Att vara totalt hel igen

Alla planer måste börja med te och något gott att äta. 

Och ja, inte tackar jag väl nej till några varma bakverk, även om de innehåller mer kalorier än vad jag vill fundera på. Strunt samma, jag är ju superdålig på att äta frukost så, hit me, liksom.

Igår fick jag så äntligen höra hans röst igen, min älskade son som varit på semester med pappan och nya familjen. Det går liksom inte att förklara hur mycket balsam för själen det är, hans vackra röst. Min fina son. Gud som jag har saknat honom. Så, ett par timmar senare satt jag på tåget till Ystad för att hämta hem honom, lite vingklippt efter någon konstig infektion som slagit till med konstiga blåsor som blivit sår, på de mest utspridda ställen. Hans solsemester gick ett varv runt ett Mallorikiskt sjukhus innan han kom hem. Så här sitter vi med en salva som ingen av oss kan översätta bipackssedeln på, tvättar, smörjer och låter bli att ta i samma saker. Allt tvättas med sprit och handdukar hålls var för sig. Handspriten går varm. Vissa av såren ser bättre ut, men det på fingret gillar jag inte, tur jag jobbar på sjukhuset så jag kan norpa åt mig ett svenskt utlåtande imorgon utan större problem. 

En plan som jag redan förverkligat, var att ge sonen en loftsäng till nya rummet. 

Hittade precis en sån som jag letat efter, på Blocket i Ystad, hämtade den samma dag som vi flyttade, nedmonterad och klar och inklusive 140 cm madrass - tokbilligt om man jämför. 

Vad jag inte tänkte på, var på hur svårt det är att bädda en säng mer än 1,5 meter upp i luften utan ett golv att stå på eller möjlighet att gå runt sängen... Men allt går med rätta viljan och en duktig fotograf. Och nu minsann, nu ska även sonen sova på de mjukaste underlakan som finns i världen. Inga utav hans andra underlakan passar ju, sängen är ju nästan dubbelt så bred nu, men våra underbara Beach House, de passar de.

Och det blev väl inte så tokigt i slutänden ändå - det är väldigt mysigt där uppe i luften.

Och så här tillbringar vår tiger sin helg.

Med all den nyvunna friheten han fått med införskaffandet av ett loppehalsband, så är det ibland svårt att veta var man ska ta vägen. Ytterdörren har vi lite på glänt och han är bara ute när vi är hemma, vill att han ska kunna ta sig in när han vill, som till exempel när man åker på stryk utav grannkatten, som verkligen inte gillade att det kommit ytterligare en fyrbenting till området. Men han är duktig, tigern, han ger igen och sen springer han hem. Och han har lärt sig att ljudet av godisburken betyder att vi vill att han ska komma hem. 

Så nu är hjärtat helt igen. Alla pojkar hemma igen och ikväll kommer Prins Valiant.

Ja, det räcker för denna söndagen tror jag. Nu är jag redo för en ny vecka.

En höst. En plan.

Så kom då hösten.

Märkte ni det? Det gjorde inte jag. Visst, det blev augusti ganska snabbt men när kom de svala morgontimmarna? När kom dagarna när jag faktiskt drar på mig grenhängarbyxor utan att ens tänka på något annat? Fast ballerinaskorna, de stannar kvar ett tag till.

Varje augusti blir jag lite... fundersam, kanske man kan säga. Det är nu skolorna börjar, man ska preppa för ryggor, mappar och andra saker som kan vara bra att ha. Sonen är riggad inför skolstarten nästa vecka, även om han njutit av solen på Mallis i en vecka med pappan och nya familjen. Men jag har preppat. Så när han kommer hem imorgon så finns det nytt pennskrin, ny mapp, nytt suddgummi, pennvässare och linjal. Jag har även hittat en mattebok med nedräkningsfunktion, 10 minuter om dagen. Han gillar matte och han är fantastiskt duktig på det, även om hans mor ofta undrar var han fick det snillet från. 

Men jag då?

Jag ska inte tillbaka till skolbänken i år. Det förstod jag nog mest igår, när en av mina sommar-jobbkompisar slutade eftersom hon har ett år kvar i skolan innan hon förhoppningsvis kommer tillbaka till oss nästa sommar. Men vad ska jag göra? 

Ja, jag ska ju så klart jobba kvar. Jag har fått en förlängd tjänst och stannar på min plats. Eftermiddagarna och kvällarna kommer antagligen ägnas åt att hjälpa sonen med sina läxor, men sen då? 

Nä, det är dags för en augusti-plan. En Höstplan. 

Ja, så får det nog bli, en plan.

Till mitt barn



Dagen du kom, strålade solen starkare än någonsin förr. Den träffade gulröda löv utanför mitt fönster och hela trädet brann som eld. Det vackraste ansikte jag sett i mitt liv, låg mot mitt bröst. 

Liten och smal med ett speciellt ansikte som strålade av visdom, redan från början. En liten farbror i miniformat. Inga blöjor i världen stannade kvar på din kropp, hur mycket jag än drog åt dem, så halkade de ner till knäna på dig. Min vackra son.

Ett helt eget sätt redan från början. Och jag undrade hur din röst skulle låta. Alla de där nätterna när jag satt på ditt rum, med dig mot mitt bröst och bara pratade med dig. Som vi pratade. Du utan ord och jag med massor att lära ut. Om årstider, månader, födelsedagar, julaftnar, tonåren och trotsålder. Vi pratade om allt, du och jag, där i fåtöljen, mitt i nätterna. Bara du och jag. 

Och jag lovade att alltid hålla dig säker och trygg. 

Jag lyckades inte helt med det. 

Ditt liv ställdes på ända och inget blev som du kände igen det. Men du har varit en tapper kämpe. Du har utvecklat ett mod som är få förunnat i så tidig ålder. Du kan gråta, älska och känna. Du lyssnar, förstår och kämpar vidare. Du är min klippa och min styrka. Skälet till varför jag går upp på morgonen. Min första tanke på dagen och den sista om natten. Du min älskade son. Så liten i den vilda världen. Men så stor i mitt inre. 

Jag har gjort mitt bästa. 

Jag har försökt ställa fel till rätt. Försökt få din värld hel igen och jag tror jag har lyckats. Vi har kämpat tillsammans. Att en kärlek kan övervinna allt, är sant - jag ser det i dina ögon. Jag känner det i din hand. Jag hör det i dina andetag om natten. Du mitt allt. 

Det finaste jag någonsin gjort.

Även om du inte finns i min famn varje dag, lämnar du aldrig mitt hjärta. 

Du, det finaste som finns. Och den bäste lille man jag känner. 

Jag ska hålla dig säker och trygg, nu och för alltid. Och mitt hjärta svämmar över av den kärlek som så naturligt fyller mig, för jag vet att du är min. Den vackraste av själar. Den klokaste av barn. Det starkaste hjärta jag hört slå. 

Du ger mig, de bästa av dagar.

Varje dag, från den där kalla oktober förmiddagen när trädet brann som eld i solen, till mitt sista andetag. 

Du är, och förblir, min största kärlek i livet. Min vackraste själ, min klaraste röst, mitt starkaste hjärta, mitt osvikliga mod. 

Du, min son.



The Wild West in our hearts

Eftersom jag är semestervikarie fortfarande, så kunde jag inte ta någon längre semester just nu. 

Men idag har det varit väldigt förvirrat på jobbet. Cowboyen har varit med och alla har frågat hur vi hade det i helgen. Har ni tänkt på hur svårt det är att återge en upplevelse?

Men krutröken ligger fortfarande som en dimma i huvudet på oss, vi känner fortfarande doften av nypoppade smörpopcorn och sonens "trigger finger" kliar fortfarande, trots att det verkligen inte är ok att lossa av salva efter salva på de som går förbi utanför fönstret här hemma. Men han fick ju nyss...?

Vi längtar tillbaka. Vi vill göra det igen.

Fast jag tycker det är bra att åka hem, när man fortfarande vill mer. Då känns det så mycket roligare att planera inför nästa resa. När vi sitter här hemma och säger: "kommer du ihåg...." och "Det där ska vi inte göra igen..." blandat med "Vi måste komma ihåg att....". Och vi har små internskämt som bara vi förstår och vi fnissar och nickar i samförstånd. Jodå, vi minns båda två. Och det är bara våra minnen, våra och Fina Väninnans och Jänke-Gudens. Bara våra. 

