fredag 30 november 2012

Den om presenter


Jag älskar presenter!
Visst är det kul att få presenter, men jag tycker det är ändå roligare att ge! Jomen visst är det roligare? Först tänka ut den bästa presenten, sen slå in den fint, försöka hålla det hemligt ända tills det är dags. Det sistnämnda var jag hopplös med när jag var liten. Jag kunde klara det hur bra som helst ända tills personen satt med presenten i handen och skulle öppna, "Ska jag berätta vad det är?!"

December är ju en smusselmånad, hela tiden! Det är alltid något på gång, någon present hit eller dit, någon julklapp, någon överraskning. Julklapparna är klara här hemma och presentkalendern är klar. Men imorgon ska jag på 25-års kalas och nästa vecka ska vi ha jullunch med tillhörande "Hemliga Tomten" på "jobbet". En present för 30:- som börjar med R och så ska det rimmas.
Jag är kass på att rimma.... 
Men presenter är jag bra på!


Världens mjukaste och prickigaste morgonrock är en present till mig själv.
Det var precis vad jag önskade mig! Undrar hur jag kunde veta det?
Jo, presenter är jag bra på!
Det ska bli kul att se födelsedagsbarnets min imorgon.
Längtar redan! Hoppas jag kan hålla tyst ända tills hon öppnat paketet.


onsdag 28 november 2012

Den om 1 år


Det går ju otroligt fort just nu, eller hur?
Det är snart december, redan, hur gick det till? Jag tyckte alldeles nyss att jag började skolan och var supernervös över hur allt skulle gå ihop. Det enda vi ville, var att komma ut på vår LIA (Lära I Arbete) och nu har redan min första vecka snart mött sitt slut (redan torsdag imorgon, igen? Hur gick det till??). Första advent på lördag, de har lovat snö, än så länge kommer det bara regn men vem vet? Kanske, kanske! Vi låter tiden utvisa det, eller hur?


Den 3:dje december har jag och sonen bott på Tullen i 1 år.
Vilket år...


Mini-Me har lärt sig skriva. 
Han är en fröjd att vara med och vi har så otroligt kul när vi går hem på eftermiddagarna från skolorna. Vi pratar om allt möjligt och jag har insett att det är dyrt att handla med honom - vi kommer alltid hem med mer än vad vi skulle ha. Mjölk och bröd blev idag utökat med massor av clementiner, apelsiner, lite mer pålägg och äpplen! Undrar hur det gick till egentligen? Vi har hittat vår rytm, våra nya rutiner, våra nya roller och jag glömmer verkligen att han faktiskt bara är 6 år gammal. Min lilla man, mammas beskyddare med träsvärd.


Våra väggar är inte så kala längre. 
Men hjälp, känns det äntligen som om vi satt vår prägel på lägenheten. 
Mycket oro har släppt och det är dags att leva, må bra och känna lugnet av en vardag som fungerar och som ger energi och glädje. 

Att så mycket saker kan hända på ett år, är ett under i sig.
Oavsett om man anser att det är olyckor eller bara lycka, på ett år har liv förändras och det som kändes hårt och jobbigt, är ett minne, en sten på vägen man går och kunskap i ryggsäcken. 
Jag är stolt över oss båda, vi har kämpat så tårarna har runnit och jag har fått en del gråa hårstrån, vilken tur att man kan färga sig yngre. (Because I'm worth it, liksom!)

Nu följer vi vårt nya år på Tullen med spänning!
Och det första jag tar tag i, är en hemtenta, datautbildning, en LIA-rapport, en Kommunikationsrapport, en Vårddokumentationstenta, en LIA-uppgift till, försvenska latin och lära mig alla ändelserna och en extrauppgift på 600 ord....

