Till mitt barn



Dagen du kom, strålade solen starkare än någonsin förr. Den träffade gulröda löv utanför mitt fönster och hela trädet brann som eld. Det vackraste ansikte jag sett i mitt liv, låg mot mitt bröst. 

Liten och smal med ett speciellt ansikte som strålade av visdom, redan från början. En liten farbror i miniformat. Inga blöjor i världen stannade kvar på din kropp, hur mycket jag än drog åt dem, så halkade de ner till knäna på dig. Min vackra son.

Ett helt eget sätt redan från början. Och jag undrade hur din röst skulle låta. Alla de där nätterna när jag satt på ditt rum, med dig mot mitt bröst och bara pratade med dig. Som vi pratade. Du utan ord och jag med massor att lära ut. Om årstider, månader, födelsedagar, julaftnar, tonåren och trotsålder. Vi pratade om allt, du och jag, där i fåtöljen, mitt i nätterna. Bara du och jag. 

Och jag lovade att alltid hålla dig säker och trygg. 

Jag lyckades inte helt med det. 

Ditt liv ställdes på ända och inget blev som du kände igen det. Men du har varit en tapper kämpe. Du har utvecklat ett mod som är få förunnat i så tidig ålder. Du kan gråta, älska och känna. Du lyssnar, förstår och kämpar vidare. Du är min klippa och min styrka. Skälet till varför jag går upp på morgonen. Min första tanke på dagen och den sista om natten. Du min älskade son. Så liten i den vilda världen. Men så stor i mitt inre. 

Jag har gjort mitt bästa. 

Jag har försökt ställa fel till rätt. Försökt få din värld hel igen och jag tror jag har lyckats. Vi har kämpat tillsammans. Att en kärlek kan övervinna allt, är sant - jag ser det i dina ögon. Jag känner det i din hand. Jag hör det i dina andetag om natten. Du mitt allt. 

Det finaste jag någonsin gjort.

Även om du inte finns i min famn varje dag, lämnar du aldrig mitt hjärta. 

Du, det finaste som finns. Och den bäste lille man jag känner. 

Jag ska hålla dig säker och trygg, nu och för alltid. Och mitt hjärta svämmar över av den kärlek som så naturligt fyller mig, för jag vet att du är min. Den vackraste av själar. Den klokaste av barn. Det starkaste hjärta jag hört slå. 

Du ger mig, de bästa av dagar.

Varje dag, från den där kalla oktober förmiddagen när trädet brann som eld i solen, till mitt sista andetag. 

Du är, och förblir, min största kärlek i livet. Min vackraste själ, min klaraste röst, mitt starkaste hjärta, mitt osvikliga mod. 

Du, min son.



En dag så långt borta

Så kom då dagen. 

Den som känts så långt borta. Som jag aldrig trodde skulle komma närmare, som känts som om den var en evighet bort. Dagen då vi satt i klassrummet och pratade om hur vi ska lägga upp vårt examensarbete. Det där stora arbetet, som hägrat, skrämt, pirrat och varit det stora målet vi strävat mot. 

Det kändes så konstigt att vi satt där, cirka 20 stycken som har så mycket mer erfarenheter nu, så mycket mer konstiga frågor som verkligen handlar om jobbet (inte som första dagen när vi bara såg ut som fågelholkar allihop). Där satt vi, gick igenom målen, punkterna och hur det ska läggas upp. Opponering och arbeten, LIA och hur vi hanterar våra handledare. 

En helt overklig dag, som började i sorg och som avslutades i skratt som fick magen att krampa. 

Tiden som jag skrev om igår, den har alltså snart tagit slut. Snart har det gått två år, där vi delat, skrattat, gråtit, bråkat, varit trötta, lunchat, skrivit, förfärats, tentat, utvecklats tillsammans. Och snart ska vi skiljas åt. Att sitta och prata om examensmiddagen och säga hejdå till dem som inte skulle med ut och äta på eftermiddagen (Hejdå, vi ses i maj! - udda avskedsfras) det gjorde allt så mycket mer verkligt. Dagen som var så långt borta, är bara runt hörnet. Hörnet, liksom, ni förstår - hur nära som helst! En familj kommer splittras, en klass kommer gå ut, nya elever tar vid - men vi som helhet kommer upplösas. Otrolig separationsångest! 

Men idag, var det VG-dag på sista tentan, massa öl och skratt som kommer kännas även imorgon! 

Och det räcker för idag - en helt underbart udda dag i slutet av februari, där en helt ny början väntar bakom ett hörn som är så nära att jag nästan kan nå det från där jag sitter nu. Den där dagen, alltså. 

Så skrämmande underbar! Och så otroligt nära! 

TGIF

Två-och-ett-halvårs-rastlösheten

Den där förbenade rastlösheten....

Det är en del av mig som jag aldrig lyckats kontroller. Jag vet bara inte hur jag ska göra, eller vad jag ska göra. Kanske är det så att när allt är bra, så kommer inte känslan, kan det vara så? Att något inte är bra igen? Eller har det inte med "bra" att göra utan mer "komma vidare"-delen?

För jag tror egentligen att saker och är bra, eller i alla fall så bra de kan bli just nu. För det känns inte som om något direkt saknas. Det är mer en krypande känsla av att börja klättra på väggarna. Lite mer "måste-förnya-något-men-jag-vet-inte-vad". Med tanke på att det alldeles nyligen flyttade in en döskalletröja i garderoben så måste det ju betyda att något är på gång, liksom! Det är ju inte varje dag man gör ett sådant stilhopp! 

Det närmar sig två är här i lägenheten. 

Tredje december är ett sån't där magiskt datum för min del. Det var då jag öppnade dörren här nere i centrum och mer eller mindre kastade in den första lådan. Ett år och elva månader. Snart två år. Otroligt vad tiden går fort egentligen. Men tillbaka till rastlösheten. Visste ni att jag har extremt svårt att stanna på ett och samma ställe mer än två och ett halvt år? Jo, det är sant! Till och med när jag var tillsammans med Jontons pappa, så blev jag stads-rastlös efter två år. Och jag tror att det är vad som smyger sig på nu. Till sommaren är jag klar med min skola (som varat i två år), då är det tre år sedan vi bröt vårt förhållande men det är två och ett halvt år sedan jag flyttade ensam till centrum med Jonton. 

2 1/2 år.

Är det så att stadskostymen börjar bli för liten....?

Love

Att hitta sig själv

Det är inte lätt, eller hur? Det där med att hitta sig själv.

Vem ska man vara, vad ska man stå för, hur ska man göra det och hur kommer man dit?

När jag var liten så var jag mobbad för nästan precis allt som de andra barnen kunde komma på, jag pratade skånska, jag hade ett stort rött födelsemärke i ansiktet, min pappa var äldre än andras pappor (och hade ett brinnande intresse för att ta hand om värstingungarna i stan - alla såg upp till honom och respekterade honom, han fick en del av dem på "rätt köl"), vi hade en extremt liten tax, min mamma jobbade... ja, allt! Och när det tog slut på de uppenbara sakerna, så gav de sig på resten, det som inte syntes. Vem jag var kär i, hur min handstil såg ut, mina kläder, min skolväska, mina glasögon... Ja, jag tror ni har fått bilden klar för er. Sen krockade jag med cykeln och inte nog med att den gick sönder - jag gick sönder - i huvudet...

Kan ni tänka er en mobbad unge med den första cykelhjälmen någon ens sett i hela Sverige?

Trots detta, gick jag min egen väg hela tiden. 

Jag sa vad jag tyckte, jag stod för det jag sa, jag gav inte upp, jag gapade tillbaka, jag bad folk fara åt helvete... Inte så smart kanske, men jag gjorde det i alla fall. Och visst vek jag mig ibland, ensam är inte alltid stark och ibland vill man bara bli omtyckt. 

Jag har förlorat mig själv många gånger. 

I kärlek, i sorg, i ilska, i smärta, i böcker, i filmer, i musik, i vindlande gångar inne i mitt eget huvud. 

Jag har blivit påverkad av andras åsikter och gjort fel val, precis som alla andra. 

Men hur mycket jag än försökte, kunde jag aldrig gå vilse i min egen stad (och tro mig, jag försökte en hel sommar!) 

Och min stad, som då var Varberg, var väl lite precis som mitt jag. 

Jag kan försöka hur mycket som helst att vara någon annan, men det slutar alltid med att jag blir mig själv. Det slutar alltid med att jag hamnar på samma ställe som jag började och jag kan inte gå framåt om jag inte går den vägen som finns inom mig. När jag gör som andra vill, går jag i en cirkel, när jag gör som jag vill, kommer jag framåt. Så jag lovade mig själv någonstans i cirkeln att sluta göra mig själv illa, genom att inte vara sann mot mig själv. Det är inte enkelt, men det gör att jag kan vara lugn i hjärtat. Det är inte omtyckt av vissa men älskat av andra. 

Men så länge jag är sann mot mig själv, kommer livet gå i rätt riktning. 

Och det finns ingen annan riktning jag vill gå i...

Love

Armband Wrap Red Lucky Lina Nordljus

Berlock Uggla  Lucky Lina Nordljus

Berlock Kors Lucky Lina  Nordljus

Den om modiga väninnan

Jag har några otroligt modiga väninnor och kvinnor i min omgivning!
De gör saker som jag drömmer om, de har det där lilla extra modet som jag inte har än.
Och det är så fantastiskt att se dem utvecklas och gå framåt! Någon dag ska även jag hitta modet att ta steget utanför "My Comfort Zone".

Idag vill jag lyfta fram en av dessa underbaringar!
Hon heter Maritha och vi sjöng i samma gospelkör, innan hon tog mammaledigt med Lilla O. Vi bor i samma stad men varför är det så svårt att ses?? Fejan är ju en ren lifesaver ibland, eller friendsaver kanske!
När vi hade avslutningskonserten i Marsvinsholms Kyrka i början av juni, då blev vi så där fjortistramsig när vi sågs igen; "Aaaaaa, OMG OMG OMG" *fladder-fladder med händerna och skrika lite till*

Foto: Caroline Ivarsson

Denna vackra, starka, tokroliga, supersöta kvinna har ställt upp i Kapp-Ahls nya XLNT modelltävling!

Något jag aaaaaaaaldrig skulle våga! Jag med mina komplex, jag som knappt vågar vara framför kameran överhuvudtaget, tänk att våga ställa sig där och låta hela halva Sverige titta på en!! Men ok, med en syrra som tar fantastiska bilder, så kanske man skulle vågat...

Foto Caroline Ivarsson

Detta ansiktet skulle jag gärna vilja se som Cover Girl för Kapp-Ahl! Vacker, stark, naturlig och ett smittande leende! Självklart vore det kul om ni också ville rösta på fina Maritha! Det går att lägga sin röst, hur många gånger som helst (det ska bara gå 24 timmar mellan varje röstning) och ända fram till den 18/8. Klicka på DENNA LÄNKEN! Vi behöver fler vackra modeller och kvinnor som visar oss precis som vi är, vackra med alla våra former, precis som Zorns alla badande kvinns! 

Bild lånad från Kapp-Ahls hemsida

Låt vackra Maritha vinna!



Att ta paus

Bild internet

Internet, Facebook, bloggar, Twitter mm. 

Ja, våra liv ser annorlunda ut idag. Innan fick man ringa dem man ville prata med, ingen visste något om ditt civilstatus om du inte sa det själv. Ingen visste att du precis duschat eller tvättat bilen om du inte berättade det själv. 

Idag kan du bli sårad av en statusrad, en bild eller mobbad av folk du inte ens känner. 

Jag blev själv ledsen över en sak i helgen... Helt oskyldigt i sin enkelhet, men jag blev ändå ledsen. 

Så, jag har tagit ett beslut - att ta Facebook-paus.

Jag orkar inte vara vän med alla, jag orkar inte tänka mig för om vad jag skriver eller vem som läser eller vem som går in på min profil... Detta var aldrig ett problem innan, och ja, självklart är jag lika larvig som alla andra och istället för att bara radera mitt konto, så behåller jag det men jag använder det faktiskt till annat också! Mina syskon bor uppåt landet, deras barn också, det ger oss en chans att hålla kontakten, gamla skolkompisar, förskolemammor och tjejgäng, alla dessa kan jag hålla regelbunden kontakt med, något man kanske inte hade gjort lika ofta annars, av flera anledningar. 

Jag längtar inte tillbaka till 80-talet, jag vill inte säga att det var bättre förr, men respekten och hänsyn till andra, var lättare att upprätthålla förr, när man inte hade möjlighet att bara skicka en bild eller ett inlägg till ett forum så hela världen ser. Så, för att ge mitt huvud, min själ och mitt hjärta, lite lugn och ro, loggar jag av, för hur lång tid vet jag inte. Bloggen kommer uppdateras som vanligt, den är länkad till Facebook, så klart (som allting annat, Twitter, Instagram osv) men jag ska på Facebook-rehab!

Over and out, och ta hand om varandra!

Att kunna själv!

Video tagen med Ajfånen

Min lille skruttbulle har lärt sig cykla på en vecka! 

Nu startar han, stannar, och som han skrek över hela hamnen, lutar så mycket att skorna tar i marken när han svänger. Och sen körde han in i en buske... 

Men han ramlade inte av i alla fall!

Han har även "dekorerat" cykeln, som han sa, ihop med mormor, rasselsaker i hjulen osv.

40 minuter, runt runt runt och sen blev han bjuden på Max - det tyckte jag han förtjänade!!

Att visa olika ansikten

Bilder tagna med Instragram

Visst är det något speciellt med söndagar?

Är ni som jag, där jag använder söndagen till att låta tankarna vandra och nya idéer och tankar byter av varandra och nya mål skapas? Till och med idag, trots att jag var ute och fuldansade igår, så går mina tankar i och ur varandra och det jag tänker mest på idag är mina olika ansikten.

Vad visar jag utåt?

Vem är jag och vem vet vem jag är?

Jag är ju så klart en person på mitt jobb. Jag är en person hemma, en person med mina vänner, en person när jag går ut. Jag är en person på kören och jag är en person med min familj. 

Hur många av dessa personerna är lika? Eller rättare sagt - är jag lika med alla mina ansikten?

Nä, självklart inte. 

På jobbet är jag ju "Glada Bullförsäljerskan som ler mot alla" 

Hemma är jag "Mamman som inte alltid är glad"

Med mina föräldrar är jag "Dottern som kämpar på"

Med mina vänner är jag "Hon som lyssnar och alltid finns där"

Med kören är jag "Hon som har den starka rösten"

När jag går ut (tja, det har ju bara hänt en gång men...) då var jag "Hon som fuldansar järnet"

Det jag vet är ju så klart att alla dessa ansikten, alla dessa "jag" har en röd tråd. 

I grund och botten är jag samma jag! 

Jag lyssnar tex lika mycket på mina kunder som på mina vänner. (Faktiskt! Ni skulle bara veta vad jag fått höra på caféet!) Jag är lika glad och kämpar lika mycket som mamma och dotter som framför mina vänner och i kören. Jag är "inte lika glad" både framför mina vänner, som min familj och i kören, som framför min chef. Det enda jag gör är ju att vissa delar utesluts. Som den glada bullförsäljerskan berättar jag ju inte om jag och sonen rök ihop i hallen i morse för att han inte ville ta på sig strumporna. Där säger jag ju istället att min son älskar de stora marängerna. Hos mina vänner utelämnar jag kanske frasen som jag säger som den glada bullförsäljerskan: Tack så mycket, ha en trevlig helg! Passar sig inte så bra när man snackar med kompisarna. Lika lite som jag säger puss och kram till kunderna!

Så det finns skillnader, men jag håller mig samma i mitt inre!

Och så länge jag gör det, då kan alla känna igen mig!

Att tänka på åsnor och hötappar

Bild Olof Viktors

Vad hände??

Jag skrev ju att förändringarnas vindar blåste nere i Tullen och denna dagen var verkligen en sådan dag!

Så nu är frågan, ska bilden ovan, bli det jag ser på dagarna, eller ska bilden under, bli det jag ägnar mig åt i höst? Eller båda kanske? 

I vilket fall som helst så är det med högt huvud, stolt hjärta och en känsla av att jag fixade denna dagen fantastiskt bra, med en underbar väninna till hjälp! 

Tack till Supersöta SilverSanna!

Bild internet

Att värdesätta bloggen

Bild internet

Idag har jag "satt ner foten" och presenterar mig som "Bloggare". 

