Att vara närvarande igen

Legoland 2009

Ja, Blogglandia, tänk vad det kan hända mycket på så kort tid!

Kände att det var dags att komma tillbaka till det som ger mig styrka, pepping och utlopp för alla mina knasiga idéer.

Men livet tog en lite annorlunda vändning. Något jag verkligen inte hade räknat med, så jag landade platt på magen och tappade luften.... Nu så här tre veckor senare (jisses, redan??) så känner jag väl att jag hunnit ikapp mig själv så pass att jag kan börja höja huvudet igen och försöka andas med lugna andetag. Det är en bit kvar att gå, men jag ska klara detta också.

Något jag märkt under de här två åren i skolan är att jag verkligen är starkare än vad jag själv tror! Jag har gått från ganska naiv, till en självständig person som kanske är lite för misstänksam mot livet ibland, men som även kan släppa garden och ta in det lilla och vackra. Jag orkar mer än vad jag tror och även om jag känner mig besegrad, så hittar jag det där lilla kornet av styrka som gör att jag helt plötsligt dragit mig upp igen. Jag har insett att jag har en fantastisk familj, även om mor och jag kan driva varandra till vansinne ibland. Jag har en underbar stark MiniMan som är det absolut bästa jag gjort i mitt liv och som är min klippa genom allt!

Jag har underbara vänner som peppar, stöttar, skäller på mig och talar sanning om allt - smärtsamt ibland men alltid uppskattat när jag "kommit ut i andra änden". 

Nu är det bara veckor kvar innan jag går ur skolan... Veckor, liksom... Jag har ett examensarbete som ska lämnas in och en sak till - jag har en flytt att planera! Jojo, Minifamiljen kommer flytta! Inte bara flytta, byta stad till och med! Eller stad och stad, byta by. Och sonen kommer byta skola och katten kommer byta fönster att titta ut ur. Och jag kommer kunna cykla bland rapsfält (så länge de blommar) och sitta på en uteplats i morgonrock och dricka kaffe. Och vi kommer aldrig mer slåss om badrummet, för med två handfat, ett badkar och en dusch, får båda plats. Och jag behöver inte boka tvättstuga längre, jag behöver inte heller be min mor tvätta åt oss för att det är hopplöst att få tvättid.

Jag behöver dock sälja av nästan hela hushållet, eftersom med denna nya början, måste också nya minnen in - inte möbler från ett gammalt förhållande, eller saker som inte ens passar ihop. Inte mer...

Minifamiljen flyttar till Jakriborg i sommar! Och vi längtar!

Älska varandra, var ärliga mot varandra, ta hand om varandra och framför allt - var ärliga mot er själva!

Love!

Det är onsdag, fast tisdag

Idag har kylan tagit tag i oss igen. 

20 stycken frusna själar som suttit i ett klassrum och slagits om värmefläktarna, snörvlat i kapp och tyckt allmänt synd om oss. Sen kunde ju inte dagens ämne om arbetsrätt pigga upp oss speciellt mycket heller, så energin gick från låg till obefintlig... Stackars George, han suckar lite snällt och skakar på huvudet och mumlar "Vi har problem" när vi sätter igång och diskutera och gestikulera. När vi har handuppräckning på vad som är en auktoritär ledarroll och en demokratisk och vi inte ens kan enas om det - då ser vi förtvivlan i hans ögon och jag kan riktigt höra hans tankar: "Aldrig igen - jag säger upp mig!"

Men arbetsrätt - nä, det är inget för mig... 

Visst är det bra att veta om skyldigheter och rättigheter, men vilken lag som stödjer vad, nej tack, jag tror jag letar upp en varm brasa istället och halvsomnar framför den....

Efter gårdagens Lundautflykt så sitter nu sonen och spelar sina nya Wiispel. Katten tycker husses ansikte är alldeles för ohårigt och gör sitt bästa för att gnugga av sig några hårstrån på den lille mannen som försöker rädda sina spelkontroller från kattassar och attackmonster. Själv sitter jag med immunte och begynnande nackspärr och har lite ångest över att jag hela tiden måste ha kalendern framför näsan för att komma ihåg vad det är för dag. För jag är inte överens med världen, för mig är det onsdag.... men jag kommer ju få ge mig när onsdagen väl börjar, om jag inte vill känna mig som om jag fastnat i en skymningszon där samma dag utspelar sig om och om igen. Så ok då, det är väl tisdag då, men jag vill att det ska vara onsdag, kan vi samsas om det?

Love

Ett slut och en ny början

Det blev ju en liten bloggpaus, behövde landa lite i det nya året och fundera på vart jag är på väg.

Är det inte så? Man har så många förhoppningar inför ett nytt år så det blir nästan lite överväldigande när det väl kommer? Jag blir sån i alla fall. 

Har liksom alltid känslan av att nästa år ska minsann bli bäst! Och jag gillar den där känslan av att sitta sista dagen och tänka tillbaka på vad som har hänt. Jag ångrar aldrig något, det är livet för kort för, men jag kan önska att jag agerat annorlunda i vissa situationer. Och då bli det nya året en helt ny chans att agera annorlunda, att ha lärt sig något från det som hände. 

2013 avslutades mitt ute i skogen med vänner som är så nära mig så vi nästan är familj. Med en extremt stor men snäll hund och tre galna pojkar som inte kunde sitta still. Ut i skogen, upp för bergen, in igen, ut i mörkret, spela spel, skratta så de kiknade, slappa i sofforna, ut igen - ficklampor och eldkassar tända. Sova i "annexet" (en extremt kall husbil), läsa julklappsböcker, höra springande små steg och en försiktig knackning på dörren för att fråga om Mini var vaken. 

Vuxna som satt länge vid bordet, skrattade, pratade allvar, skrev visoner och drack Mai-Thais. Mat som förbereddes i timmar, dukning och pynta bord och hund. Bara den där lugna känslan av att allt är bara så rätt det kan bli i världen. Inget är farlig, inget är svårt - allt är bara underbart!

Och det nya året då? 

Jo, det fick ju en raketfart så det heter duga! 

Inte nog med att jag går in på min sista termin i skolan, så börjar en massa andra saker hamna på plats. Sånt där som jag bara drömt om, längtat efter och hoppats på - sånt börjar lägga sig som bomull runt hjärtat. 

Ja, ett slut och en ny början - fantastiskt!

Love

Att ha en första julafton

Igår hade vi Julafton Nr 1!

Det är ganska mysigt att kunna dra ut på julen, eller hur? Lilleman fick sin stora, stora present som han önskat sig sååå länge och resten av dagen satt han som klistrad med en Wii-kontroll i handen. Men när det var dags för gästerna att komma, så tog han tag i dukningen och tog fram alla julklapparna som skulle delas ut. Sötaste lille nissen! 

Ingen blev utan present så klart! Till och med buskatten fick en uppskattad ny kompis som han genast satte fart på - så han var lite svår att fånga på bild. Men en liten uppvriden mus med svängande svans, går ju inte att inte älska!! 

En underbar jullunch med bara det där som vi ville ha, bara lagom mycket och lussebullar till kaffet och mammas underbara klenäter, nom nom nom! Och när gästerna gått hem, slängde vi oss i varsin soffa igen och sonen kastade sig över sin nya Wii-spel igen, totalt borta från världen! 

En väldigt bra julafton, så där tre dagar innan den 24:e december och storm utanför fönstret!

Nu planerar jag klädvalet inför Julafton Nr 2 - som kommer utspela sig ute i skogen, i en liten stuga, med flera katter, roliga människor och någonstans i mitten kommer där även finnas en slottskyrka! Men mer om det när det väl är dags!

Love

Två-och-ett-halvårs-rastlösheten

Den där förbenade rastlösheten....

Det är en del av mig som jag aldrig lyckats kontroller. Jag vet bara inte hur jag ska göra, eller vad jag ska göra. Kanske är det så att när allt är bra, så kommer inte känslan, kan det vara så? Att något inte är bra igen? Eller har det inte med "bra" att göra utan mer "komma vidare"-delen?

