Att plaska

Igår var det sonens och mammans sista helgdag tillsammans... Helgen gick alldeles för fort... Och slutade i ett samtal från ett storgråtande barn som inte ville lägga på luren. Jag fick gå över och natta honom och lova att sitta där tills han somnade, vilket tog lång tid för en gångs skull. Det skär i ett mammahjärta att jag inte kan lindra hans saknad och smärta, jag kan bara finnas där och göra mitt bästa och det kommer jag alltid göra!
Jag kan bara ge honom redskapen att gå igenom denna separationen och lära sig den nya ordningen, men jag kan inte få honom att "tycka om" den förrän han själv är klar med sitt sorgarbete.

Men vi har haft en toppenhelg!
Filmkvällar, godis och inköp av pärm till fotbollskorten! Så stor han såg ut när han satt vid sitt skrivbord och pysslade och donade med sina kort!
Och igår trotsade vi vår hosta och tog bussen till utomhusbadet och plaskade i flera timmar! När jag senare låg vid sidan om honom i hans och pappans säng, och hostade lungorna ur mig sa han snusförnuftigt: Mamma, nu när jag slutat hosta, så börjar du! Men det går över om någon dag eller så. Kanske fem...

Lilla Kanelbullen, jag saknar dig så det skär i bröstet!!