lördag 31 december 2011

Att lyfta huvudet uppåt


Sista dagen, på det märkliga året 2011.
Året då allt förändrades, året då nya beslut togs, året då nya roller skapades.

2012
Året då alla ska växa in i sina roller, året då de nya besluten ska bli rutin, året med mer förändringar i positiv anda, året då energin ska flöda och föda mer insikt. Året då drömmarna ska drömmas, skrivas ner och förverkligas! En dröm som inte är nedskriven, är bara en önskning...

Det är dags för mig att lyfta huvudet uppåt och blicken inåt, lägga av mig det jag inte kan bära, släppa det jag inte förstår och förlita mig på att mörkret kommer alltid följas av ljuset. 

Jag önskar er ett mycket gott slut och ett sprakande vackert nyår!
Idag är det kallt i Skåneland och det bådar ju väl för en klar natthimmel. Ta det lugnt med smällarna och tänk på alla våra skotträdda djur (även om jag har en supercooling) och jag hoppas att ni alla känner en förhoppning och en ny vind blåsa i rätt riktning inför 12-slaget och det nya vackra året 2012!

Det gör jag!
Vi ses på andra sidan!

fredag 30 december 2011

Att vara lite elak


Ja, jag känner mig faktiskt lite elak när jag ska väcka den här klumpen och gå ut med honom när han sover så gott.... Men! Nöden har ingen lag.. Ta tag i Ridgebacken och ut med sig!!

Att sudda ut


Och jag kommer inte sakna detta året...



torsdag 29 december 2011

Att ta poesi till hjälp

När jag gick på gymnasiet så skulle vi läsa dikter. 
Jag var den som hittade allt som ingen annan gillade, som fick mina klass-medmänniskor (inte kamrater...) att himla med ögonen och sucka. Jag förstod dikterna, de gjorde det inte... 
Jag fann en som aldrig lämnat mig sedan dess och idag, med vad som har uppdagats så kan jag inte annat än tänka på den igen...
Jag är så intill döden trött...


Är jag intill döden trött, 
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen som jag nött, 
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött, 
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.


Säg, var hålls min lille vän, 
rare vän,
ende vän
i den vida världen?
Hjärtat har jag hårt i bänn.
Kommer, kommer du igen,
lille vän
rare vän
i den vida världen?


Kom och hjälp mig för Gud skull,
för min skull,
för din skull,
du, som ensam kan det!
Världen är av sorger full,
allt som glimmar är ej gull.
För Guds skull,
för min skull,
Hjälp mig, du som kan det!


Harriet Löwenhjelm


Och sen hittade jag Barfotabarn av Nils Ferlin, som jag skrev om här för liden:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarens trapp
och gråter så övergivet.


Var var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort,
du barfotabarn i livet.


onsdag 28 december 2011

Att fundera på...

Bild internet

...när det kan vara dags att kicka ut den här kassa julen...!
Men jag är ju så kär i min gran!


tisdag 27 december 2011

Att nojja ihjäl sig


Medan jag sitter och nojjar mig sönder och samman över mitt känsloliv, med Väninnan Med De Franska Nerverna på chatten och Killkompisen Som Borde Varit Min Man på telefonchatten, så passar jag på att skriva lite här också! Tänk att det ska vara så svårt! Att det inte kan vara enkelt att träffa någon, bli kär och gå vidare med sitt liv, i en enda lycklig Askungen-fågelsjungande tvåsamhet! Varför ska man sitta här en tisdagskväll och gråta ögonen röda för att hjärtat vill så mycket mer!? Det är ju rent horribelt egentligen! Kärlek - vilket förbannat påhitt! Och ändå....

Ja, herregud! Det är minsann inte lätt att vara singelmamma idag!
Men tack till mina söta vänner på chattarna som håller av mig trots mina nojjor och som får mig att se livet klarare och som nyss gjorde om mig till Sandy i Grease, medans Väninnan Med De Franska Nerverna skulle vara hon med tuggummit! Eller så skulle vi vara Anne på Grönkulla, men då skulle hon vara Anne och jag fick vara kompisen istället (vet inte om jag vill det, var inte hon ganska korkad??)! Så från kärleksnojjande till Anne på Grönkulla och Preppy girl i Grease... Det är bra - det är precis vad jag behöver! 

Love you, guys!


Tidigare idag tittade jag in hos söta bloggväninnan Lotta med bloggen Min plats i solen
Hon hade satt ihop texten ovan och det stämde sååå bra in på mig! Jag vill också lova en massa "Jag SKA"-saker istället för "Jag ska INTE"-saker som man ändå aldrig håller! Så ja, ovan ser ni mina nyårslöften! 
2012 - välkommen att börja, när du vill!

Att hitta sin Theme Song


If love was a word, I don't understand.
The simplest sound, With four letters.
Whatever it was, I'm over it now.
With every day, It gets better.


Are you loving pain, loving the pain?
And with everyday, everyday
I try to move on.
Whatever it was, 
Whatever it was, 
There's nothing now.
You changed.
New Age.


I'm walking away, From everything I had.
I need a room with new colours.
There was a time, 
When I didn't mind living the life of others.


Are you loving pain, loving the pain?
And with everyday, everyday
I try to move on.
Whatever it was, 
Whatever it was, 
There's nothing now.
You changed.
New Age.


So much fire that it burned my wings.
Her heat was amazing.
Now I'm dreaming of the simple things.
Old ways, erased.
If love was a word, 
I don't understand.
The simplest sound, 
With four letters.


Are you loving pain, loving the pain?
And with everyday, everyday
I try to move on.
Whatever it was, 
Whatever it was, 
There's nothing now.
You changed.
New Age 

Att ha vinkat av



Har vinkat av min söte lille kille!
Nu är han på väg på minisemester till Fadrens födelsestad. Det blir ett par dagar med släktkramar och bus.

måndag 26 december 2011

Att ta bladet från munnen

Då var julen över.
Den tiden på året som jag älskar mest, som jag pyntar för, som jag längtar till, som jag pysslar, donar, bakar, fixar, funderar och letar de där perfekta klapparna för.
Den är över...

Får man lov att säga att det inte blev som man hade hoppats?
Är det ok att tycka att det är skönt att det är över?
Får man lov att önska att denna julen aldrig upprepas igen?
Får man det, eller är man bara en bitter surf***a då, som klagar? Som inte har något annat vettigare att skriva (säga) och som bara drar ner stämningen?

I bloggarna så visas det länkar till vad man ska handla, vad man själv önskar sig eller var man har köpt sitt pynt. Missförstå mig rätt, det har jag med gjort, och det är inget fel! Tvärtom, det är kul! Man visar recept och bakar hej vilt som värsta Leila-kopian. Och jag har inte varit på något sätt annorlunda... Jag har även försökt detta året, Gud vet att jag har försökt...

Men sanningen är, att det har inte varit lätt med julstämningen. Till första advent har jag alltid pyntat! Till första advent brukar julklapparna vara klara, så jag bara kan baka, leta julmarknader och mysa. Inte denna gången. Till andra advent bodde vi i flyttlådor. En massa stök och papplådor och kassar överallt! Och regn...Bara två av jullådorna, inte ens den som var viktigast kom med, utan två andra, där det knappt fanns något av värde i.

Regnet har piskat rutorna, jag har haft svårt att sova och oro för framtiden har hela tiden legat nära ytan. De där tankarna om pengar, jobb, hur jag ska klara detta, hur min son mår, är han ledsen, är han arg, förstår han? Klarar jag mig själv? Klarar jag ensamheten och de mörka nätterna? När är det ok att anse att man gått vidare och när har man verkligen gjort det? Hur träffar man någon ny och när? Och den nye, menar han allvar eller är det bara något konstigt språk jag inte fattar längre eftersom jag har varit i ett förhållande så länge jag kan minnas? Och hur gör man, ska man "leta" efter personer med barn, så de förstår, och kan man hitta någon som kan acceptera någon annans barn, som inte har barn själv?

Hur ska jag göra med pengar, jobb och resten? Jag jobbar inte kvar på företaget, förresten. Jag kunde inte stänga av privatlivet och det i sin tur, gjorde jobbet ohållbart. Jag kunde inte uppnå de resultat som behövdes och ett provisionsbaserat jobb kanske inte heller var något för mig, jag som måste veta hur mycket som kommer in nästa månad. Men nu blir det ju liksom värre... Vad är det nu som kommer in då...

Nätterna blir långa när oron river. Bråken tornar upp sig, när man är trött. När man inte vilar, inte återhämtar sig... Kanske kan man aldrig vara sams efteråt, kanske kan man, men det beror nog på vem man är som människa från början. Kanske kan man bli vänner, när såren inte är öppna.

Jag hörde för någon dag sedan en dikt av Nils Ferlin. Jag kunde inte höra så bra, där jag stod långt bak i kyrkan och ekot och medhörningen är så dålig i vårt vackra Marsvinsholm, det vet alla vi som försökt sjunga där. Men i dikten fanns ett barfota barn, som satt på en trappa och grät. Och Anna sa:
Vi är det barnet, vi har tappat något, vi vet inte vad och vi vet inte var, men vi sitter där och gråter, på trappan.
Det är när vi sitter där på trappan och gråter, som vi måste våga tro. Som vi måste våga följa vår väg, vårt inre. Det är svårt att visa tro, det är svårt att erkänna tro, det är svårt att förlita sig på tron. Jag har ofta fått frågan:
Hur kan du tro på något du inte kan se?

Jag måste våga tro! Jag måste våga tro att det finns någon annan som vakar över mig, som håller en hand över mig och ser till mitt bästa! Jag måste våga tro att det finns en större mening med allt, att det finns en anledning! Jag måste tro att jag inte prövas mer än vad jag kan klara av...

Men det är svårt! Det är svårt när man ser lyckan och glädjen runt omkring och man ler men leendet når aldrig ögonen. När man går i sin egen bubbla och inte kan ta in mer, när man ligger vaken, timme efter timme...
Så får man säga att man är glad att julen är över? Och att jag inte tänker fira jul så här igen? Inte som i år. Aldrig mer, det kommer inte fungera. Får man säga att jag saknar någon som kan sitta här hos mig, som kan kyssa min panna och säga att allt blir bättre imorgon, bara mörkret försvinner och dagen gryr igen. Får man säga att jag inte vill vara ensam, att jag inte söker en ny man som ska flytta in, men att jag saknar någons armar om mig, någon annans värme mot min rygg i natten, någon annans andetag i nacken, någon annans röst att lyssna till, både om dagens bestyr och kärlekens ord.

Jag vet inte om man får skriva detta, men jag gör det ändå!
För detta är min väg, min trappa, mina tårar, och i min värld, är detta sanningen...


Att klara sig själv!

Efter att ha vaknat i en hög av täcke, underlakan, mig själv och kuddar, åkte nu symaskinen fram! Fyra sömmar och en bit resår senare..!

Nu ska vi se om det funkar!

Att ha samma intresse


Det är bra med barnfilmer som passar alla i familjen!

söndag 25 december 2011

Att vara totalt knäpp!


Jag vet inte vad jag gör... Och jag vet inte varför jag börjar med det på kvällen... Men klä om soffan, fåtöljen och fotpallen som jag fick av Väninnan Som Börjar På C, det har jag visst börjat med nu! Och nej, detta är inte det färdiga resultatet! Håller bara på att "grunda" lite fniss
Fortsättning följer... 