För jag tror egentligen att saker och är bra, eller i alla fall så bra de kan bli just nu. För det känns inte som om något direkt saknas. Det är mer en krypande känsla av att börja klättra på väggarna. Lite mer "måste-förnya-något-men-jag-vet-inte-vad". Med tanke på att det alldeles nyligen flyttade in en döskalletröja i garderoben så måste det ju betyda att något är på gång, liksom! Det är ju inte varje dag man gör ett sådant stilhopp! 

Det närmar sig två är här i lägenheten. 

Tredje december är ett sån't där magiskt datum för min del. Det var då jag öppnade dörren här nere i centrum och mer eller mindre kastade in den första lådan. Ett år och elva månader. Snart två år. Otroligt vad tiden går fort egentligen. Men tillbaka till rastlösheten. Visste ni att jag har extremt svårt att stanna på ett och samma ställe mer än två och ett halvt år? Jo, det är sant! Till och med när jag var tillsammans med Jontons pappa, så blev jag stads-rastlös efter två år. Och jag tror att det är vad som smyger sig på nu. Till sommaren är jag klar med min skola (som varat i två år), då är det tre år sedan vi bröt vårt förhållande men det är två och ett halvt år sedan jag flyttade ensam till centrum med Jonton. 

2 1/2 år.

Är det så att stadskostymen börjar bli för liten....?

Love

Vem startade industrifläkten?

Nu har sonen kommit hem igen och allas hjärtan är lite lugnare. Det är skönt att ha alla hemma igen.

Corven gillar inte stormen. Han gör sig redo att gå i ide fullständigt och när han inte ligger i knät på storebror så gömmer han sig under bordet eller under filten. Han vill bara att detta ska vara över nu.

Själv myser jag väldigt mycket!

Men tror ni att jag kunde hålla mig inomhus? Nä så klart inte...

När det kommer ett paket från finaste gudmor Yvette och härligaste lekfarbrorn (och även Gud i Jontons ögon) Magnus, så måste den ömma modern ut i stormen! Så apoteket, affären och hämta paket. Och vet ni vad? Det låter som en stor industrifläkt över hela stan! Det är lite charmen av att bo nära havet. Dånet från havet och vinandet runt knutarna när stormvindarna drar in över de öppna vattnen rakt in i staden. 

Idag blir det nog bara varma mackor till kvällsmat - gott och inte så himla nyttigt, vi behöver lite fett för att hålla värmen ikväll. Nu tar vi stormkväll och kryper tillbaka ner under filten! 

Love, love, love

Kalenderfamiljen tar sin början

Mellan pluggandet så satte ju idéerna igång igår, som ni nog märkte. 

Jag har alltid varit väldigt noga med att ha en familjekalender, vi var ju två vuxna, ett barn och en hund, alla med sina saker att göra och tider att komma ihåg. När familjen blev mindre, så hade jag fortfarande en kalender kvar, första året. Det är fortfarande mycket att hålla koll på, när Jonton ska till pappa, när jag jobbar eller när jag pluggar, när Jonton har simning eller gympa, läsläxor och allt annat man ska komma ihåg. Vid årsskiftet tyckte jag att det räckte med min vanliga kalender, det var ju inte direkt som att Jonton läste var han ska vara eller vad han behöver ha med till skolan, så varför ha en kalender som bara jag läser i, tänkte jag.

I och med att nya terminen tog sin början insåg jag mitt misstag. För när man behöver ha kom-ihåg-lappar i köket för att komma ihåg sin matlåda och frukostmacka till Jonton för att äta i skolan, då är hjärnan överhettad. Och nu är det ju bara två och en halv månad kvar till nästa årsskifte så finns det ju inga familjekalendrar att köpa ute så fixade jag en egen, som så många gånger förr. Men jag kunde ju inte missa tillfället att köpa en ny familjekalender inför 2014. Den sötaste lilla Elsa Beskow-kalender jag någonsin sett - den var ju bara ett måste! Nu ska jag bara hitta ett bra ställe att hänga den på. 

Nu känns det som om jag börjar hamna på banan igen - allt är uppställt fint och överskådligt. Men så klart släpper jag inte min personliga bibel, "tegelstenen" som alltid finns i min rygga.

Men nu tar vi freda, eller hur?

Love, love, love.

Instacollage och en hjärna på högvarv

Hjärnan går på högvarv och stressen tar över kroppen - det är inte bra!

Det var kanske inte någon bra idé att plugga samtidigt som man är ensam vuxen hemma, men jag ska klara det! Så är det bara! Om mindre än ett år har jag en ny befattning i mitt liv - om mindre än ett år är jag färdigutbildad läkarsekreterare och det ska bara fungera! 

Men det är viktigt att stanna upp ibland, inse att livet snurrar för fort och tillåta sig själv att ta ett steg tillbaka. Jag är dålig på det. 

Inte helt på grund av mig själv, utan den press som läggs på mig av andra. Jag vill inte svika någon men tillslut inser man att det går inte att ta hänsyn till allas känslor och viljor. Jag menar inte på något sätt att man ska bli dum och såra andra, jag menar bara att det faktiskt är mer än okey att säga nej ibland. Det är ett sånt litet ord och för mig är det så svårt... "Jovisst, men jag fixar", "Självklart kan jag ta det där, du har så mycket annat", "Det går snabbt, det gör jag på 20 min (fast det tar en timme)", "Jaha, du gillade inte den uppdelningen, men förlåt det måste vara jag som tänkt fel här", "Jodå, går gör det, jag får fixa det, helt enkelt". 

Nej.

Nu får det vara nog.

Jag har tillräckligt med problem att lösa, jag har nog med arbetsuppgifter redan. Jag kan inte lösa andra problem och liv. Det går inte alls! Jag kan hjälpa till så mycket jag kan och orkar, men ansvaret ligger inte på eller hos mig. 

Nej.

Idag sitter jag både med pluggandet och planen för hur jag ska ha det i mitt liv. Jag är "listoman", jag älskar att skriva listor, ha färgade post-its som talar om för mig vad jag ska komma ihåg eller vad jag ska göra. Det är något visst med att få dra bort den där post-it-lappen, knyckla ihop den och slänga den när jag är klar. Som en tydlig markering över att nu är detta gjort, klart och över. Som ni kan se i min kalender i Instacollaget (och det var ändå bara två dagar i en hyfsat lugn vecka) så skrivs det saker till höger och vänster, det tippex:as och skrivs på nytt, olika färger beroende på aktivitet och totalt kaos. Så ni kan ju tänka er hur det ser ut i min hjärna, om det där är ett nedskrivet kaos på endast en bråkdel av mitt liv.

Nej - nu tar jag nya tag!

Färgglada post-its ska inhandlas tillsammans med en familjekalender och sen ska jag ställa mig framför spegeln och träna mig på att säga nej. Ja, så får det bli. Nu är det bestämt, mental post-it i rosa fastklistrad framför ögonen!

Love, love, love!

Mobila jag

Ja, nu var det liksom dags att börja använda Blogger-appen på mobilen igen! 

Det finns bara ett par saker jag inte gillar med den men jag får överväga de positiva aspekterna och anse att de vinner över de negativa!

En stor sak har hänt här hemma! Jag har trotsat alla fysiska lagar och möblerat om!! Så numer kan jag stolt säga att det går att möblera om ett rum som inte är större än 15-20 kvm... Vi har ju en tvåa på 54 kvm, sonen har eget rum men själv delar jag sovrum med vardagsrummet. 

Jag har alltid haft en liten rädsla för att mitt singelhem ska bli... hur ska jag uttrycka det... så där "Jag-hade-inte-råd-till-mer-så-jag-sover-i-vardagarummet"... Men efter 1,5 år här, har jag insett att så ser det inte ut hos oss, oavsett om sängen syns eller inte! Och med den nyvunna lyckan gav jag mig på att möblera om! 

Egentligen skulle jag bara byta matta!! Jag har fått en matta av mina föräldrar och den skulle in under rumsbordet ansåg jag, mattan som låg där redan skulle in under köksbordet! Japp, enkelt eller hur?! 

