Det duggar inte tätt mellan inläggen längre. Det helt och hållet ofrivilligt men inspirationen har inte infunnit sig. Och det är kanske bra ibland!
Bloggen får ju inte bli ett "måste", det ska ju vara kul. Det ska ge något att både skriva och läsa. Jag har många gånger funderat på om jag inte bara skulle lägga ner alltihop. Men nä, jag blir glad av att blogga, jag har fått många fina vänner genom bloggen, jag har fått mycket pepp och stöd och har kunnat ge lika mycket pepp och stöd tillbaka. Det är ett konstigt liv, men ett liv jag inte skulle vilja vara utan!
Det är mycket som händer nu, skolan tar mycket tid, jag har valt att ta andra steg inom andra områden, som i sin tur också tar mycket tid, våren har känts seg och vintern lång. Knät (har jag inte skrivit om på ett tag) är inte helt så bra som jag kanske hade trott att det skulle bli. Jag går nästan obehindrat nu, men sen helt plötsligt blir det svullet, stel och fyrkantigt igen. Jag har inte fått tillbaka känseln helt och det gör fortfarande ont på undersidan av knäskålen utan känd anledning. Sånt drar ner humöret lite på mig. Jag vill liksom förstå vad som händer, jag vill ha en plan på när det slutar eller lära mig leva med ett knä som kommer vara så här för resten av mitt liv. Men jag ger inte upp, om knät kommer vara "skadat" för resten av mitt liv, så är det desto viktigare att jag tränar upp musklerna igen så det får avlastning.
Min son riskerade att bli snittad i båda hälsenorna eftersom han är tågångare och har varit i hela sitt liv. Så där kom lite extra stress. Som tur var, fick vi ett andra utlåtande och han ska börja med skenor i september istället, vilket betyder att både sommaren är räddad och han slipper gå med gips på båda underbenen i sex veckor.
Termin två är visst den värsta, säger alla som gått vår utbildning före oss, jag börjar förstå vad de menar... Fyra tentor på fyra veckor, tre avklarade och två resultat i hamn. Än så länge har jag klarat mina prov och börjar se fram emot att få gå ut på LIA om en vecka. Fem veckor på LIA och två rapporter som ska klaras av under den tiden, men ett sommarjobb är i hamn och jag kommer tillbringa mina dagar på Hudkliniken i Malmö, längtar ihjäl mig lite grann, faktiskt!
Ska sjunga mitt första solo i Kyrkokören i kväll, en sötsöt sång om att våga lämna över och be om hjälp och inse att det finns någon som bryr sig - kunde det passa bättre just nu?? Och igår fick jag veta att jag kommer få fler solon, glädje glädje! Jag som älskar att sjunga och där hämtar jag kraft och styrka!
Vi har trots allt klarat oss ganska bra från sjukdomar, Alcogelen går varm här hemma och allt spritas! Tror att det hjälper till, placeboeffekt eller inte, det känns bättre att skvätta handsprit lite hit och dit!
Ihop med allt ovan, så har en massa möten med människor i alla åldrar blivit till något jag aldrig kunde räknat ut! Jag älskar att ha människor omkring mig, jag älskar att vara ihop med människor, jag älskar att prata, skratta, lyssna, berätta och bara finnas tillsammans med andra. Jag blev invald i styrelsen för Föräldraföreningen på skolan, hysteriskt spännande! Tänk att få vara med och hitta på roliga saker för våra fina små, hjälpa till att ta upp saker som föräldrarna vill lyfta och planera inför flytten till nya skolan och en massa andra fantastiska saker! Nya bekantskaper kommer innebära en härlig vår och sommar med ungar som spelar fotboll i en trädgård och sena kvällar på balkonger med myggljus.
Så mitt i utmattningen, ser det ut att bli en ljus och spännande vår, en fullspäckad vänner-överallt-sommar och massor med nya erfarenheter! Börjar med att sjunga om lite extra hjälp tillsammans med två underbara körer ikväll och sen tar vi helt nya, starka tag!
Glöm inte att se det vackra i varje dag! Det finns alltid något guldkorn att gömma i hjärtat!