Japp, välkommen december!
Välkommen mitt fina liv!




söndag 25 november 2012

Den om nissarna


Världens vackraste julskiva! 
Om ni är i Ystad den 16/12, boka biljetter till den gulligaste, mysigaste, vackraste, roligaste och varmaste julshow ever! Saxells jul! 
De tar ner hela sitt vardagsrum till teatern, ja, gran, soffa, soffbord, matta, allt och står där och sjunger julsånger. Hela söta familjen. Engelska Jennifer, svenska Micke och döttrarna som byter språk fram och tillbaka som om alla vore tvåspråkiga i hela stan. Jag har precis bokat mammas och mina biljetter, tredje året i rad nu, vår egna jultradition. Under ett par timmar glömmer man om det regnar ute, om granen står i ljusan låga eller om skinkan inte är handlad än, bara äkta julkänsla.


För mig finns det inte heller en jul utan mina Mailegtomtar! Jag måååååste ha dem framme, alla mina söta små. Jag har inte ens hjärta att packa ner dem när julen är över, de blir bara förpassade till ett lite undangömt hörn, men aldrig ner i en låda och upp på vinden. De brukar byta plats under hela december, just nu sitter de i vardagsrummet så jag kan se dem, påminnas om att julen kommer snart, snart.


Skulle plockat ner lådorna från vinden och börjat julpynta. Men känslan infinner sig inte riktigt, trots vackra skivan och sötaste nissarna. Tror jag väntar tills imorgon, när Mini-Me är hemma igen och kan hjälpa till. Då tror jag att jag ska värma glöggen och leta fram ljusstakarna och nojja mig över att jag fortfarande inte införskaffat några adventsljus, för att sen hitta den söta ljusstaken och slappna av igen. Jontons fina fönsterfigurer av Jesusbarnet i krubban och änglarna och de tre vise männen blev heller aldrig nerpackade. Han ville inte, "Jesus finns ju hela tiden, då gör det väl inget om de sitter kvar, eller hur mamma?" Nä, så klart inte, min sötnöt! Vill du ha Jesusbarnet uppe året om, så ska du ha det!
Men det är nog dags att damma av "Jesusboken" igen, som han kallar Barnens Bibel. Det finns många fina berättelser i den nu runt jul. 


Ja, så får det bli! 
Imorgon, när jag arbetat min första LIA-dag på kirurgen på lasarettet, när vi båda kommit hem, då ska vi julmysa, ja, så får det bli!

Julmys!


Den om fluffbollar


Fredag och lördag har jag tillbringat med underbara väninnan och hennes två fluffbollar!
M1 och M2 är de mest pussesöta kisar jag sett på länge, sååå kramgo'a och lekfulla. Men när M2 försökte bädda en säng på mitt huvud mitt i natten, då satte jag stopp och fluffbollarna åkte ut ur sovrummet! 


Det var inte lätt att få några foton på dem. Många bilder på deras nackar och flank, så M2 får vara utan a spot in the sunlight! 

Tack till både väninnan och fluffisarna för en superkul helg!




torsdag 22 november 2012

Den om smygstarten


Idag har jag inte kunnat låta bli!
Vantarna åkte fram, min vintermössa och det röda bandet. Jag har mest gröna växter här hemma, det blir liksom lättast så och med lite rött sidenband så blir det snabbt extra juligt här hemma.
Inget som syns eller kanske sticker ut, det är ju trots allt bara november, något mest för mig.


Ja, kom du jul! Jag är snart redo för fullfjädrad mysmånad!


tisdag 20 november 2012

Den om ljusmys


Ja, det tar inte lång tid innan ljuset försvinner på dagarna. 
Redan när vi sitter på tåget hem så börjar det mörkna och väl hemma igen, känns det som om natten redan sänkt sig. Det kändes minst sagt, underligt att gå ett par ärenden på stan, när det var så mörkt och kallt ute. Men ack, så mysigt!