Så blev det inte... Allt puttades ut i hallen (en säng täckte upp hela valvet så det blev till att göra ett vackert svanhopp över den så fort jag behövde gå någon annanstans i lägenheten), bokhyllan flyttades in i ett hörn (ett av de få jag har här) och sladdar hängdes upp provisoriskt. Den enda möbeln jag nu har kommit att hata (och ska bytas ut omgående helst) är byrån tv:n står på! Den väger ett ton!!! Även om den är tom så väger den ett halv ton, så nä, den sjunger på sista versen här hemma! 

Först stod den helt still, vägrade rubba sig en enda centimeter... Bara knakade olycksbådande... Sen fick jag under ett gammalt lakan under två av sex ben, då kunde jag börja putta den lite. 

Efter många pustar, mycket stånkande och ett tiotal nypåhittade svordomar, så var den i alla fall flyttad en meter! Då insåg jag att den var sned!! Så en höfttackling för att den skulle "hoppa i rätt läge" igen, sen mer puttar! 

Putt, höfttackling, svordom, putt, höfttackling, svordom... Men det gick!!

Tyvärr är jag inte helt klar, jag måste ta långa pauser och gråta lite över en förlamande smärta i magen lite då och då, så det tar lite tid... 

Men jag tänkte så klart visa en liten bild i alla fall, den nya installationen i bokhyllan! 

Och sen nya tag för det "sista rycket"! 

Helt omöjligt att "komma ikapp"....

...så jag kör ett bildinlägg istället, så får vi liksom fortsätta där vi är nu! 

Födelsedagspicnic nere i hamnen!

Födelsedagskonsert på Saltan!

 

Nu har det varit jazzdagar!

Lurblåsaren trumpetar in starten på Sprutmönstringen! 

 

Nu är vi döpta till äkta Ystadsbor! 

Och nu är vi ikapp med tiden!

Vad är det för dag egentligen?

Ja, semesterlunken den kom ju direkt. Det trodde jag faktiskt inte, med tanke på att det bara var två dagar, en supersnabbsemester helt enkelt. Men jag blev helt klart förvånad när vi kom ut på stan idag, vad är det för dag idag egentligen? Det vimlar ju av folk på gatorna?! Jahaa, det är fredag.... Udda... Affärerna stänger inte kl 14 och det är liv och rörelse ute. Men ok, det var ju ett tag sedan jag var ledig en fredag, så ja, det tog ett tag innan jag vande mig, både vid den växlande molnigheten och alla människorna. Semester alltså, vilken bra idé!

Det var inte bara folk ute på stan idag, det var även den årliga "Bonden på stan" så kreatur, utställare, traktorer, tipsrundor (på tre frågor, lagom lång allstå) och gratis sockervadd om man orkade stå i en evighetskö, och det orkar man ju om man ska fylla sju år och bara är 138 cm hög. Han fick dock muta sin ömma moder med en gratisbulle från ståndet vid sidan om, annars vet jag inte om jag hade orkat. 

Och spättkaka och bygdegårdsdräkter och pelargoner och klostret, ja, allt i en salig blandning, allt ryms där, runt den gamla byggnaden, in och ut mellan rosorna och bänkarna. Folk på murarna, folk på bänkarna, folk på gräsmattorna, folk på gatorna, jo, överallt. Och varmt och skönt och lagom lunk, vi går när vi vill, vi kommer när vi vill, vi ändrar oss när vi vill. 

Vi avslutade semesterfredagen med att bekläda oss i psykadeliska glasögon och skratta oss fördärvade på den söta lilla bion i stan, Dumma Mig 2 i 3D, vilken kick! Precis rätt underhållning för stora och små! 

Nu sitter jag här med en massa foton att redigera, sonen har krupit i säng med paddan och spelar Harry Potter och imorgon ska vi inta Lund och våra gratisbiljetter till Vattenhallen och experimentera oss trötta i huvudet. Och kanske softa med en grill och goda vänner på kvällen eller om det blir en lugn kväll tillsammans med den nu trattbeklädde katten som förgäves försöker ta hand om sitt sår som han inte når. Det är inte lätt att bli av med manligheten och sen till på köpet få en tratt trädd över huvudet och ändå känna som som "en av killarna", men jag är imponerad, han repar sig mycket bra! 

Men nu tar vi semesterfredagskväll!