Nu är det höst på riktigt-riktigt

Regnet det fortsätter att ramla ner på oss.

Men vad gör det när man kan vara inne och tända ljus och ligga i soffsängen och titta på film hela dagen? Det var länge sedan jag hade en sån där slö söndag, när ingenting behöver hända. Bara få ta en timme i taget, ligga under täcket och fnissa åt Alvin och gänget, putta ner en katt som vill vara med men som inte får vara i soffan... Ja, ni vet - en helt vanlig regning söndag.

Det är väl dags att visa lite bilder från lägenheten också kanske. Det får komma i etapper, vi är visserligen lådlösa numer, men det hjälper inte riktigt när man har saker som inte riktigt hittat hem än. Som nu när lånedator, externminne, vattenflaskor, kamera, salvor, teckningar och någon konstig fjärrstyrning till lamporna, trängs över hela vardagsrumsbordet. Nu är äntligen matbordet renplockat men då ligger ju allt vid soffan istället, där vi levt hela dagen. 

Och samtidigt så spelar det ju inte så stor roll. Just nu får vi inte glömma salvan och att rengöra allt sonen tar i, så då får väl allt ligga framme då, eller hur? Hur ska man kunna ha sjukstuga om man inte har allt lättillgängligt, liksom?

Men för ett tag så har vi masat oss ur soffan, nu ska vi spela Wii, sitta på golvet och låtsas att tiden står stilla. Låtsas som att det inte finns en måndag runt hörnet och att klockan går bakåt och att vi har all tid i världen att bara låtsas att vi är på Hogwarts och förvandlas till små legofigurer som hoppar omkring.

Det räcker denna kvällen. Det räcker gott.

En höst. En plan.

Så kom då hösten.

Märkte ni det? Det gjorde inte jag. Visst, det blev augusti ganska snabbt men när kom de svala morgontimmarna? När kom dagarna när jag faktiskt drar på mig grenhängarbyxor utan att ens tänka på något annat? Fast ballerinaskorna, de stannar kvar ett tag till.

Varje augusti blir jag lite... fundersam, kanske man kan säga. Det är nu skolorna börjar, man ska preppa för ryggor, mappar och andra saker som kan vara bra att ha. Sonen är riggad inför skolstarten nästa vecka, även om han njutit av solen på Mallis i en vecka med pappan och nya familjen. Men jag har preppat. Så när han kommer hem imorgon så finns det nytt pennskrin, ny mapp, nytt suddgummi, pennvässare och linjal. Jag har även hittat en mattebok med nedräkningsfunktion, 10 minuter om dagen. Han gillar matte och han är fantastiskt duktig på det, även om hans mor ofta undrar var han fick det snillet från. 

Men jag då?

Jag ska inte tillbaka till skolbänken i år. Det förstod jag nog mest igår, när en av mina sommar-jobbkompisar slutade eftersom hon har ett år kvar i skolan innan hon förhoppningsvis kommer tillbaka till oss nästa sommar. Men vad ska jag göra? 

Ja, jag ska ju så klart jobba kvar. Jag har fått en förlängd tjänst och stannar på min plats. Eftermiddagarna och kvällarna kommer antagligen ägnas åt att hjälpa sonen med sina läxor, men sen då? 

Nä, det är dags för en augusti-plan. En Höstplan. 

Ja, så får det nog bli, en plan.

Cowboyhattar, gevär och dammiga kläder

Så var vi då hemma igen.

Myggbetten kliar, tvättkorgen är full och på matbordet trängs gevär med cowboyhattar som varit vår enda skugga i två dagar. 

Men vad gör det liksom.

Regnet smattrar utanför fönstret, blixtarna avlöste varandra över natthimlen i natt och någon cykeltur till Lomma för att bada, blir det inte idag. 

Men igen, vad gör det liksom.

Det är väl ungefär 30 år sedan (kanske mer) jag var på High Chaparral förra gången. Sonen har lekt med min gamla revolver som jag fick när jag var där och som jag varit så stolt över. Det går knappt att hitta skott till den längre, det ska vara sånna där röda pappersband med knallpulver på, men leka kan man ändå. Det finns nästan inget som är sig likt på i parken idag, men det kanske bara gjorde upplevelsen så mycket bättre. Jag fick ju också uppleva allt igen. 

Nu när det ändå regnar, så passar det ju bra att redigera lite bilder. 

Eller rättare sagt, gå igenom alla de 500-ish bilderna som är tagna över två dygn. Och visst är det underbart, när man sitter där med minneskortet fullt med bilder som bara väntar på att få bli visade, få välja de bästa och redigera dem varligt och vilka som bara ska finnas för oss. Se om det finns något som vi faktiskt kan göra om till tavlor och börja inreda vårt nya hem och nya liv. 

Jag som aldrig brukar lyckas vara med på bild, gav faktiskt i väg min kamera för att kunna visa att jag faktiskt varit med på trippen, inte bara stått som statist vid sidan om och fotograferat. Jag har köpt mig en liten "självklickare" som jag inte vågat börja använda än, men jag ska testa den snart. 

Men när man har fler vuxna med på resan, så är det ju urpraktiskt att börja med att kasta över kameran på någon av dem - och med kasta, så menar jag verkligen det! Jag dinglade högst oansvarigt med kameran på båten, till och med så pass att väninnan blev lite kallsvettig.

Men idag tar vi det bara lite lugnt. 

Min Cowboy spelar Wii, jag sitter i soffan och slötittar på tv och redigerar bilder och katten försöker bryta sig ut ur lägenheten, regn eller inte. Nu behöver vi landa lite och anpassa oss till den där riktiga verkligheten,

den där verkligheten där man inte får lov att skjuta gevärsalvor hur som helst, där håret faktiskt behöver tvättas i mer än bara kallvatten och inse att dammiga kläder inte är ok att gå omkring med ute bland vanligt folk. 

Ok, tillbaka till verkligheten alltså...

Eller, nä, lite mer bilder och Wild West först, verkligheten kan vänta.

Att vakna till svalka

Inte nog med att det var svalare ute när jag vaknade idag, naturen ger ett underbart färgskimmer att titta på. Det är något viss med dimma. Den där fuktiga luften som liksom hänger som slöjor mellan träden och grässtråna. 

Och att springa ut bland bilarna utanför lägenheten i en blå-vit-prickig morgonrock och undra hur många som ser mig, med kameran i högsta hugg, är lite spännande, ungefär som när jag som liten skakade lite extra på julklapparna för att höra om de lät - den där känslan: "Ska någon komma på mig??"

Men invånarna i Borgen får nog bara vänja sig. Här har vi en högsjungande (jodå, det märkte några på festivalen i slutet av juni), skrattande, hejande, fotogalen nyinflyttad. Och med min galna idé till min uteplats, så lär jag sätta oss på kartan. Jag kan inte berätta om idén riktigt än, ni får hållas ett tag till. Men det blir något lite annorlunda, något som jag inte sett någon annanstans eller ens hört att någon har. En knäpp idé som kommer bli riktigt bra, tror jag.

Men nu - 8,5 timmes jobb!

Rösten från en vacker själ

"Det är ju inte riktigt min musiksmak, men jag ska se om jag kan få tag på biljetter", sa Prins Valiant.

Och hur han lyckades få tag på biljetter till den utsålda utomhuskonserten på Maryhill i Lund, det kommer jag aldrig förstå. 

Jag satt som klistrad med ögon gnistrande som ett barns på julafton, med kameran i högsta hugg och ett fladdrande fågelhjärta som försökte så stilla det kunde för att minnas varje minut, varje solstråle, varje ton.

"Det känns som om ni sitter i mitt vardagsrum och vi bara umgås, på ett väldigt osexuellt sätt, alltså!!"

Hela mitt inre fylldes av rösten från en av de vackraste och renaste själar jag vet! Jag har inga idoler, men jag har människor jag ser upp till, och Sarah är definitivt en av de starkast lysande stjärnorna på min himmel. För det är inte många som kan börja skratta tills magen gör ont framför 350-something främlingar, bara för att hon fick en fluga i ögat - eller för den delen, gråta öppet och berätta om hennes pappas canceroperation, framför exakt samma främlingar. 

Tack för en av de vackraste kvällar i mitt liv!

Ps. En viss prins ändrade uppfattning efter 3.5 minut. 

En dag så långt borta

Så kom då dagen. 

Den som känts så långt borta. Som jag aldrig trodde skulle komma närmare, som känts som om den var en evighet bort. Dagen då vi satt i klassrummet och pratade om hur vi ska lägga upp vårt examensarbete. Det där stora arbetet, som hägrat, skrämt, pirrat och varit det stora målet vi strävat mot. 

Det kändes så konstigt att vi satt där, cirka 20 stycken som har så mycket mer erfarenheter nu, så mycket mer konstiga frågor som verkligen handlar om jobbet (inte som första dagen när vi bara såg ut som fågelholkar allihop). Där satt vi, gick igenom målen, punkterna och hur det ska läggas upp. Opponering och arbeten, LIA och hur vi hanterar våra handledare. 

En helt overklig dag, som började i sorg och som avslutades i skratt som fick magen att krampa. 

Tiden som jag skrev om igår, den har alltså snart tagit slut. Snart har det gått två år, där vi delat, skrattat, gråtit, bråkat, varit trötta, lunchat, skrivit, förfärats, tentat, utvecklats tillsammans. Och snart ska vi skiljas åt. Att sitta och prata om examensmiddagen och säga hejdå till dem som inte skulle med ut och äta på eftermiddagen (Hejdå, vi ses i maj! - udda avskedsfras) det gjorde allt så mycket mer verkligt. Dagen som var så långt borta, är bara runt hörnet. Hörnet, liksom, ni förstår - hur nära som helst! En familj kommer splittras, en klass kommer gå ut, nya elever tar vid - men vi som helhet kommer upplösas. Otrolig separationsångest! 

Men idag, var det VG-dag på sista tentan, massa öl och skratt som kommer kännas även imorgon! 

Och det räcker för idag - en helt underbart udda dag i slutet av februari, där en helt ny början väntar bakom ett hörn som är så nära att jag nästan kan nå det från där jag sitter nu. Den där dagen, alltså. 

Så skrämmande underbar! Och så otroligt nära! 

TGIF

Två-och-ett-halvårs-rastlösheten

Den där förbenade rastlösheten....

Det är en del av mig som jag aldrig lyckats kontroller. Jag vet bara inte hur jag ska göra, eller vad jag ska göra. Kanske är det så att när allt är bra, så kommer inte känslan, kan det vara så? Att något inte är bra igen? Eller har det inte med "bra" att göra utan mer "komma vidare"-delen?

För jag tror egentligen att saker och är bra, eller i alla fall så bra de kan bli just nu. För det känns inte som om något direkt saknas. Det är mer en krypande känsla av att börja klättra på väggarna. Lite mer "måste-förnya-något-men-jag-vet-inte-vad". Med tanke på att det alldeles nyligen flyttade in en döskalletröja i garderoben så måste det ju betyda att något är på gång, liksom! Det är ju inte varje dag man gör ett sådant stilhopp! 

Det närmar sig två är här i lägenheten. 

Tredje december är ett sån't där magiskt datum för min del. Det var då jag öppnade dörren här nere i centrum och mer eller mindre kastade in den första lådan. Ett år och elva månader. Snart två år. Otroligt vad tiden går fort egentligen. Men tillbaka till rastlösheten. Visste ni att jag har extremt svårt att stanna på ett och samma ställe mer än två och ett halvt år? Jo, det är sant! Till och med när jag var tillsammans med Jontons pappa, så blev jag stads-rastlös efter två år. Och jag tror att det är vad som smyger sig på nu. Till sommaren är jag klar med min skola (som varat i två år), då är det tre år sedan vi bröt vårt förhållande men det är två och ett halvt år sedan jag flyttade ensam till centrum med Jonton. 

2 1/2 år.

Är det så att stadskostymen börjar bli för liten....?

Love

Den om att låta hjärtat fladdra och öppna alla lådor

För snart fem år sedan flyttade vi hit till Ystad. 

Och nu finns det delar av staden som jag undviker att gå genom. Det gör för ont, helt enkelt. Fortfarande.

Men jag måste börja röra mig där. Jag måste ta till mig minnena och känslorna och se till att de får bubbla färdigt. Att de får flyga runt, tills de inte orkar flyga längre. Så de kan lägga sig ner på marken och vara stilla. 

Men det gör ont. 

Och det får lov att göra ont, fortfarande. För oavsett vad hur lång tid det går, eller hur man går vidare, så är det flera år som delades med någon annan. Det finns inget sätt att sudda ut dem, de delas av en liten också. En som behöver svar, en som behöver få lägga sina flygande känslor till ro också. 

Idag gick jag långsamt genom den delen. Långsamt, med öppna sinnen och öppet hjärta. Det fladdrade och flög omkring i magen. Skylten är fortfarande sned sen du backade på den med bilen. Träden på Scubbes första rastplats har gett upp. Fotbollsplanen där både hund och son har sprungit, är uppgrävd och snart bebyggd. Gården är lika knölig som innan, men solstolarna är de samma. Undrar var kylskåpet står nu, på samma plats som vi ställde det på eller tillbakaflyttat in i hörnan. 

Jag kan sakna att ha någon att prata med på kvällarna. Att slippa sitta ensam vid matbordet. Att höra en mörkare stämma, berätta om sin dag och en liten späd med egen dialekt, berätta om sin. Jag kan sakna doften av någon annan, starka armar omkring mig. 

Men jag måste sluta undvika gatorna. Det är dags att låta hjärtat fladdra klart, öppna de låsta lådorna och släppa ut känslorna igen. Och det får kännas bra och det får kännas tungt, allt får finnas. 

Nu är alla lådorna inom mig vidöppna, fladdra på, mina känslor!

Flyg!

Den om precis ingenting

Ibland har jag dagar när hjärnan bara inte orkar mer! 

Idag har varit en sådan dag. Började med migränkänningar under hela föreläsningen och illamåendet kom och gick. Blääärk! Inte kul när man behöver vara på alerten! Och mitt underbara knä gör fortfarande ont och jag vet liksom inte hur jag ska sitta för att få lindring... 

När vi satte oss på det fullknökade tåget igen så blev vi bara sittande, helt tysta, Studiekamrat P och jag. Lite musik i öronen för min del, hjärnan vilar och allt blir stilla omkring mig. Det är då det är kul med en massa knasiga fotoprogram i telefonen. Lite klick klick här och lite ändra ändra där och helt plötsligt ser saker och ting annorlunda ut. 

Efter en del "ketchupeffekt" i skolan så har äntligen ketchupen kommit ut och våra kaniner i huvudet har hoppat iväg. Nu är det snart dags att börja skriva på nya rapporten och fila på redovisningsplanen. Men först ska vi ha fredag - eller hur?

Söta Sanna-vännen kom på en ypperligt bra idé!

Hon drog ihop några tjejer som ville ändra sina garderober inför hösten och så hade vi Klädbytarparty hemma hos henne idag! Jag kastade mig ut med kryckorna och bort till Sannis och fyndade nya härliga kläder! Och en lite partyväska också! Tyvärr kunde jag inte stanna så länge, jag skulle på möte med Föräldraföreningen på skolan, men det var så härligt att få krama henne igen! Det var så länge sedan vi sågs och vi hade så mycket att prata om, så medan jag sprang runt och provade kläder och skrämde slag på hennes grannar med mina söta valkar och min haltande gång, så pratade vi om allt mellan himmel och jord! Och sötnöten hade även lagt undan lite kläder till mig som hon tyckte var "jag" och tänk så rätt hon hade - sådana vänner är härliga! Även hennes ena syster hade lämnat en kjol till mig (och baaara mig). 

Jag känner mig så hedrad över att ha så fina vänner!

Nu sitter jag uppe alldeles för sent igen och snart kommer fredagen. Bara 40 minuter kvar egentligen, men vem orkar räkna? Ja, nu tar vi fredagen, eller hur? Sen är det helg!

Jajakvinnsan, sista rycket nu! 

Say it with me - TGIF!!

Den om mer fotolek

Vilken bra avkoppling från skolans prestationskrav!

Fotolek!

Ovan är ju så klart en mobilbild och den här på min underbara son är tagen på min födelsedag i somras när vi var på Tivoli i Köpenhamn. 

Jag hoppas att det är ok ett tag med mobilbilder, jag lovar att piffa till dem lite, men eftersom jag har lite hmm, finansiella problem kopplat till mina studier, så har jag sålt kameran och har inte riktigt budget att köpa en ny, så jag får taga vad jag haver, helt enkelt.