Kunde inte låta bli att sätta upp den nyinköpta advensljusstaken idag. IKEA is fantastic! (tavlan ovan fick också följa med hem igår)

Och här sitter jag, under filten, med ljus överallt och bara fortsätter mysa.
Och i köket doftar det vörtbröd...


måndag 19 november 2012

Den om tystnad


Jag har en förkärlek till vackra kyrkor! 
De gamla är alltid vackrast och här i Skåneland finns det många vackra byakyrkor. Små, mysiga, lite slitna och med vackra detaljer. Och på något sätt kan jag känna förhoppning, förtvivlan och tryggheten från förr, när jag kommer in. Som om allas böner, tårar och glädje sitter i väggarna. 
Och det tror jag att de gör, de finns kvar, i murbruket helt enkelt.


En av de vackraste mässorna i det svenska kyrkoåret är Taize. En stund för tystnad, enkla sånger som upprepas tills de blir mer ett mantra än en sång. Ingen predikan, bara textläsning. Anna, vår underbara Anna, valde en text som jag faktiskt inte hört innan. Och den var ganska sorglig. Men hon avslutade med "...så var vakna..."
Ja, jag försöker. 
Jag försöker vara vaken. På både de små detaljerna och de stora, på de små glädjeämnena och de stora, på de små sorgerna och de stora. Mitt mål är att finnas i nuet. Hela tiden. 


Det är minsann inte lätt att vara i nuet hela tiden.
Det finns för mycket runt omkring oss som stör, ett konstant brus som hela tiden matar oss, med allt möjligt. Vi kan inte ta in mer, jag kan i alla fall inte det.
Och då är det skönt att få sitta i tystnad, tända ett ljus och få känna trygghet. 
Här kan inget nå mig, här kan inget göra ont, här kan inget såra eller störa. Här är det bara jag.

Låt tystnaden finnas i ditt liv.
Låt lugnet sänka sig.
Tillåt dig att sitta still och bara känna dig trygg.

Because you're worth it!




söndag 18 november 2012

Den om tårtan som bara ville



Ja, den bara ville bli till! 
Utan någon som helst anledning!
 Så vem är jag att sätta mig emot stora Tårtguden??

Den blev väldigt god, kan jag säga. 
Understa fyllningen är chokladpudding, Nutella och chokladsås - kan det bli bättre, liksom?


Eat more cake!!


Den om ett klart kök


Jag älskar Gunilla Mann!!
Jag menar, verkligen ääääälskar älskar!! 
Min mormor brukade skicka vykort från Malmö när vi hade flyttat till Halland och då var det nästan alltid Gunilla Mann och jag kunde titta på dem hur länge som helst! Det fanns alltid  något nytt att upptäcka, något litet att se, hitta småsmå detaljer!
Denna planschen köpte jag i hennes Lilla Konstsalongen i Simrishamn och den satt i köket i vår gamla lägenhet också. De passar liksom i köket, där man har tid att titta på detaljerna medan jag dricker mitt kaffe på morgonen eller när sonen sitter och filosoferar över sina flingor. 


Denna tavlan heter "Piratens Österlen"
Det tyckte jag passade hemma hos oss, på mer än ett sätt!

Ja, nu är köket äntligen klart!
Äntligen!

Ps. Ni har väl inte missat tävlingen inne hos Fru Sederblad?? Där hon lottar ut ett ursnyggt armband från Stylesnob, hur läckert som helst!

lördag 17 november 2012

Den om Försökskaninen Jag


Jaa, jag lyckades knipa en plats som försökskanin för nagelbyggning.
När Söta Sanna berättade att hennes väninna, Emilia, håller på att vidareutbilda sig till att bygga naglar och behövde frivilliga så kastade jag mig över telefonen och sms:ade henne! Jag har aldrig byggt mina naglar innan och oj, vad udda det känns! Det kommer nog ta ett tag innan jag vant mig vid att de inte kommer gå sönder så fort jag råkar komma snett med nageln mot en tangent på datorn. Ja, så illa är det egentligen. Som papper liksom.
Så idag styrde jag kosan mot Malmö och Emilia, en väldans härlig kvinna! Och här har ni resultatet!
Behöver jag säga att jag är sååå nöjd??
Nä, tror ni förstår det själva faktiskt!

