En höst. En plan.

Så kom då hösten.

Märkte ni det? Det gjorde inte jag. Visst, det blev augusti ganska snabbt men när kom de svala morgontimmarna? När kom dagarna när jag faktiskt drar på mig grenhängarbyxor utan att ens tänka på något annat? Fast ballerinaskorna, de stannar kvar ett tag till.

Varje augusti blir jag lite... fundersam, kanske man kan säga. Det är nu skolorna börjar, man ska preppa för ryggor, mappar och andra saker som kan vara bra att ha. Sonen är riggad inför skolstarten nästa vecka, även om han njutit av solen på Mallis i en vecka med pappan och nya familjen. Men jag har preppat. Så när han kommer hem imorgon så finns det nytt pennskrin, ny mapp, nytt suddgummi, pennvässare och linjal. Jag har även hittat en mattebok med nedräkningsfunktion, 10 minuter om dagen. Han gillar matte och han är fantastiskt duktig på det, även om hans mor ofta undrar var han fick det snillet från. 

Men jag då?

Jag ska inte tillbaka till skolbänken i år. Det förstod jag nog mest igår, när en av mina sommar-jobbkompisar slutade eftersom hon har ett år kvar i skolan innan hon förhoppningsvis kommer tillbaka till oss nästa sommar. Men vad ska jag göra? 

Ja, jag ska ju så klart jobba kvar. Jag har fått en förlängd tjänst och stannar på min plats. Eftermiddagarna och kvällarna kommer antagligen ägnas åt att hjälpa sonen med sina läxor, men sen då? 

Nä, det är dags för en augusti-plan. En Höstplan. 

Ja, så får det nog bli, en plan.

The Wild West in our hearts

Eftersom jag är semestervikarie fortfarande, så kunde jag inte ta någon längre semester just nu. 

Men idag har det varit väldigt förvirrat på jobbet. Cowboyen har varit med och alla har frågat hur vi hade det i helgen. Har ni tänkt på hur svårt det är att återge en upplevelse?

Men krutröken ligger fortfarande som en dimma i huvudet på oss, vi känner fortfarande doften av nypoppade smörpopcorn och sonens "trigger finger" kliar fortfarande, trots att det verkligen inte är ok att lossa av salva efter salva på de som går förbi utanför fönstret här hemma. Men han fick ju nyss...?

Vi längtar tillbaka. Vi vill göra det igen.

Fast jag tycker det är bra att åka hem, när man fortfarande vill mer. Då känns det så mycket roligare att planera inför nästa resa. När vi sitter här hemma och säger: "kommer du ihåg...." och "Det där ska vi inte göra igen..." blandat med "Vi måste komma ihåg att....". Och vi har små internskämt som bara vi förstår och vi fnissar och nickar i samförstånd. Jodå, vi minns båda två. Och det är bara våra minnen, våra och Fina Väninnans och Jänke-Gudens. Bara våra. 

Och vi planerar och bestämmer. Ändrar och pratar om. Funderar på hur vi ska bo, vem som ska med, Cowboyen har redan bestämt vilken revolver han vill ha till nästa år.

Ja, så går dagarna här. Yxkastning och fridlysta indianer från morgon till kväll och sen kommer lite "snart-börjar-nya-skolan"-snack och så byter vi snabbt samtalsämne till bankrån och skenande hästar. 

Ja, vi är inte klara med High Chaparral än, och det kommer nog dröja ett tag, precis som det ska vara när man haft en upplevelse man inte kan förklara i ord. 

Att få lov att testa allt och bunkbeds utan stegar

Att vara så nära men ändå så långt borta.

När man kommer upp på en fredag och det bara är tre timmar kvar tills parken stänger för dagen, så är det liksom inte så mycket nytta att gå in (speciellt inte för fullpris...) men vad gör man då? Jo, man går runt på campingen, gungar gungbräde med Jänke-Guden och mamman, försöker få Jänke-Guden att ramla i vattnet och passar på att kolla in alla fantastiska gamla saker som står överallt runt området.

Saker man faktiskt får lov att ta på, lyfta dolda lock och öppna konstiga luckor. 

Och har man Jänke-Guden med sig, så får man även lära sig hur saker och ting fungerar. Han pekar och berättar och Cowboyen tittar storögt och lyssnar på varje ord. När varannan mening börjar med: - Mamma, kom!!!, då är livet bra. Och Fina Väninnan Y och mamman hinner prata, skvallra lite om det senaste och prata hemlisar. 

Och solen sänker sig, Cowboyen gäspar och Jänke-Guden frågar om vi inte bara ska åka hem istället och får en väldigt förfärad blick tillbaka och en avbruten gäspning. 

Fast det tog tid att somna.

Lång tid...eftersom mamman hade lite problem med att komma upp i ovanbunken utan stege....

Men sen sov vi.

Cowboyhattar, gevär och dammiga kläder

Så var vi då hemma igen.

Myggbetten kliar, tvättkorgen är full och på matbordet trängs gevär med cowboyhattar som varit vår enda skugga i två dagar. 

Men vad gör det liksom.

Regnet smattrar utanför fönstret, blixtarna avlöste varandra över natthimlen i natt och någon cykeltur till Lomma för att bada, blir det inte idag. 

Men igen, vad gör det liksom.

Det är väl ungefär 30 år sedan (kanske mer) jag var på High Chaparral förra gången. Sonen har lekt med min gamla revolver som jag fick när jag var där och som jag varit så stolt över. Det går knappt att hitta skott till den längre, det ska vara sånna där röda pappersband med knallpulver på, men leka kan man ändå. Det finns nästan inget som är sig likt på i parken idag, men det kanske bara gjorde upplevelsen så mycket bättre. Jag fick ju också uppleva allt igen. 

Nu när det ändå regnar, så passar det ju bra att redigera lite bilder. 

Eller rättare sagt, gå igenom alla de 500-ish bilderna som är tagna över två dygn. Och visst är det underbart, när man sitter där med minneskortet fullt med bilder som bara väntar på att få bli visade, få välja de bästa och redigera dem varligt och vilka som bara ska finnas för oss. Se om det finns något som vi faktiskt kan göra om till tavlor och börja inreda vårt nya hem och nya liv. 

Jag som aldrig brukar lyckas vara med på bild, gav faktiskt i väg min kamera för att kunna visa att jag faktiskt varit med på trippen, inte bara stått som statist vid sidan om och fotograferat. Jag har köpt mig en liten "självklickare" som jag inte vågat börja använda än, men jag ska testa den snart. 

Men när man har fler vuxna med på resan, så är det ju urpraktiskt att börja med att kasta över kameran på någon av dem - och med kasta, så menar jag verkligen det! Jag dinglade högst oansvarigt med kameran på båten, till och med så pass att väninnan blev lite kallsvettig.

Men idag tar vi det bara lite lugnt. 

Min Cowboy spelar Wii, jag sitter i soffan och slötittar på tv och redigerar bilder och katten försöker bryta sig ut ur lägenheten, regn eller inte. Nu behöver vi landa lite och anpassa oss till den där riktiga verkligheten,

den där verkligheten där man inte får lov att skjuta gevärsalvor hur som helst, där håret faktiskt behöver tvättas i mer än bara kallvatten och inse att dammiga kläder inte är ok att gå omkring med ute bland vanligt folk. 

Ok, tillbaka till verkligheten alltså...

Eller, nä, lite mer bilder och Wild West först, verkligheten kan vänta.