En dag så långt borta

Så kom då dagen. 

Den som känts så långt borta. Som jag aldrig trodde skulle komma närmare, som känts som om den var en evighet bort. Dagen då vi satt i klassrummet och pratade om hur vi ska lägga upp vårt examensarbete. Det där stora arbetet, som hägrat, skrämt, pirrat och varit det stora målet vi strävat mot. 

Det kändes så konstigt att vi satt där, cirka 20 stycken som har så mycket mer erfarenheter nu, så mycket mer konstiga frågor som verkligen handlar om jobbet (inte som första dagen när vi bara såg ut som fågelholkar allihop). Där satt vi, gick igenom målen, punkterna och hur det ska läggas upp. Opponering och arbeten, LIA och hur vi hanterar våra handledare. 

En helt overklig dag, som började i sorg och som avslutades i skratt som fick magen att krampa. 

Tiden som jag skrev om igår, den har alltså snart tagit slut. Snart har det gått två år, där vi delat, skrattat, gråtit, bråkat, varit trötta, lunchat, skrivit, förfärats, tentat, utvecklats tillsammans. Och snart ska vi skiljas åt. Att sitta och prata om examensmiddagen och säga hejdå till dem som inte skulle med ut och äta på eftermiddagen (Hejdå, vi ses i maj! - udda avskedsfras) det gjorde allt så mycket mer verkligt. Dagen som var så långt borta, är bara runt hörnet. Hörnet, liksom, ni förstår - hur nära som helst! En familj kommer splittras, en klass kommer gå ut, nya elever tar vid - men vi som helhet kommer upplösas. Otrolig separationsångest! 

Men idag, var det VG-dag på sista tentan, massa öl och skratt som kommer kännas även imorgon! 

Och det räcker för idag - en helt underbart udda dag i slutet av februari, där en helt ny början väntar bakom ett hörn som är så nära att jag nästan kan nå det från där jag sitter nu. Den där dagen, alltså. 

Så skrämmande underbar! Och så otroligt nära! 

TGIF