lugnt och minns vår Astrid: 
Det är en regnig sommar vi har!


måndag 1 juli 2013

Lille katt, lille katt, lille söte katta...


Djur är härliga!
Jo, det är de! När de håller sig på golvet, inte river ner varenda dricksglas vi äger eller river ner mina tavlor från väggarna! 
Jag var allergisk mot katter förr. Riktigt allergisk, så där så det poppade upp stora utslag på kroppen som kliade massor och tvingade mig att gå med höga kragar på tröjorna även om det var 25 grader varmt ute. Jättejobbigt! Speciellt som alla katter verkade tycka att jag var den bästa att stryka sig emot också. Och när sonen sen får bästisar som har flera katter, så började tjatet. Ett tag var det ju jätteenkelt, "mamma är allergisk", sen blev det "men vi har ju hund", men sen hade vi ju inte hund längre och mamma bröt ju inte ut i popcornstora klimärken varje gång vi kom nära en katt. Och så föll jag till föga en helg när sonen inte var hemma, när en väninna förklarade att de inte kunde ha kvar den lilla kattherren och att de så hemskt gärna ville att han skulle komma till någon de kände. Och jag satt hemma en lördag, saknade sällskap så det värkte i varje fiber av min kropp och mitt lilla hjärta skrek; "Men han är ju så sööööt! Och liiiiiten! Han kan väl inte vara så jobbig att ta hand om?? Vad kan hända, liksom???" 

Och min ömma moder undrade stilla om hennes dotter totalt tappat förståndet...

Men, som en furie blir jag när jag bestämt mig för något! Här skulle överraskas son när han kom hem!
Jajakvinnsan! 
Så ett sms till hans fader; "Bara så du vet, vi blir med katt imorgon. Säg inget, överraskning för Mini-Man!"
Sen knallade jag iväg med mitt knäppa knä och handlade kattsand och kattlåda och bar hem (vägde massor men har man inte bil så får man vackert gå) och förbannade mig själv för att jag inte hållit koll på busstiderna och upp för alla trapporna och fixade och donade. Och ja, en överraskning blev det ju - för oss båda...



Jag har insett att jag inte går väl ihop med djur som inte håller sig på golvet, djur som hoppar flera meter rakt upp i luften för att sen attackera en sovande i sängen bakom bokhyllan, djur som anser att banden till knytgardinerna är till för att hänga i eller att alla blomkrukor går att ligga i - blommor eller inga blommor...

Han är ju sååå söt, sååå underbar, sååå mjuk. Och han hårar något så kopiöst, varje gång jag borstar honom så hoppar små tussar av pälsen och lägger sig runt min näsa. Och han pratar hela tiden, och han tjafsar emot när jag säger till honom att gå ner från bordet och han tar sönder allt jag håller kärt genom att putta ner det i golvet....

Och sen hoppar han upp och lägger en tass på min sons kind, gosar ner sig hos ett barn som så länge önskat sig ett djur som faktiskt kan sova i samma säng som honom utan att putta ner honom, så ligger de där i sonens fåtölj och spelar Minecraft tillsammans och kattskrället gosar ner sig i sonens filt när han inte är hemma och visar hur nära han vill vara.

Asch, ditt dumma kattskrälle - som vi älskar dig!