Om ni vill boka Emilia så finns hon på Studio 45 i Malmö.
Do it! 

Den om Halloweendisco


Skolans Halloweendisco mötte både spöken, häxor, skelett och vampyrer igår!
Popcorn, dansstopp, chips och "hästridande" till en viss ny dansplåga. Spöket trasslade in sig i spindelväven vilket framkallade kiknande skrattsalvor hos minihäxorna och miniskeletten. 

Behöver jag skriva att både Mini-Me och jag var totalt slut när vi kom hem?


torsdag 15 november 2012

Den om uppdrag och ära



Att jag går i skolan har väl ingen missat? Nä, trodde inte det.
Men att jag blev vald i en omröstning bland 6 st att representera klassen i Ledningsgruppen, det kanske jag har glömt skriva?! Ja, det var och är en ära utan like, jag blev helt förvånad när jag inte bara blev vald, utan även vald till ordinarie! Det betyder så klart att på mötena ska jag vara närvarande, om jag inte kan, tar suppleanten över. Men vi har valt att gå båda två på varje möte, det är skönt att ha sällskap och vi lyssnar på olika saker, så vi tycker att klassen får bäst respons om vi är med båda två. 

I alla fall, igår var vi på möte igen. 
Och från och med igår, ingår vi nu inte bara i Ledningsgruppen utan även det första Studeranderådet som bildats på Lernia! Och igen - vilken ära! Här har vi möjligheten att inte bara göra nytta för våra klasskamrater, utan även lägga grunden för kommande studenter genom ett Studeranderåd. Fantastiskt! Att vi älskar Lernia, det förstår ni nog, jag är fascinerad över hur väl de tänkt ut både utbildningarna och vilket arbete de gör "bakom kulisserna" som tyvärr aldrig framgår när man "bara pluggar" där. 
Jag har alltid varit intresserad av arbetet i kulisserna. Där besluten fattas och där ordningen färdigställs och spelreglerna upprättas. Där finns så mycket information, så mycket arbete och så mycket aha-upplevelser att ta del av, saker man kan dra nytta av i resten av livet, i alla situationer. 
Att sen bli igenkänd med förnamn i korridorerna, när man springer förbi till någon lektion, det är liksom bara ett plus i kanten tycker jag, jag som avskyr att vara en i mängden. Lite narcissistiskt, men det bjuder jag på!

Men nu sätts mitt uppdrag på prov. 
Inte bara för att vi skapade ett Studeranderåd igår, utan för att vi har två klasskamrater som är gravida och utbildningens "Vara-eller-inte-vara" är i det ovissa. Lernia måste söka om sina utbildningar vart annat år och denna gången måste de söka tillstånd till att fortsätta vår utbildning. Vi som redan är i skolan, får så klart gå klart, frågan är om det blir någon fortsättning. 



Så idag har jag mailat in ett förslag till vår projektledare. 
Jag vill inte skriva för mycket om det eftersom inga beslut är fattade, men jag ger bevis på hur och ber om, att våra två kamrater skulle kunna fortsätta med vår klass och gå ut tillsammans med oss. Om det nu inte blir någon fortsättning så har de inte så mycket "nytta" av det halvår de redan läst. Nu får vi se vad som händer. Men det är bara så kul att veta att jag öppnar en tanke. Höjer ett problem, påvisar en lösning. Och kanske kanske, får ett "Ja, gör så". Inte nog med att jag skulle hjälpa mina vänner, jag skulle visa att det fungerar nästa gång de kanske sitter i samma situation. 

Så håll tummarna för mig!
Håll tummarna för att de ska tycka att det låter intressant och att jag ska få utarbeta min idé. Jag vill så gärna få en chans, vill så gärna hjälpa till och så gärna underlätta. 

Nu är det dags att ta hand om problemet nedan - latin är inte utdött, bara svårt att försvenska, men öva, öva, öva! 



onsdag 14 november 2012

Den om julstämning

Jag kunde inte låta bli! Hur många termosmuggar behöver man liksom, men det gick inte att motstå!!

måndag 12 november 2012

Den om hopp (eller kanske envishet)


Så mycket vackert!
Var bara tvungen att unna mig en jultidning idag!

När jag stod på perrongen, tankarna flygande så där som de brukar, kasta iväg ett sms, kolla mailen och titta på de vybilder de visar i underjorden på stationen, så var det ett ord som fastnade i huvudet på mig. 
Hopp

Jag stod där och hoppades på något. 
Jag satte mitt hopp till något.
Och så blev jag lite småarg på mig själv och skällde på mig själv i huvudet, för att jag är så larvig att jag står där och hoppas. Hoppas på något jag inte kan påverka. Och då kom nästa ord.
Envis

Ja, det är jag!
Så envis att jag hoppas på något jag inte kan påverka. Gud så dumt!
Men så kom nästa tanke: Hur vet jag vilket som är vilket? 
Och det svaret har jag inte kommit på än. Däremot tror jag att det är så här: Jag behöver båda för att de ska dela på "ansvaret", speciellt om något inte riktigt går som jag vill, då kan jag skylla på antingen hoppet eller envisheten. Jag tror att båda egenskaperna/orden/företeelserna lever av varandra hos mig. När jag inte kan påverka något, då hoppas jag, när jag kan påverka något, blir jag envis.
Ja, så måste det vara. Det kanske är svaret?

Jag hoppas att vi får lagom med snö i år.
Jag kan inte påverka det, ingen idé att vara envis då.
Jag hoppas att jag får vara på en viss avdelning på lasarettet under min LIA.
Jag kan inte påverka det, ingen idé att vara envis.
Jag hoppas att jag slipper operera knät.
Jag kan kanske påverka det, fast det vet jag inte än - så där tänker jag vara envis.
Jag envisas med att klara alla skolrapporter som ska in.
Ingen idé att hoppas, bara lägga ner timme efter timme.
Jag envisas med att klättra på min lilla kökspall för att ändra om i skåpen.
Ingen idé att hoppas på att det kommer gå bra, jag lyssnar inte på mig själv ändå.

Men visst är det svårt?
Hur mycket av vår dag lägger vi på att hoppas på något, när vi kanske bara skulle se till att vara lite envisa och uppnå resultat? Och tvärtom så klart. Ibland får man ju bara släppa saker och hoppas på det bästa, som det heter. Ja, jag tror jag får fortsätta tänka lite till på det. Jag tror jag får dras med den envisa frågan i huvudet, helt enkelt. Jag kan inte bara hoppas att hjärnan glömmer bort den....


För er som undrar hur det faktiskt går med mitt knä, läs här, ni andra får ledigt från läsandet här.

Fått en kortison/bedövningsspruta in i knät idag - inte helt skönt...
Just nu gör det väldigt ont, troligen på grund av sprutan och jag har en konstig smak i munnen (är det normalt eller inbillar jag mig bara?) Det spänner konstigt över ledbandet och foten känns smått borta...
Väntar på en massa konstiga röntgentider nu och eventuell operation är inte utesluten än... Inte riktigt det svaret jag hade hoppats på idag, men så går det när man envist nog ska ramla i trappor. 

Tillbaka till jultidningen och drömmar om midvinter, julsånger, gnistrande snö och kyla upp över öronen!

söndag 11 november 2012

Den om ljus i vårt hus


Ja, här har vi ljus i vårt hus!
Och barnprogram  på tv.