Att faktiskt haft mod

...att för första gången i livet haft röda naglar! Men jag fick böja fingrarna lite för att fotot skulle visa RÄTT röda färg!!

Att sätta ihop ett collage


Snygga tapeter i "sovrummet", eller hur?? Som tur är, ska det bli omtapetserat här också, Jonton vill ha rött och blått, vet inte hur jag ska försöka lösa det! fniss Kanske kan jag fixa en kompromiss med vita väggar och röda och blå detaljer, som hyllor och skrivbordet osv... Jag hoppas på den idéen! Eller möjligen en randig fondtapet? 

Ja, fortsättning följer på den punkten.
Hoppas ni alla hade en underbar julafton! 

Att orka upp



Julotta! Tidigt! Sårig i halsen! Let's sing for Christmas! I pray for a happy life and peace of mind and heart!

fredag 23 december 2011

Att ha en färdig gran


Att vinna en gran!

Japp! Singelmamman gick och vann sig en kungsgran idag, dan före dopparedan! Så ner åkte allt pynt och snart ska det upp igen men i en stor tjockis! Och till på köpet RIKTIG!!
Det kommer bättre foto sen!

Att helt plötsligt få lite mer julkänsla...!!


Jag är väldigt svag för en grupp som heter Matchbox 20 och sångaren Rob Thomas har skrivit en jullåt som jag så gärna vill dela med mig av! 

Happy Christmas!

Ps. Snart åker fulgranen upp på vinden, gissa vem som fick en ny gran av den lokala radiostationen idag? En kungsgran, jojo, fint ska det vara! 

torsdag 22 december 2011

Att inte hitta någon bra rubrik

Var det någon som missade att jag faktiskt vågade mig till Stora Människobyn igår? Nä, jag trodde väl inte det! Jag fick en fråga idag om varför jag inte tycker om Människobyn och ja... Jag är ledsen men det är inte  riktig samma sak längre, att åka dit och hela tiden räkna in telefon, plånbok, kreditkort, jacka, byxor och diverse påsar var femte minut... För det är så det känns, som om de där ficktjuvarna skulle kunna ta brallorna från mig innan jag hinner märka något.... 
And I don't like it!

Men inne på XXXLutz fyndade jag en liten sak till sonen:
Hans egen dörrmatta till sina leriga vinterstövlar! (Ja, leriga - här regnar det nästan varje dag! Regn, fd gräsmatta, 10 förskolebarn = lera!)
Nu har även morfadern varit så snäll och hängt upp en krok ovanför också så han har fått sin egen lilla höran i hallen! Blev mycket bra!

Alltså! Jag hjärtan papperstejp!! Visst är den söt?! Jag funderar starkt på att dra upp alla mina julklappar och slå in dem igen bara så jag kan använda tejpen! *fniss* 

Och det svartvita snöret kunde jag inte heller låta bli, så det fick följa med hem det också! 

Jag har faktiskt tagit lite bilder i lägenheten idag! Fadren var här och hjälpte mig sätta upp en hylla ovanför soffan idag, då passade jag på. Nu har jag äntligen fått upp lite mer på väggarna och lite mer i färgvalen som jag tänkte mig för lägenheten. Känns skönt när man märker att saker och ting börjar hamna på plats! Någon förrymd flyttlåda har lyckats bli uppackad också och förpassad till vinden! Nu ska vi snart bara fira jul!


Att våga ta färg


Ujujuj, här har jag med gått loss med lite Shoppi Shoppi, som Emma - Att vara någons fru brukar använda! Vi säger även ett *woop woop* för det var ju rea!! Ta 3 betala för 2 - mina favoritord! Så jag passade på att ta färg - jag som baaaaara kör fransk manikyr annars (hemmagjord och inga lösnaglar här inte!!) men nä, nu är det dags att våga lite! Och ja, den som är lite läskunnig ser att det står French Manicure på en av dem, men mitt rosa är faktiskt slut! Men den som känner mig väl vet att jag aaaaaldrig ens ägt ett rött nagellack! Det är så inte jag egentligen... Jag försöker dock omvärdera mig själv och mina "inte-jag"-saker. För vem är det egentligen som sagt att det "inte är jag"?? 

Så, vem vet! Röda naglar kanske visst är jag?! Vi får väl se! 

onsdag 21 december 2011

Att ha en grann peppisgubbe


Finaste Pepparkaksgubben!

Att bli fundersam


Ooookkeeeyyy... 
Jag gick på ett Pågatåg från Staden, åkandes mot den Stora Människobyn men detta ser ju mer ut som en Saluhall i Frankrike eller nåt sånt.. (Ok, det är väldigt länge sedan jag var i Frankrike... typ 30 år sedan..)
Men det känns mer som utlandet, eller hur?
Detta är Stora Människobyns Centralstation! 
Japp, jag blev lite imponerad faktiskt, mycket snyggt gjort, byggt och en härlig blandning av både små blombutiker, bistros och restauranger - massor med härliga dofter som blandade sig tillsammans med lagom  ljudnivå med härligt mummelsus och skratt!
Och vem har vi här med ryggen emot?? Jo, Modern!! Hon som skytt bloggen under hela tiden! fniss 
Hon vill inte gärna vara med på bild, men detta gick bra, och det är kul att kunna ha med henne! 

Varför vi överhuvudtaget åkte västerut idag, var för att vi skulle åka till ett stoooort ställe som vi inte varit på, varken jag eller Modern och jag hade presentkort som måste utnyttjas innan de gick ut! (Självklart!!)
 Och det var precis dags att äta lunch så det passade bra att sitta ner, prata massor (som om vi någonsin gör något annat, Modern och jag  fniss) och fundera på varför servitören var så odräglig...

Ingen bra bild men dock:
XXXLutz

Och ja, jag gjorde absolut slut på mina presentkort! Och ja, jag kommer åka dit igen - bara för att gå runt på entréplan och hitta mer fynd!
Vi är väldigt duktiga på att ta vara på tiden och vi hann inte bara med att ta en liten promenad genom Människobyns centrum och sen flanera lite i affärerna som vi älskar (dvs, vi hoppar över massor!) Indiska är ett måste, Lagerhaus likaså, Tiger och Granit!!! Självklara vinnare hos Modern och mig! 

Lilla mamma hade sin egen agenda med besöket i Staden Som Börjar På M.
Återvinningscentralen!
Ett helt eget ställe med loppissaker, dyra antika saker, inlämnade saker, gamla saker och allt annat mellan himmel och jord! När vi skulle flytta från huset och hit till Staden, så skänkte vi också saker till dem och nu var det dags för mig att få fynda lite, och det gjorde jag verkligen!!
Men om jag hade kunna få med denna hem på tåget, hade jag varit en riktigt Happy Camper
Men den gick inte ner i väskan... Attans!!

tisdag 20 december 2011

Att vara lite lat


Alltså, jag veeeeet!! 
Men det är så jäkla tråkigt att steka pannkakor! Eller hur? Kom inte och säg att du tycker det är kul!
Det tar en evighet och sen kallnar de direkt och sen kastar man i sig 5-6 st och sen är man hungrig igen efter en timme... Nej - inte min idé av kul!

Så, ja, jag älskar Kungsörnen, som gör så himla goda pannkisar! 
De är styckesfrysta också så de är superlätta att ta upp bara ett par stycken till sonens kvällsmat eller en picnicrygga till Kyrkis eller vad det nu än kan vara. Och gulliga Kungsörnen, skickar med två recept också, för tom lådan är så übergenomtänkt!

Ja vad säger man!
När Kungsörnen gör det så här lätt för en, då ska man passa på att vara lite lat!!