Det är inte samma sak som när vi ses 180 kvinns som äääälskar ordet och bilden - då är vi samma! Men ute i den verkliga världen, där är vi ibland ganska konstiga. Eller i alla fall, jag. Jag får höra saker som: "Bloggar du? Oj, det skulle jag aldrig våga/kunna/göra. Vad skulle jag skriva? Vem skulle vara intresserad av att läsa?" Känner ni igen det? Eller: "Jag har bara hört talas om det, men jag läser inga bloggar själv" Jag har även fått kritik och sura kommentarer, precis som om det jag gör är fel eller olagligt. 

Så hur kommer det sig att vi fortsätter?

Jag vet att jag fortsätter för att jag verkligen älskar min blogg! Mitt tillhåll, mitt hörn, mitt sätt att nå ut. 

Att få nå ut till andra kvinnor, män, flickor och pojkar. Att få respons av andra som tänker som jag, som känner som jag (eller kanske inte - det är bra det med!) men som i alla fall vågar stå för det! 

Jag fortsätter helt enkelt för att det gör mig lugn, det är kul, inspirera andra och bli inspirerad, ett sätt att få ur tankar i huvudet som måste "lassas" av någonstans. 

Det blåser många vindar i mitt liv just nu. Några hoppas jag blir stora och starka orkaner som rensar bort, förnyar och tar mig med storm. Några hoppas jag ska hjälpa mig att städa bort det som behöver städas bort och vissa hoppas jag ska ge mig modet att ta språng som jag aldrig vågat innan. 

Och tänk - 

ni kan hänga med!

Bara för att jag har en blogg!

Det är toppen, det!

Att vara förvirrad....

Bild Twistedfork

All the coffee in the world, couldn't make me a morning person!

Ja, världen! Idag har jag nog vaknat på fel sida... 

Eller så har jag bara inte sovit bra, nej, det har jag verkligen inte.

Vaknade av någon anledning kl 05.22 (??!! men på fullt allvar - mitt i natten ju!!) och hade sedan supersvårt att somna om igen! Är det någon som har en tanke om vad som hände vid det klockslaget? Jordbävning? Månförmörkelse? Tidvatten? Någon som tänkte på mig, precis då? 

Visst är det jobbigt när man vaknar så där? Mitt i natten, man "vet" att det finns något som man vaknat av, eller i alla fall att det finns något samband med något annat. Sonen sov, så det var inte han. Tidningen kommer inte på söndagar, hunden sov hos husse... Men det brukar som sagt finnas ett "skäl" när jag vaknar så där.

Tro ni på sånt?

"Hemliga samband", tecken och högre makter? Någon som vakar och hjälper till? Spöken, andar, tankeband och telepati? Hjärtats makt över kroppen, kanske... Det undermedvetna...

Jag gör det! 

För jag har varit med om för många händelser som bara inte kan vara slumpen eller ödet, om man så vill. Jag tror på Skyddänglar och telepati, på tankens kraft över kropp och själ och att ödet inte finns, någon hjälper till på vägen. 

Min underbara bloggvän Lotta skrev idag om drömmar, om att våga drömma, ha drömmar och att våga följa dem. Och på något sätt stämde det så väl överens med mitt nattliga uppvaknande och mitt förvirrade humör idag. Och det är lite detta jag menar, att se tecken överallt. Att dra ett tarotkort och få upp "rätt". Inte ett kort som kanske ger dig något exakt svar, bara som visar att du tänkt precis rätt. 

Som att öppna datorn och läsa ett inlägg som direkt pekar på exakt samma sak som du själv bråkat med i flera dagar! Att hitta en bild som ger dig precis rätt tegelsten för att börja bygga ditt nya liv. 

Att vakna kl 05.22 utan någon uppenbar anledning och att bara acceptera det. Att acceptera att jag inte får de svar jag behöver just nu, jag måste gå vidare ändå! 

Jag måste fortsätta framåt och jag måste lyfta blicken uppåt och se den blå himlen och den strålande solen, att visualisera mina påhittade gråa moln försvinna för att ge plats för våren! 

Jag vet att detta inlägget blev förvirrat - så:

Love to you all!

Att slänga upp händerna i luften och be er: Sluta nu!!

Alltså, jag vet!