Den om att se världen


Här är världen!
Jag skulle helt klart vilja resa mer än vad jag gör! 
Jag älskar att resa! När jag var liten hade vi husbilar som min pappa byggde. Varje sommarlov packade mamma in allt vi behövde i bilen och sen bar det av - Norge, Danmark, Europa eller en roadtrip genom Sverige... Tja, det var inte så noga. Konfirmationsresa till England, Luciafirande i Tunisien (då var jag inte gammal och somnade på två stolar med en servett över mig, fråga mig inte varför, det vet jag inte) Bo på hotell, camping eller bara rätt ute i skogen... 
Jag har några ställen kvar som jag vill åka till, innan jag "kick the bucket". 
Följer ju så klart tjejerna på sin resa till Israel, lever genom deras bilder och drömmer mig bort, önskar att jag var med. Jag vill gärna se New York, gärna ta en roadtrip genom hela USA, hälsa på vänner och familj. Hawaii lockade länge och jaa, det står väl kvar på listan, men inte lika högt upp längre. Australien men inte innan jag gått i terapi för min spindelskräck. En kryssning, jag måste se Disney World. Är sugen på att se Asien också, men igen, är man livrädd för kryp så blir det nog svårt. 

Jag vill dra iväg till Abisko igen, visa frigående renar för sonen, visa honom Lapporten, fira riktigt svensk midsommar och se norrskenet igen. Jag vill åka snöskoter och träna mina enormt dåliga skidkunskaper. Jag vill bo i en liten slumrande småländsk by och gå i Astrids spår. Jag vill åka till Skagen och fotografera, jag vill visa de norska fjällen för sonen och åka Hurtigruten. 

Ja, jag vill se världen, men vi börjar smått...
Vi börjar med Ödeshög om lite mer än en månad och sen får vi se var vi hamnar nästa gång. 



lördag 10 november 2012

Den om inredning



Jag har varit kass på att visa hur vi bor. 
För snart ett år sedan, sprang jag runt med kameran och knäppte bilder, i en hyfsat julig lägenhet, men sedan dess har det varit skralt på inredningfronten. 
Till och med sonen har frågat om vi inte ska möblera om snart, då kan ni tänka er själva....

Så idag var det dags, tankar skulle göras verkliga och nu skulle minsann saker upp på väggarna. Visst tar det tid att "känna in sig", men herregud, liksom - ett år?? 
Men här kommer en bildkavalkad av bilder, håll till godo!




Ser ni att det lyser i en av luckorna i bokhyllan? Det är min sänglamapa. IKEA kan verkligen sina saker, må jag säga, sängen syns inte när man kommer in i lägenheten och det har förvirrat många. Oftast får jag frågan om jag sover i soffan - och svaret är: Inte om jag inte somnar i från tv:n! 
Nu ser soffan lite stökig ut, jag vet, men det är för att kudden ni ser, är mitt knästöd, så det ser kanske mer ut som en obäddad säng än soffa. Kanske inte ska bli så stött när någon frågar om det är sängen.

Nu har jag tänt ljus i vardagsrummet/sovrummet, kollar på "New Tricks", en av mina favoritserier och funderar på om jag kanske ska ta en kvällsmacka. 

Ja, så får det bli!




torsdag 8 november 2012

Den om staplar


Asså, jag vet inte...
Jag tror inte det var så här man skulle lägga sin padda, eller vad säger Apple om det hela? Ja - nej?? 
Jag är extremt bra på att stapla saker på varandra. Och sen inte hitta något så klart. Eller lägga saker i lådor. Och sen inte hitta dem. Det är kanske därför jag låter så mycket ligga framme? För att jag ska hitta dem? Fast det gör jag ju inte ändå, så nä, det kan inte vara rätt...

Överst i stapeln ligger vårt nyaste tillskott på skolan - ett "lättläst" litet kompendie om vårddokumentation. 
Joråsåatte...

Tror jag behöver gå till botten av denna (och några till) staplar så jag slipper balansera saker ovanpå varandra och sen sucka djupt över mig själv när de rasar... japp, lika bra... nu... 


onsdag 7 november 2012

Den om julkänsla

Jaa, idag kom första konstiga pirret i magen! "Om jag skulle börja liiiite?" Smygjula lite, som jag brukar göra, bara för att december är så himla kort... Så i morgon får jag nog fundera lite på hur och vad - lite röda ljus kanske, flytta på en lampa, byta till en slinga och så där.. Bara liite, liite, så rätta känslan börjar komma på mer och mer.

Och på kören tränar vi julsånger nu så joråsåatte...
Jag är nog lite småsugen på julen nu!

tisdag 6 november 2012

Den om livet


Astrid Lindgren och hennes systrar började alltid sina dagliga samtal med: Döden, döden, döden. Så var det liksom avklarat, sa hon i en intervju. 
Och ja, värre än så behöver det ju inte vara. Som jag skrev igår, det bara är så. 

Men det man inte får glömma medan vi springer som galningar mellan skolor, jobb, affärer, hemmet, fritidsaktiviteter och det sociala livet som ska vara såååå fyllt av möten, middagar och semestrar, det är livet!
Livet är inte de stora sakerna, livet är de små!
Att uppskatta solen, inte svära över regnet, vänta på vintern, krama sin son på morgon innan han ska till skolan. 
Vi börjar vardagarna med frukost i köket, radion spelar musik och läser upp nyheter, vi pratar om vad som ska hända under dagen, eller så vill sonen diskutera något han hört nyss på nyheterna. Lugnt, avslappnat, bara vi, prata, finnas, trygga. Detta är livet!
Att blåsa slängpussar när han går, få krama om mina underbara klasskompisar som jag saknar när vi inte ses, fnissa och himla med ögonen ibland, skvallra lite, dricka kaffe, förfäras över hur många rapporter och tentor vi kommer ha i december, det är livet!

Det är inte alltid lätt, men det är mitt liv och jag vill inte vara någon annanstans!


måndag 5 november 2012

Den om döden




Igår var det minnesgudstjänst i Marsvinsholms Kyrka. 

Anna, vår ena präst, fick mig att gråta. Hon berättade att hennes ene son frågat varför vi måste dö. Och en massa tankar flög igenom hennes huvud. Hur ska man förklara? Hur ska man få ett barn att förstå? Att kroppen blir trött, att det händer saker som vi inte kan rå för, att det inte går att leva för evigt? Att Gud hämtar hem oss, i förtid eller i rätt tid, hur man nu ser på det. 
Hur förklarar man att man bara lånar skalet ett tag och sen måste våra själar vidare?

Svaret blev:
Det bara är så...

Och ibland kanske det räcker. Barn behöver inte alltid långa invecklade förklaringar, svåra ord och försök till att vara klinisk. Barn behöver bara veta att "det är bara så".
Men vad är det som gör att vi saknar så förtvivlat? 
Fastän en människa blivit gammal och grå och levt ett fullt och rikt liv, varför sörjer vi? 
För att vi älskar!
Vi sörjer att vi inte kan röra varandra längre, höra den andres röst eller bara få finnas i närheten. Det är kärleken från någon nära vi saknar, att inte få visa vår kärlek mer, att inte kunna söka trösten och stödet. 

Vissa försvinner alldeles för tidigt!
Jag sjöng för en alldeles speciell ängel igår, någon som verkligen skulle fått stanna kvar. Men jag sjöng även för de släktingar som äntligen fått namn, som min gammelmorfar, som ingen kände. Som jag helt plötsligt har ett ansikte på, jag sjöng för de andra i mitt förflutna, som tack vare min mamma, nu är mer levande hos oss. Jag sjöng för dem jag älskat och nu saknar. För de som jag ville ha kvar, som jag inte hann säga allt till, som jag inte hann krama så många gånger som jag ville, för de vars röster jag behöver höra en gång till. 

Men "det bara är så".
Och det räcker! 
Jag måste inte förstå, jag ska bara fortsätta älska och samtidigt vara stolt över att jag har älskat, så innerligt, att kärleken fortfarande känns och beröringen fortfarande saknas. 

Jag älskar och ni lämnar mig aldrig helt!