Att vara LITEN och larvigt lycklig


Vår duktiga grabb har blivit en fena på att flyga radiostyrda flygplan! Och nu fick han köpa sitt första riktiga! Han har flugit med sin helikopter som han fick av sin farfar när han fyllde 5 år i oktober och nu var det dags att utöka arsenalen! 
Så snälla Morfadern åkte och hämtade barnet efter förskolan och drog iväg till Gubben Med Affären och köpte det efterlängtade planet! Och rött blev det också!

Dock lyckades jag missa sista trappsteget när jag skulle hämta sonen nere i trappan, och stöp rakt ner... Så vi får se om foten klara sig eller inte, än verkar den inte ha bestämt sig om den ska göra ont eller inte... Ja, jag säger då det - det är såå typiskt mig att göra ett sånt Stagedive...
*suck*

Att vara så där larvigt lycklig


Min fina vinst från Angelica med Lilla Kråkslottet

Idag är en sån där larvligt lycklig dag! 
En sån där dag som allt bara blir bra, oavsett stress eller vad det än kan vara, så går inget "på en", allt bara finns och är smått rosaskimrande och när man svävar lite ovanför marken.

Jag fick två paket att hämta idag, det ena var en julklapp från Väninnan Sedan 20+ till Jonton (hon är ju hans gudmor) och hennes sambo M. Och det andra var till mig - en vinst från Angelica som hon målat! Hon hade två olika priser och den som blev etta fick välja först och jag fick det andra priset så döm om min förvåning när precis det där priset som jag ville ha!! Jag älskar smycken (som det andra priset var) men denna passar ju bara sååå bra in hos mig! 
Så den kommer antingen hänga i min sovalkov, eller stå på min svarta hylla som kommer upp imorgon innan jag och Modern åker till Stora Människobyn. I vilket fall som helst så kommer den synas tydligt i mitt nya fina hem, som kommer gå i svart, vitt, grått, begie och brunt, hade jag tänkt. (Sen får vi väl se om det går att lösa, eller hur?) 

Det andra som gjorde mig larvigt lycklig är att jag sprang på en annan väninna som jag inte träffat på superlänge och så fick jag se nyaste lilla flickan! Underbara Väninnan Med Samma Tro och jag träffades först när hennes söta flicka A och Jonton gick på samma förskola, men nu har ju båda bytt och det var ett tag sedan sist, eftersom Väninnan både pluggat och fått ny sötnos och så där, precis utanför Stora Varuhuset stod hon plötsligt där! Mycket kärt återseende och jag hoppas vi snart träffas igen så ungarna kan leka och ni kan hälsa på här hos oss på Tullen!

Det kommer en bild sen på var den hamnade någonstans! 
Nu ska jag dra iväg och hämta Scubbebubbevovven! 

Att hitta bilden


Här är den! 
Modern läste bloggen igår och letade upp bilden i sin telefon! Andra raden i mitten - där är jag! Den söta tjejen till vänster om mig i svart, är Väninnan Med Vackra Sångrösten. Vi som är vitklädda är Gospelkören, och de i svarta kläder är Kyrkokören. Detta är till sommaravslutningen Festmässan, som vi har varje år där alla körerna sjunger sommarpsalmer tillsammans och uppträder med ett par låtar var och sen får vi ett tack från präst och komminister och vi tackar Peter, vår körledare.

Ser ni Jesus händer!? 

Skulptören hette visst Bertel Thorvaldsen, född ca 1770 i Köpenhamn.
Bodde och verkade länge i Rom och det finns ett museum i Köpehamn som är välvärt ett besök!
Tack, Modern!

måndag 19 december 2011

Att get the picture


En något sned bild, men detta är den vackraste Jesusstaty jag vet!
Och den står i Marsvinsholms Kyrka, alldeles nära Staden där vi bor.
Det finns en historia bakom denna statyn. 
Jag kommer inte ihåg vem som gjorde den, men det kan ni Googla. 
I vilket fall som helst så gjordes statyn med händerna och blicken upp mot skyn. Statyn skulle torka och konstnären lämnade kyrkan. Men det var inte tillräckligt varmt eller torrt så när skultören kom tillbaka dagen efter, hade statyn sänkt armarna och blicken. 
Och ärligt talat - det är väl så här han ser ut, han ser oss, han håller om oss och han är vänd mot oss!
När vi står här framme och sjunger, så ser det ut som om kören precis får plats mellan hans händer! Det är superläckert, ska se om jag kan hitta ett foto där det syns ordentligt! Det var min Moder som berättade det för mig - jag har ju sällan sett oss stå där från samma håll som hon. Många gånger har jag ju hållt i en mikrofon när jag står där också. 

Men jag vill bara lägga upp bilden här, och på det sättet säga:
Tack, Herre!
Jag hör dig and I get it! 
You got through and I'm thankful! 
I was wrong, You were right!


Att vara singel


Ja, herregud! 
Det går ju upp för en då och då, jag är singel! Det känns inte så, men det är väl för att jag har barn antar jag. Men jag är ju relativt ny i den här staden, bara bott här i ca 3 år, jag är inte mycket för att hänga på krogen eller i baren... Och ärligt talat, hur många av er har hittat varandra på biblioteket? På sonens förskola jobbar bara tjejer, så det är ju inte direkt intressant fniss 
Så var hittar man dem då? Vilket problem... Var finns det singlar någonstans? 

Internet - jodå, jag vet!
Singelparty - ska visst vara ett i Stora Människobyn i januari.
Singelresor - jo, men var huserar man barnet i en vecka?


Ja, datingsidor är väl det som man kanske kollar först, eller? 
Jag har tillbringat lite tid på en datingsite. Och det är väldigt intressant att läsa andras presentationer. Hajdykning, bergsklättring, fallskärmshoppare - toppen! Inget för mig... 
Vill ha fler barn - nej tack! Det räcker med det jag har!
Röker, snusar - nej tack! 
"Jag är diskret" - VA?! Lägg av!!
"Vi bor tillsammans fortfarande, men endast för barnens skull." - Ok, ring inte mig då!
"Vill du ha k*k i natt?" - Rakt på sak är bra i vissa avseenden, men vad i hela världen fick dig att tro att jag var intresserad av just det
"Välhängd som en häst" - ooookeeeyyy.... Nu är jag rädd...! 

Jag tänkte aldrig på att det kan vara så svårt att träffa någon, när jag var tillsammans med Fotografen (nä, varför skulle jag? Jag var ju i ett förhållande!) Men nu när jag sitter här i andra änden så blir det lite mer påtagligt. Hur gör man? Vad gör man? När gör man det?
Finns det någon speciell tidsram som man måste vänta innan man date:ar igen? Varför skulle det göra det egentligen? Om ett förhållande tar slut och personerna inte mår bra av det - helt ok, då kanske man ska landa först. Men om det inte är så då? Om man inser att man faktiskt inte har de där kärlekskänslorna för varandra längre, finns det då någon speciell tid man måste vänta innan man får date:a igen? 

Det är väl så att oavsett när man går vidare så blir någon upprörd... Eller hur? 
Det finns ingen perfekt tid för att separera och det finns ingen perfekt tid för att träffa någon ny! 
Lika lite som man kan bestämma sig för att älska någon, lika lite bestämmer man sig för att inte älska någon eller älska någon annan?! 


Ja, jisses jag är singel... 
Gud, vad långtråkigt!


Att vara i riskzonen för extra kilon


Snickersrutor!

Tack sötaste lilla Miras Maräng!!!
Ett café här i stan gör Snickersrutor men det känns lite försmädligt att gå in och fråga efter receptet! Så helt plötsligt när jag satt och läste hos Marängen (som jag ofta gör, vi skaffade bla hund samtidigt) så hade hon lagt upp receptet! Vilken lycka!

Så igår, av någon anledning innan jag skulle iväg och sjunga Christmas Carols, så kastade jag mig ut i köket och drog fram allt som behövdes så nu är köksgolvet småknastrigt av cornflakes som flög över kanten i min desperation att bli klar i tid. Och måttlighet vet jag ju inte vad det är, så extra mycket choklad ska det ju vara så klart! Fick faktiskt hälla upp det i två formar (den ena står fortfarande utan toppchoklad på sig i kylen!) och nu är den ena uppskuren och lagt i en pimpad peppisburk, inför julafton! Eller om jag äter upp denna själv och blir superfet och tar den andra formen till julafton, vi får väl se. Risken finns ju!

Om ni klickar på länken ovan så får ni inte endast receptet på det farligt goda godiset utan även komma in i en supervacker blogg med en underbar bloggerska! 

söndag 18 december 2011

Att ta det nya livet and run with it!


Det är dags att avsluta Längtans Hem. 
Inte för att "livet här och nu" som uttryck har ändrats nämnvärt - livet är fortfarande här och nu!
Men mitt liv har ändrats och det känns som om det var dags att även ändra bloggen... Bloggsjälvmord? Kanske... Vi får väl se... Jag hoppas ju dock att ni följer med mig, i mitt nya liv och min nya blogg.

Så varför startar jag en ny blogg?
När jag haft nästan 18 000 personer som läst den andra... När jag har skapat en Fejjansida och har en überkrånglig adress till den andra?! 
Jo, för att:
Det är en überkrånglig adress till den andra och jag är sååå less på att inte kunna säga min bloggadress när man träffar någon som är intresserad!
För att livet med Sambon Fotografen inte finns längre, och på så vis vill jag hellre kunna referera till honom som Pappa Fotografen när han är med. Och hans bilder kommer publiceras med hans riktiga namn och länk till hans hemsida. Vi är vänner, vi har sonen och vi bor i samma stad. Men bloggen är min, bloggen är mitt hem, mitt liv, min dröm.

Och jag måste göra bloggen fri också! Och det går inte att hela tiden byta namn och hoppa runt, det är dags att landa, både i livet och i bloggen och då får det bli så här! Det blir lättare att skriva från det perspektiv jag har nu, än att fundera på hur jag har formulerat mig innan, så man förklarar sig om och om igen. 

Så, detta är jag! Jag har flyttat till stan, vi bor på en adress som har med mitt smeknamn på lägenheten att göra, så Tullen passar bra! Jag bor ensam med min son, som jag har tillsammans med Pappa Fotografen. Vi delar även den underbare Scooby Doo, ridgebackhanen på ca 1,5 år som liksom sonen bor hos oss båda. 
Jag heminreder gärna, sjunger lika mycket och älskar min son, min familj och mina underbara vänner, som Väninnan med de franska nerverna, Väninnan sedan 20+, Modern, Fadren, och sonens vänner med mest Stor Begynnelsebokstav. Sedan har jag även en guddotter Liv, som Jonton kallar för Gudlillasyster och han själv då är Gudstorebror, så klart! 
Jag sjunger i Kyrkokören och har hoppat av Gospelkören så jag vet inte om det blir några fler solon på ett tag nu. Vi får väl se. Och kanske kommer gospelkören in i livet igen, om jag känner att det kommer gå ihop tidsmässigt. Jag älskar min blogg och jag ser fram emot att få utvecklas vidare med den nya delen av mitt liv! Ja, jag trodde precis som alla andra, att jag skulle gå under när separationen var ett faktum, men jag gjorde inte det! Och även om livet fortfarande är väldigt nytt, rutiner och "regler" är inte satta än så går livet vidare - och det går bra!

Nu börjar vi: 
Här är minifamiljen, Mamma Maria och Jonton, Mamman i Stan.