Och vi planerar och bestämmer. Ändrar och pratar om. Funderar på hur vi ska bo, vem som ska med, Cowboyen har redan bestämt vilken revolver han vill ha till nästa år.

Ja, så går dagarna här. Yxkastning och fridlysta indianer från morgon till kväll och sen kommer lite "snart-börjar-nya-skolan"-snack och så byter vi snabbt samtalsämne till bankrån och skenande hästar. 

Ja, vi är inte klara med High Chaparral än, och det kommer nog dröja ett tag, precis som det ska vara när man haft en upplevelse man inte kan förklara i ord. 

Att få lov att testa allt och bunkbeds utan stegar

Att vara så nära men ändå så långt borta.

När man kommer upp på en fredag och det bara är tre timmar kvar tills parken stänger för dagen, så är det liksom inte så mycket nytta att gå in (speciellt inte för fullpris...) men vad gör man då? Jo, man går runt på campingen, gungar gungbräde med Jänke-Guden och mamman, försöker få Jänke-Guden att ramla i vattnet och passar på att kolla in alla fantastiska gamla saker som står överallt runt området.

Saker man faktiskt får lov att ta på, lyfta dolda lock och öppna konstiga luckor. 

Och har man Jänke-Guden med sig, så får man även lära sig hur saker och ting fungerar. Han pekar och berättar och Cowboyen tittar storögt och lyssnar på varje ord. När varannan mening börjar med: - Mamma, kom!!!, då är livet bra. Och Fina Väninnan Y och mamman hinner prata, skvallra lite om det senaste och prata hemlisar. 

Och solen sänker sig, Cowboyen gäspar och Jänke-Guden frågar om vi inte bara ska åka hem istället och får en väldigt förfärad blick tillbaka och en avbruten gäspning. 

Fast det tog tid att somna.

Lång tid...eftersom mamman hade lite problem med att komma upp i ovanbunken utan stege....

Men sen sov vi.

Cowboyhattar, gevär och dammiga kläder

Så var vi då hemma igen.

Myggbetten kliar, tvättkorgen är full och på matbordet trängs gevär med cowboyhattar som varit vår enda skugga i två dagar. 

Men vad gör det liksom.

Regnet smattrar utanför fönstret, blixtarna avlöste varandra över natthimlen i natt och någon cykeltur till Lomma för att bada, blir det inte idag. 

Men igen, vad gör det liksom.

Det är väl ungefär 30 år sedan (kanske mer) jag var på High Chaparral förra gången. Sonen har lekt med min gamla revolver som jag fick när jag var där och som jag varit så stolt över. Det går knappt att hitta skott till den längre, det ska vara sånna där röda pappersband med knallpulver på, men leka kan man ändå. Det finns nästan inget som är sig likt på i parken idag, men det kanske bara gjorde upplevelsen så mycket bättre. Jag fick ju också uppleva allt igen. 

Nu när det ändå regnar, så passar det ju bra att redigera lite bilder. 

Eller rättare sagt, gå igenom alla de 500-ish bilderna som är tagna över två dygn. Och visst är det underbart, när man sitter där med minneskortet fullt med bilder som bara väntar på att få bli visade, få välja de bästa och redigera dem varligt och vilka som bara ska finnas för oss. Se om det finns något som vi faktiskt kan göra om till tavlor och börja inreda vårt nya hem och nya liv. 

Jag som aldrig brukar lyckas vara med på bild, gav faktiskt i väg min kamera för att kunna visa att jag faktiskt varit med på trippen, inte bara stått som statist vid sidan om och fotograferat. Jag har köpt mig en liten "självklickare" som jag inte vågat börja använda än, men jag ska testa den snart. 

Men när man har fler vuxna med på resan, så är det ju urpraktiskt att börja med att kasta över kameran på någon av dem - och med kasta, så menar jag verkligen det! Jag dinglade högst oansvarigt med kameran på båten, till och med så pass att väninnan blev lite kallsvettig.

Men idag tar vi det bara lite lugnt. 

Min Cowboy spelar Wii, jag sitter i soffan och slötittar på tv och redigerar bilder och katten försöker bryta sig ut ur lägenheten, regn eller inte. Nu behöver vi landa lite och anpassa oss till den där riktiga verkligheten,

den där verkligheten där man inte får lov att skjuta gevärsalvor hur som helst, där håret faktiskt behöver tvättas i mer än bara kallvatten och inse att dammiga kläder inte är ok att gå omkring med ute bland vanligt folk. 

Ok, tillbaka till verkligheten alltså...

Eller, nä, lite mer bilder och Wild West först, verkligheten kan vänta.

Wyatt Earp, Doc Holliday eller bara Billy The Kid?

Nu minsann, nu har vi risslat oss med hatt och gevär! Och jag har väl redan tagit en miljon bilder.

Att Minimannen ens kunde somna igår efter att vi varit och tittat runt vid ingången, museet och på campingen, är ett under. Hans ögon lyser och det går inte att ta miste på lyckan. Skott efter skott, bränner av mellan husväggarna och allt är tillåtet, till och med råna banken!

Och själv rycks jag med i hans iver, han "jag-vill-se-allt-på-en-gång" och nu lackar svetten under den äkta cowboyhatten han fått av Fina Väninnan och hennes sambo.

Det är lycka att inte behöva bestämma om man är sheriff eller laglös - bara springa tills benen inte orkar mer och patronerna tryter.

Ja, det är ren och skär pojklycka när den är som bäst!

Att vara installerad

Jodå, nu har vi kommit fram men vi har ju inget Wi-fi...

Efter ett antal tågbyten, regn utanför fönstret och varma kupéer så är vi nu framme! I och för sig så öppnade sig himlen när Fina Väninnan skulle ut och hämta stugnyckeln, men det var en övergående skur och sen kom solen igen - varm, stor och med den kom semesterkänslan.

Jag har tagit två dagar nu, en fredag och en måndag och idag är det installation på campingen utanför High Chaparral. Imorgon ska vi inta parken och göra precis ALLT. Idag blir det mest grilla, lyssna på tågvisslan, kasta ungen (och mig själv kanske) i den konstgjorda sjön på området.

Ja, det räcker för idag! Men imorgon, då ni!

En sammanfattning kanske?

Ja, var börjar man när det har varit en så innehållsrik vår och sommar?

Hur berättar man om allt som har hänt och hur känslorna har svallat i både dalar och toppar, hur hjärtat har fladdrat som en fjäril i bröstet och så mycket man har sett och upplevt?

Vi har i alla fall flyttat nu. Sonen har slutat ettan (det är mitt "kryss" där uppe - stora fina killen). Jag har börjat jobba på riktigt-riktigt! Jag har ju tagit examen och jag har fått mitt examensbevis. Vi bor inte i så många lådor längre och jag har träffat Prins Valiant. 

Vi började vår inflyttningsvecka med en irländsk festival. Jag är så imponerad över att man kan se så otroligt oberörd ut när man hoppar så högt upp i luften och benen går som trumpinnar samtidigt. Vilken helg!

Och vi avslutar våra dagar så här. Oftast på altanen, som flitigt rensas på ogräs och där blommor flyttas runt för att få till den där gröna känslan bland alla betongplattor. 

Kom vi ikapp nu?

Ja, kanske. Det får i alla fall räcka för denna morgonen.

Ett livstecken

Halloj hela fina Blogglandia!

Jag lever, jag lever men det var ju ett himskans tag sedan jag lyckades ta mig in här!

Inte nog med att jag skulle skrivit ett inlägg från den irländska festivalen i Jakriborg och sen inte gjorde det (jag veeeet, förlåt den falska marknadsföringen på fejjan....!!) men helt tyst på bloggfronten i över 1,5 månad!

Det har helt enkelt hänt för mycket!

Vi har flyttat, bott i lådor, jag har jobbat (nä, ingen semester här inte), packat upp, haft sonen, träffat Prins Valiant (japp, kärleken slog till på stort innan flyttlasset gick - en väldigt märklig historia, få se om den kanske dyker upp i bloggen någon gång i framtiden), försökt "inskola" Corvalinen i att bli utekatt och sen packat upp, däckat i sängen, vaknat upp och gjort alltihop dagen efter igen!

Fotot ovan är från sonens pappa, när min lille-store kille gick ut första klass! Hur gick det till liksom?? Var han inte alldeles nyss nyfödd??

Men så är det! Snart 8 år och stora killen med hatt och Converse och fortfarande ett huvud längre än alla andra!

Så, nu kanske vi kan "kicka igång" den nya eran av bloggen - uppdaterad mer ofta! Jag har ju så mycket att visa er, allt fint runt omkring nya hemmet, alla roliga upptåg vi har gjort och kommer göra och kanske, kanske, en glimt av Prins Valiant också, vem vet!

Puss och kram på er!



Att sitta i duggregn och bara finnas till

Nja, ok, en liten överdrift kanske. Hade det regnat hela tiden hade inte ungarna fått åka i ramperna så klart. Men regn kom det. Precis när jag skulle hämta sonen från fritids och redan hade lovat honom att gå till Ungdomsgården för att åka och att han till råga på allt, redan sagt det till sin bästis som redan var där och tjatade hål i huvudet på sin bonuspappa med frågan; "När kommer de? När kommer de??"

Så att "Inte gå till UG" blev "Att stanna på UG i 1,5 timme"...

Båda grabbarna kasade av sina kicks, båda upp igen trots lite ömma i låren och fortsatte. In och hämta kvast helt själva för att försöka få bort de största vattenpölarna och sen på't igen. 

Själv satt jag och pratade med bonuspappan och skrattade hejdlöst åt allt knäppt som hänt den senaste tiden och diskuterade vidden av sociala medier som ett led till att sköta sitt företag från en bänk vid en skateramp. 

Det behövs inte så mycket för att en dag ska bli bra, har ni tänkt på det? Alla som jagar tiden, lyckan, pengarna eller ett VG på examensarbetet... När allt man faktiskt behöver göra, är att sitta och skratta (lite med hjärtat i halsgropen eftersom ens unge funderar på att kasta sig ner från ett, vad hans mamma anser i alla fall, mindre stup - på två hjul), prata, heja på och då och då studsa upp och hojta: "Gick det bra??!" För när sonen har lagt sig, somnat direkt huvudet nått kudden, när jag själv räknat hur många nya blåmärken jag fått på benen eftersom jag släpar runt på den där kicken upp för alla trapporna, det är då lugnet sprider sig. Lugnet av att "Idag var en bra dag". 

Livet går vidare. Dagarna rullar på ändå, även om du inte stressar. Den enda skillnaden är, att du hinner njuta lite extra av tiden medan den går. Så njut. Sitt på en bänk i duggregn, vad kan hända? Kasta dig ut för det där lilla stupet, du kanske ramlar, men du kanske också klarar det. 

Men lyd mitt råd - ska du sitta på en bänk i 1,5 timme - klä dig varmt!

Grinda, stämpla, tail whip och allt annat jag inte kan uttala

Det finns så väldigt många ord som rusar genom sonens mun numer. De allra flesta har med en viss Trick Kick som han knappt skiljs från, hade han kunnat ha den i sängen, så hade han haft det!

Grinda (grajnda), tail whip (ger mamma blåmärken på benen), stämpa (som jag ett tag kallade för "hoppa" - jisses vilken dum idé!) och många, många mer... Ord jag aldrig visste fanns, trick jag aldrig trodde jag skulle se min son göra någonsin, på en ostadig tvåhjuling som jag provade att bara åka rakt fram på, med fasansfullt dålig balans (och lätt illamående efteråt, faktiskt). 

Men den ständige följeslagaren har sina poänger. 

Sonen som gått på tårna i hela sitt liv, har fått en balans som är totalt avundsvärd! Han rör sig, kämpar, sliter och släpar. Gör om, tränar, gör om igen, sätter tricket, fortsätter att träna för att göra det perfekt. Han YouTube:ar filmer om nya tricks, han sliter skor som aldrig förr (bara vänster foten dock). Så hans mamma är nöjd! Mer än nöjd, överlycklig faktiskt! Förutom när jag måste släpa den tunga saken upp för två våningar men det är snart ett minne blott då vi kommer ner på bottenplan. 

Ja, min duktiga lille kille! 

Jag är sjukt imponerad av dig!

Att vilja dra ut på tiden

Vinterjackan fick åka fram igen när blåsten drog genom stan och gjorde våren lite kallare än vad den var från början. Fast jag kan klara av vinterjackan en liten stund till, bara jag kan ha mina Converse på mig. 

Det blir lite svårt att ta igen alla timmar som jag sitter inne vid datorn hela dagarna, så jag försöker gå så långsamt jag bara kan. Bara få njuta lite av både himlen och fågelsången, ljuden från uteserveringarna och en och annat motorcykel som dammats av. 

Varför har inte dygnet lite fler timmar? Bara ett par stycken till så jag hinner med allt som behöver göras efter att ha jobbat i åtta timmar. Som att gå långsamt genom stan, kanske ta en kaffe i solen, krypa runt på alla fyra ihop med Minimannen och leta efter vårblommor i en rabatt, dra på mig solglasögonen och ta en promenad längs med Strandpromenaden. Ja, bara några timmar till, snälla.

Även om vi inte kröp runt på alla fyra i en rabatt, så gick jag och Minimannen lika långsamt hem från skolan och pratade om dagen, vilade på en bänk en stund och pratade lite mer. Han har mycket att berätta, den fina sonen. Och det är underbart att lyssna på honom när han berättar om sin dag. 

Jo, jag behöver ett par timmar till på dygnet. 

Det är onsdag, fast tisdag

Idag har kylan tagit tag i oss igen. 

20 stycken frusna själar som suttit i ett klassrum och slagits om värmefläktarna, snörvlat i kapp och tyckt allmänt synd om oss. Sen kunde ju inte dagens ämne om arbetsrätt pigga upp oss speciellt mycket heller, så energin gick från låg till obefintlig... Stackars George, han suckar lite snällt och skakar på huvudet och mumlar "Vi har problem" när vi sätter igång och diskutera och gestikulera. När vi har handuppräckning på vad som är en auktoritär ledarroll och en demokratisk och vi inte ens kan enas om det - då ser vi förtvivlan i hans ögon och jag kan riktigt höra hans tankar: "Aldrig igen - jag säger upp mig!"

Men arbetsrätt - nä, det är inget för mig... 

Visst är det bra att veta om skyldigheter och rättigheter, men vilken lag som stödjer vad, nej tack, jag tror jag letar upp en varm brasa istället och halvsomnar framför den....

Efter gårdagens Lundautflykt så sitter nu sonen och spelar sina nya Wiispel. Katten tycker husses ansikte är alldeles för ohårigt och gör sitt bästa för att gnugga av sig några hårstrån på den lille mannen som försöker rädda sina spelkontroller från kattassar och attackmonster. Själv sitter jag med immunte och begynnande nackspärr och har lite ångest över att jag hela tiden måste ha kalendern framför näsan för att komma ihåg vad det är för dag. För jag är inte överens med världen, för mig är det onsdag.... men jag kommer ju få ge mig när onsdagen väl börjar, om jag inte vill känna mig som om jag fastnat i en skymningszon där samma dag utspelar sig om och om igen. Så ok då, det är väl tisdag då, men jag vill att det ska vara onsdag, kan vi samsas om det?

Love

Att ha en första julafton

Igår hade vi Julafton Nr 1!

Det är ganska mysigt att kunna dra ut på julen, eller hur? Lilleman fick sin stora, stora present som han önskat sig sååå länge och resten av dagen satt han som klistrad med en Wii-kontroll i handen. Men när det var dags för gästerna att komma, så tog han tag i dukningen och tog fram alla julklapparna som skulle delas ut. Sötaste lille nissen! 

Ingen blev utan present så klart! Till och med buskatten fick en uppskattad ny kompis som han genast satte fart på - så han var lite svår att fånga på bild. Men en liten uppvriden mus med svängande svans, går ju inte att inte älska!! 

En underbar jullunch med bara det där som vi ville ha, bara lagom mycket och lussebullar till kaffet och mammas underbara klenäter, nom nom nom! Och när gästerna gått hem, slängde vi oss i varsin soffa igen och sonen kastade sig över sin nya Wii-spel igen, totalt borta från världen! 

En väldigt bra julafton, så där tre dagar innan den 24:e december och storm utanför fönstret!

Nu planerar jag klädvalet inför Julafton Nr 2 - som kommer utspela sig ute i skogen, i en liten stuga, med flera katter, roliga människor och någonstans i mitten kommer där även finnas en slottskyrka! Men mer om det när det väl är dags!

Love