Att ha åsikter är fel, att våga gå en annan väg är också fel, att vägra bråka är fel, att bråka är fel, att säga vad man tycker är fel, att hålla truten är fel.
Hur man än gör, så finns det alltid någon som tycker annorlunda, ja, det var så Gud ville ha det när han gav oss den fria viljan.
Men en sak är säker, skit sprids fortare än beröm! Varför är det så? Har vi så extremt lite att bry oss om, att vi hugger efter första bästa grässtrå som kommer vår väg? En chans att hacka på någon, se till att alla håller sig i sina fack och rent ut sagt, fan ta den som går utanför linjen!
Eller är det så att skrivna ord är värre än sagda? Jag tycker inte det, beroende på vad det gäller så tycker jag sagda ord kan vara värre, för den som får höra dem, bär dem alltid med sig, medan skrivna ord glöms bort, som en bok man läste när man var barn.
Igår läste jag en sak som min hjältinna skrivit: "Better to write for oneself and have no public, then to write for the public and have no self"
Då och då, låter jag mina känslor verkligen synas i bloggen, öppna, råa känslor från blödande sår. Då går jungeltrummorna!
Men när jag är snäll, ger beröm eller kanske rent ut, inte skriver något med själ överhuvudtaget, då är det tyst på slätten. Inga signaleldar i fjärran. Inget kavalleri på vita hästar som ska skydda frontlinjen...
Men ni, med ögonen riktade mot mig i vrede, verkligheten är inte vacker! Verkligheten är ett enda stort blödande sår, som då och då slutar rinna för att man ska orka med när det öppnas igen. Verkligheten är inte den man ser genom rosafärgade glasögon, världen är inte så medhårsstrykande som ni vill. För mitt i verkligheten, står jag, med känslor, tankar, sorg, glädje och en blogg! Och MIN verklighet är precis lika verklig som er...
Kanske bara något mer äkta, för jag går utanför linjen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar