Hej, mitt 16-åriga jag!
Jag tänkte att du kanske ville veta lite mer om hur det faktiskt blir när du är mer än dubbelt så gammal som nu? För jag vet att du tänker på det.
Den här sommaren var en av den bästa i ditt än så länge, "korta" liv. Varmt som attan och med ett mission för att föra musikalerna vidare. Musikalerna ja, nu så här i efterhand, så skulle du nog varit med sista året också, även om det var mycket annat som hände då, jag vet att du kommer ångra dig, men vissa saker kan vi inte ändra på. Och du, detta kommer gå bra, ni slår alla med häpnad och det kommer fortsätta än idag (22 år senare) men fortsätt kämpa med samma glöd som nu, jag tror det gjorde susen! Jag har ingen aning om hur du tänkte när du satte på dig randiga skor till en prickig byxkjol, men det spelar mindre roll - det funkar.
Jag vet att du just nu är totalt olyckligt kär i Johan S. Fortsätt vara det och gråt alla de där tårarna när du förstår att det aldrig kommer bli ni. Det känns som om hjärtat kommer brista men det gör det inte, men gråt ändå. Och det kommer snart en annan snygging som du kan förälska dig i och skriva hans namn på varenda sida i skolblocket, den isländska guden med den vackra brytningen och Andreas, med de brunaste ögon du sett och varken du eller jag glömmer Per A! Att du ens orkade cykla så långt bara för att se hans hus - jag är fortfarande imponerad av dig! Ingen av dem kommer följa dig på din väg, men tro mig, kärleken finns för dig också!
Du lyssnar lite för mycket på andra, du kommer lära dig att stänga av, men just nu blir det svårt för dig. Och jag vet att du är arg och längtar bort. Du kommer aldrig flytta till Stockholm, men du kommer i väg i från stan. Ilskan kommer lägga sig, men du, grungestilen (som kommer om ett par år) är inget för dig och du klarar inte av att vara svår och lidande, som de du ser upp till just nu.
Ceasar är sjuk, jag vet att du vet det. Om ett år måste du ta ett av de svåraste besluten du kommer göra i ditt liv. Men även den sorgen går över. Det tar tid, men han får det bättre så. Och jag är stolt över dig för att du vrålade ut din smärta och ilska på den dumma veterinären! Du är stark! Du kommer behöva göra samma beslut igen och det kommer göra lika ont då - men du vet att med kärleken måste sorgen finnas också. Du ska veta att du gjorde allt du kunde, för båda två.
Just nu håller din bästa vän på att glida ifrån dig.
Du kan inte hindra det, ni måste gå era egna vägar ett tag, men jag lovar att ni hittar varandra igen och det kommer bara bli en djupare vänskap än från början. Vet du redan nu att hon ska bli gudmor åt din son?
Jo, du får en son! Men drömmen om en flicka blir aldrig sann...
Ditt humör kommer ställa till det för dig (det vet du, Ulf säger det hela tiden) men du kommer snart lära dig att le trovärdigt. Inte för att luras, utan för att hålla dig själv från ofruktbara konflikter som bara kommer dra kraft från dig. För du behöver din kraft. Mer än vad du någonsin kan tro just nu.
Du har en extremt tuff väg framför dig. Om fem år kommer ditt liv ändras väldigt drastiskt. Det blir inte lätt och det kommer göra ont. Du kommer tvivla och du kommer bli så där arg igen. Men denna gången kommer din ilska göra dig starkare. Du kommer orka ta fler steg än du tror, du kommer klara mer än du kan föreställa dig. Det enda jag kan säga är att du måste tro på dig själv! Du måste våga gå din egen väg! Du måste våga stå på dig! Det kommer gå bra, det tar bara lite tid.
Kan du lova mig en sak, snälla lilla känslomänniska?
Fortsätt vara den du är, fortsätt känna, leva, gråta, visa när du är arg och fortsätt tänka gott om alla som kommer i din väg! Det gör dig till en vinnare, det gör att din son blir den han är idag och att du kan sitta här, 22 år senare och skriva till dig själv. Ändra inget, höj huvudet och gå rakt ut i livet!
Det är ok!
Love
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar