måndag 11 november 2013

Två-och-ett-halvårs-rastlösheten




Den där förbenade rastlösheten....
Det är en del av mig som jag aldrig lyckats kontroller. Jag vet bara inte hur jag ska göra, eller vad jag ska göra. Kanske är det så att när allt är bra, så kommer inte känslan, kan det vara så? Att något inte är bra igen? Eller har det inte med "bra" att göra utan mer "komma vidare"-delen?

För jag tror egentligen att saker och är bra, eller i alla fall så bra de kan bli just nu. För det känns inte som om något direkt saknas. Det är mer en krypande känsla av att börja klättra på väggarna. Lite mer "måste-förnya-något-men-jag-vet-inte-vad". Med tanke på att det alldeles nyligen flyttade in en döskalletröja i garderoben så måste det ju betyda att något är på gång, liksom! Det är ju inte varje dag man gör ett sådant stilhopp! 

Det närmar sig två är här i lägenheten. 
Tredje december är ett sån't där magiskt datum för min del. Det var då jag öppnade dörren här nere i centrum och mer eller mindre kastade in den första lådan. Ett år och elva månader. Snart två år. Otroligt vad tiden går fort egentligen. Men tillbaka till rastlösheten. Visste ni att jag har extremt svårt att stanna på ett och samma ställe mer än två och ett halvt år? Jo, det är sant! Till och med när jag var tillsammans med Jontons pappa, så blev jag stads-rastlös efter två år. Och jag tror att det är vad som smyger sig på nu. Till sommaren är jag klar med min skola (som varat i två år), då är det tre år sedan vi bröt vårt förhållande men det är två och ett halvt år sedan jag flyttade ensam till centrum med Jonton. 

2 1/2 år.

Är det så att stadskostymen börjar bli för liten....?

Love


1 kommentar:

  1. Jag tänker på henne i filmen "chocolat" hon flyttade när vinden vände...
    Kram Jenny

    SvaraRadera