lördag 11 maj 2013

Den om att låta hjärtat fladdra och öppna alla lådor



För snart fem år sedan flyttade vi hit till Ystad. 
Och nu finns det delar av staden som jag undviker att gå genom. Det gör för ont, helt enkelt. Fortfarande.
Men jag måste börja röra mig där. Jag måste ta till mig minnena och känslorna och se till att de får bubbla färdigt. Att de får flyga runt, tills de inte orkar flyga längre. Så de kan lägga sig ner på marken och vara stilla. 

Men det gör ont. 
Och det får lov att göra ont, fortfarande. För oavsett vad hur lång tid det går, eller hur man går vidare, så är det flera år som delades med någon annan. Det finns inget sätt att sudda ut dem, de delas av en liten också. En som behöver svar, en som behöver få lägga sina flygande känslor till ro också. 


Idag gick jag långsamt genom den delen. Långsamt, med öppna sinnen och öppet hjärta. Det fladdrade och flög omkring i magen. Skylten är fortfarande sned sen du backade på den med bilen. Träden på Scubbes första rastplats har gett upp. Fotbollsplanen där både hund och son har sprungit, är uppgrävd och snart bebyggd. Gården är lika knölig som innan, men solstolarna är de samma. Undrar var kylskåpet står nu, på samma plats som vi ställde det på eller tillbakaflyttat in i hörnan. 


Jag kan sakna att ha någon att prata med på kvällarna. Att slippa sitta ensam vid matbordet. Att höra en mörkare stämma, berätta om sin dag och en liten späd med egen dialekt, berätta om sin. Jag kan sakna doften av någon annan, starka armar omkring mig. 

Men jag måste sluta undvika gatorna. Det är dags att låta hjärtat fladdra klart, öppna de låsta lådorna och släppa ut känslorna igen. Och det får kännas bra och det får kännas tungt, allt får finnas. 

Nu är alla lådorna inom mig vidöppna, fladdra på, mina känslor!
Flyg!


1 kommentar:

  1. Låter bra vännen min.Rensa i dom stängda lådorna och låt bara dom fina minnena ligga kvar, dom som du kan njuta av <3

    SvaraRadera