Jag vet hur snacket gick sekunder efter han gick upp på scenen, jag vet och jag läste hur många som ville att han skulle gå och dö, att om han gick vidare skulle folk emigrera och aldrig mer säga att de är från Sverige. Jag fick höra att vi som röstade på honom skulle tvångsomhändertas eftersom vi inte visste vårt eget bästa. 

Det skrivs om att han är en egokär jävel som inte visade minsta intresse för sin kvinnliga medtävlande när de gick vidare. Att han inte ens tittade på henne utan bara gick raka vägen upp på scenen. 

Jag vill hänvisa till allas vår söta Någons Fru som skrivit om samma ämne och där jag även hittade detta klippet. Såg ni inte ens hur nervös han var innan de skulle göra sitt första framträdande?? Herregud, tom JAG blev ju nervös bara genom att titta på honom!!

Jag tror inte heller det handlade om egoism, jag tror, precis som Emma, att han faktiskt blev så chockad över att de gick vidare att han nog fick lite kortslutning! Här visar han ju klart och tydlig uppskattning för den blonda sötnosen bredvid honom! 

Ja, jag har lite rosafärgade glasögon på mig eftersom jag träffade honom förra helgen och ja, jag gillar min fd grannes trallvänliga toner, och ja, sötnosen är från Ystad! Men jag uppskattar samtidigt humorn, självironin, en tanke om annorlunda och att ÄNDÅ våga! Tror ni inte att de VET att låten är som ingen annan?! Tror ni inte de VET att Sverige kommer delas i två läger? Tror ni inte de VET att skriverierna kommer bli otaliga och utom all sans?? Tror ni verkligen inte att de är medvetna om detta? Tror ni verkligen att ni är de enda i hela Sverige som kommer uttrycka er?

Nej, det är ni inte!

Och efter att ha hört vad han sa förra helgen om alla som hatar, skriver illa om, trycker ner, ljuger och hittar på för att få rubriker och för att göra sig lustig över någon annan, så kände jag samma sak igår. 

Hatet mot mig som gillar honom...

Jag vill inte tvångsomhändertas.

Jag vet visst mitt eget bästa.

Men jag vill få lov att älska, stötta, skratta med (inte åt) och gråta med vem jag vill!!

Det är min rättighet, lika mycket som er. Ni hatade allt ni kunde igår, spydde galla och tog ingen gisslan!

Så snälla, sluta nu!

Jag slänger upp händerna i luften och ber er, sluta nu.

Att lyfta huvudet uppåt

Sista dagen, på det märkliga året 2011.

Året då allt förändrades, året då nya beslut togs, året då nya roller skapades.

2012

Året då alla ska växa in i sina roller, året då de nya besluten ska bli rutin, året med mer förändringar i positiv anda, året då energin ska flöda och föda mer insikt. Året då drömmarna ska drömmas, skrivas ner och förverkligas! En dröm som inte är nedskriven, är bara en önskning...

Det är dags för mig att lyfta huvudet uppåt och blicken inåt, lägga av mig det jag inte kan bära, släppa det jag inte förstår och förlita mig på att mörkret kommer alltid följas av ljuset. 

Jag önskar er ett mycket gott slut och ett sprakande vackert nyår!
Idag är det kallt i Skåneland och det bådar ju väl för en klar natthimmel. Ta det lugnt med smällarna och tänk på alla våra skotträdda djur (även om jag har en supercooling) och jag hoppas att ni alla känner en förhoppning och en ny vind blåsa i rätt riktning inför 12-slaget och det nya vackra året 2012!

Det gör jag!

Vi ses på andra sidan!

Att ta poesi till hjälp

När jag gick på gymnasiet så skulle vi läsa dikter. 

Jag var den som hittade allt som ingen annan gillade, som fick mina klass-medmänniskor (inte kamrater...) att himla med ögonen och sucka. Jag förstod dikterna, de gjorde det inte... 

Jag fann en som aldrig lämnat mig sedan dess och idag, med vad som har uppdagats så kan jag inte annat än tänka på den igen...

Jag är så intill döden trött...


Är jag intill döden trött, 
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen som jag nött, 
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött, 
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.


Säg, var hålls min lille vän, 
rare vän,
ende vän
i den vida världen?
Hjärtat har jag hårt i bänn.
Kommer, kommer du igen,
lille vän
rare vän
i den vida världen?


Kom och hjälp mig för Gud skull,
för min skull,
för din skull,
du, som ensam kan det!
Världen är av sorger full,
allt som glimmar är ej gull.
För Guds skull,
för min skull,
Hjälp mig, du som kan det!


Harriet Löwenhjelm


Och sen hittade jag Barfotabarn av Nils Ferlin, som jag skrev om här för liden:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarens trapp
och gråter så övergivet.


Var var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort,
du barfotabarn i livet.

Att ta bladet från munnen

Då var julen över.
Den tiden på året som jag älskar mest, som jag pyntar för, som jag längtar till, som jag pysslar, donar, bakar, fixar, funderar och letar de där perfekta klapparna för.
Den är över...

Får man lov att säga att det inte blev som man hade hoppats?
Är det ok att tycka att det är skönt att det är över?
Får man lov att önska att denna julen aldrig upprepas igen?
Får man det, eller är man bara en bitter surf***a då, som klagar? Som inte har något annat vettigare att skriva (säga) och som bara drar ner stämningen?

I bloggarna så visas det länkar till vad man ska handla, vad man själv önskar sig eller var man har köpt sitt pynt. Missförstå mig rätt, det har jag med gjort, och det är inget fel! Tvärtom, det är kul! Man visar recept och bakar hej vilt som värsta Leila-kopian. Och jag har inte varit på något sätt annorlunda... Jag har även försökt detta året, Gud vet att jag har försökt...

Men sanningen är, att det har inte varit lätt med julstämningen. Till första advent har jag alltid pyntat! Till första advent brukar julklapparna vara klara, så jag bara kan baka, leta julmarknader och mysa. Inte denna gången. Till andra advent bodde vi i flyttlådor. En massa stök och papplådor och kassar överallt! Och regn...Bara två av jullådorna, inte ens den som var viktigast kom med, utan två andra, där det knappt fanns något av värde i.

Regnet har piskat rutorna, jag har haft svårt att sova och oro för framtiden har hela tiden legat nära ytan. De där tankarna om pengar, jobb, hur jag ska klara detta, hur min son mår, är han ledsen, är han arg, förstår han? Klarar jag mig själv? Klarar jag ensamheten och de mörka nätterna? När är det ok att anse att man gått vidare och när har man verkligen gjort det? Hur träffar man någon ny och när? Och den nye, menar han allvar eller är det bara något konstigt språk jag inte fattar längre eftersom jag har varit i ett förhållande så länge jag kan minnas? Och hur gör man, ska man "leta" efter personer med barn, så de förstår, och kan man hitta någon som kan acceptera någon annans barn, som inte har barn själv?

Hur ska jag göra med pengar, jobb och resten? Jag jobbar inte kvar på företaget, förresten. Jag kunde inte stänga av privatlivet och det i sin tur, gjorde jobbet ohållbart. Jag kunde inte uppnå de resultat som behövdes och ett provisionsbaserat jobb kanske inte heller var något för mig, jag som måste veta hur mycket som kommer in nästa månad. Men nu blir det ju liksom värre... Vad är det nu som kommer in då...

Nätterna blir långa när oron river. Bråken tornar upp sig, när man är trött. När man inte vilar, inte återhämtar sig... Kanske kan man aldrig vara sams efteråt, kanske kan man, men det beror nog på vem man är som människa från början. Kanske kan man bli vänner, när såren inte är öppna.

Jag hörde för någon dag sedan en dikt av Nils Ferlin. Jag kunde inte höra så bra, där jag stod långt bak i kyrkan och ekot och medhörningen är så dålig i vårt vackra Marsvinsholm, det vet alla vi som försökt sjunga där. Men i dikten fanns ett barfota barn, som satt på en trappa och grät. Och Anna sa:
Vi är det barnet, vi har tappat något, vi vet inte vad och vi vet inte var, men vi sitter där och gråter, på trappan.
Det är när vi sitter där på trappan och gråter, som vi måste våga tro. Som vi måste våga följa vår väg, vårt inre. Det är svårt att visa tro, det är svårt att erkänna tro, det är svårt att förlita sig på tron. Jag har ofta fått frågan:
Hur kan du tro på något du inte kan se?

Jag måste våga tro! Jag måste våga tro att det finns någon annan som vakar över mig, som håller en hand över mig och ser till mitt bästa! Jag måste våga tro att det finns en större mening med allt, att det finns en anledning! Jag måste tro att jag inte prövas mer än vad jag kan klara av...

Men det är svårt! Det är svårt när man ser lyckan och glädjen runt omkring och man ler men leendet når aldrig ögonen. När man går i sin egen bubbla och inte kan ta in mer, när man ligger vaken, timme efter timme...
Så får man säga att man är glad att julen är över? Och att jag inte tänker fira jul så här igen? Inte som i år. Aldrig mer, det kommer inte fungera. Får man säga att jag saknar någon som kan sitta här hos mig, som kan kyssa min panna och säga att allt blir bättre imorgon, bara mörkret försvinner och dagen gryr igen. Får man säga att jag inte vill vara ensam, att jag inte söker en ny man som ska flytta in, men att jag saknar någons armar om mig, någon annans värme mot min rygg i natten, någon annans andetag i nacken, någon annans röst att lyssna till, både om dagens bestyr och kärlekens ord.

Jag vet inte om man får skriva detta, men jag gör det ändå!
För detta är min väg, min trappa, mina tårar, och i min värld, är detta sanningen...

Att faktiskt haft mod

...att för första gången i livet haft röda naglar! Men jag fick böja fingrarna lite för att fotot skulle visa RÄTT röda färg!!

Att ta det nya livet and run with it!

Claddagh Ring

Det är dags att avsluta Längtans Hem. 

Inte för att "livet här och nu" som uttryck har ändrats nämnvärt - livet är fortfarande här och nu!

Men mitt liv har ändrats och det känns som om det var dags att även ändra bloggen... Bloggsjälvmord? Kanske... Vi får väl se... Jag hoppas ju dock att ni följer med mig, i mitt nya liv och min nya blogg.

Så varför startar jag en ny blogg?

När jag haft nästan 18 000 personer som läst den andra... När jag har skapat en Fejjansida och har en überkrånglig adress till den andra?! 

Jo, för att:

Det är en überkrånglig adress till den andra och jag är sååå less på att inte kunna säga min bloggadress när man träffar någon som är intresserad!

För att livet med Sambon Fotografen inte finns längre, och på så vis vill jag hellre kunna referera till honom som Pappa Fotografen när han är med. Och hans bilder kommer publiceras med hans riktiga namn och länk till hans hemsida. Vi är vänner, vi har sonen och vi bor i samma stad. Men bloggen är min, bloggen är mitt hem, mitt liv, min dröm.

Och jag måste göra bloggen fri också! Och det går inte att hela tiden byta namn och hoppa runt, det är dags att landa, både i livet och i bloggen och då får det bli så här! Det blir lättare att skriva från det perspektiv jag har nu, än att fundera på hur jag har formulerat mig innan, så man förklarar sig om och om igen. 

Så, detta är jag! Jag har flyttat till stan, vi bor på en adress som har med mitt smeknamn på lägenheten att göra, så Tullen passar bra! Jag bor ensam med min son, som jag har tillsammans med Pappa Fotografen. Vi delar även den underbare Scooby Doo, ridgebackhanen på ca 1,5 år som liksom sonen bor hos oss båda. 

Jag heminreder gärna, sjunger lika mycket och älskar min son, min familj och mina underbara vänner, som Väninnan med de franska nerverna, Väninnan sedan 20+, Modern, Fadren, och sonens vänner med mest Stor Begynnelsebokstav. Sedan har jag även en guddotter Liv, som Jonton kallar för Gudlillasyster och han själv då är Gudstorebror, så klart! 

Jag sjunger i Kyrkokören och har hoppat av Gospelkören så jag vet inte om det blir några fler solon på ett tag nu. Vi får väl se. Och kanske kommer gospelkören in i livet igen, om jag känner att det kommer gå ihop tidsmässigt. Jag älskar min blogg och jag ser fram emot att få utvecklas vidare med den nya delen av mitt liv! Ja, jag trodde precis som alla andra, att jag skulle gå under när separationen var ett faktum, men jag gjorde inte det! Och även om livet fortfarande är väldigt nytt, rutiner och "regler" är inte satta än så går livet vidare - och det går bra!

Nu börjar vi: 

Här är minifamiljen, Mamma Maria och Jonton, Mamman i Stan.