Hjärnan går på högvarv och stressen tar över kroppen - det är inte bra!
Det var kanske inte någon bra idé att plugga samtidigt som man är ensam vuxen hemma, men jag ska klara det! Så är det bara! Om mindre än ett år har jag en ny befattning i mitt liv - om mindre än ett år är jag färdigutbildad läkarsekreterare och det ska bara fungera!
Men det är viktigt att stanna upp ibland, inse att livet snurrar för fort och tillåta sig själv att ta ett steg tillbaka. Jag är dålig på det.
Inte helt på grund av mig själv, utan den press som läggs på mig av andra. Jag vill inte svika någon men tillslut inser man att det går inte att ta hänsyn till allas känslor och viljor. Jag menar inte på något sätt att man ska bli dum och såra andra, jag menar bara att det faktiskt är mer än okey att säga nej ibland. Det är ett sånt litet ord och för mig är det så svårt... "Jovisst, men jag fixar", "Självklart kan jag ta det där, du har så mycket annat", "Det går snabbt, det gör jag på 20 min (fast det tar en timme)", "Jaha, du gillade inte den uppdelningen, men förlåt det måste vara jag som tänkt fel här", "Jodå, går gör det, jag får fixa det, helt enkelt".
Nej.
Nu får det vara nog.
Jag har tillräckligt med problem att lösa, jag har nog med arbetsuppgifter redan. Jag kan inte lösa andra problem och liv. Det går inte alls! Jag kan hjälpa till så mycket jag kan och orkar, men ansvaret ligger inte på eller hos mig.
Nej.
Idag sitter jag både med pluggandet och planen för hur jag ska ha det i mitt liv. Jag är "listoman", jag älskar att skriva listor, ha färgade post-its som talar om för mig vad jag ska komma ihåg eller vad jag ska göra. Det är något visst med att få dra bort den där post-it-lappen, knyckla ihop den och slänga den när jag är klar. Som en tydlig markering över att nu är detta gjort, klart och över. Som ni kan se i min kalender i Instacollaget (och det var ändå bara två dagar i en hyfsat lugn vecka) så skrivs det saker till höger och vänster, det tippex:as och skrivs på nytt, olika färger beroende på aktivitet och totalt kaos. Så ni kan ju tänka er hur det ser ut i min hjärna, om det där är ett nedskrivet kaos på endast en bråkdel av mitt liv.
Nej - nu tar jag nya tag!
Färgglada post-its ska inhandlas tillsammans med en familjekalender och sen ska jag ställa mig framför spegeln och träna mig på att säga nej. Ja, så får det bli. Nu är det bestämt, mental post-it i rosa fastklistrad framför ögonen!
Love, love, love!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar