Att vara en "Tvärtemot-Maja"

Jag vet inte vad det är med mig och "tvärtom-beteende".

Det har öst ner hela dagen och vad får jag för mig att göra? Jo, tvätta fönstren! A'men hallå!

Men ok, nu är det gjort och det blev jättebra! Jag hittade min gamla (oanvända) mickroduk i städskåpet. Jag har aldrig tyckt att de funkar bra på fönster, att damma med - toppen, men inget annat. Så varför inte testa om det skulle bli lika dåligt resultat igen, det regnade ju ändå... Men wow säger jag bara!! Jag måste på något sätt kommit på hur man gör, för vilket resultat! Och så är det skönt att veta att den där lille nostryckaren inte får i sig giftiga kemikalier när han sätter nya märken på fönstren. Lätt var det också, nu blir jag nästan lite sur över att jag låtit bli att tvätta fönstren, det var faktiskt jättekul för en gång skull!

Tanken fortsatte sen så här: "Om jag nu ändå redan river ner allt i fönstren, torkar rent och gör snyggt, då kan jag lika gärna plantera om alla blommorna!" 

Men varföööör?? 

Mitt fint städade kök ser ut som ett slagfält nu och inte fick jag mer energi av att sitta ihopkrupen ute på balkongen och skopa jord i nya "krukor", mitt i storm och regn. Ok, nu är det gjort också, två plantor blev utan ny kruka men nu orkar jag faktiskt inte mer. 

Jag får väl bara acceptera att jag är en Avig Maria som måste göra allt tvärtom.

Love

Den om att bedra sig själv och ha soffhäng med Hillman

Ja, oj, vad jag bedrog mig! 

Vaknade i morse och tyckte jag kände mig helt ok, med tanke på gårdagens nästan 41 graders feber men näpp näpp.. 

Här ligger vi still i soffan och har filmmaraton med Hillmans. Jag har ju redan berättat att jag älskar gamla filmer och Hillmans Detektivbyrå har jag sett flera gånger om, "Mannekäng i rött", "Vita frun", "Damen i svart", "Ryttare i blått" och "Den gula bilen". Älskar, älskar, älskar!! 

Så det går ju kanske ingen direkt nöd på mig, Alvedon, thrillers, vatten och lite glass, jodå, jag ska nog klara mig.

Den om att ge upp fighten och göra en katt sur

Ja, idag gav jag upp fighten!

Corven har varit hos oss en vecka nu och jag har verkligen försökt hålla honom borta från alla fönstren. Köksfönstret har känts ok, men inte de andra. Vi har haft dörren till Jontons rum stängd för att freda legoslott och Knight Buses, men idag bröt kalabaliken ut fullständigt! I ett kattfnatt (ni vet, när allt i hela världen är en språngbräda och ett lämpligt attackoffer och mattorna ligger längs med golvlisten) så krasch bom bang, kom hela min tygtavla ner från väggen! Och jag svor högt, det erkänner jag!! 

Och eftersom det ändå är söndag och en ny vecka på väg, så är det en bra dag att ta ett extra ryck här hemma och börja spika upp klängrankor och minimera krukor som flyger. 

Så nu kan alla dörrar vara öppna igen. Krukor säkrade, lampor säkrade, kära ömtåliga ägodelar flyttade och katten hamnade under kökskranen i ett litet ouppskattat bad, min OnePiece hänger på tork men jag klarade mig med bara 4 små rivsår på ena armen. Nu ligger han på sin nya dyna vid elementet i vardagsrummet och sover, trött, lite småsur men med mindre lösa hårstrån. Om han bara visste att detta kommer bli en vana - oj så grinig han hade varit då! 

Så, nu inväntar vi måndagen och en ny vecka. Nästa fight - få in sonen i duschen, nästan lika ouppskattat faktiskt... Men på den punkten ger jag mig inte!

Oh the joy of Sundays!

Den om för många färger i ett huvud

Alltså jag är ingen bra sjukling!

Har aldrig varit och kommer aldrig bli. Ska jag vara en bra och snäll patient så behöver jag vara sövd tror jag. Jag vill inte vara stilla, jag vill inte vara förhindrad, jag vill inte få alla dessa färger, stilar, idéer och funderingar i huvudet och inte kunna göra något åt det!

Nu när jag har överbevisat mig själv om att man visst det kan möblera om i en liten tvåa, så har ju inte tankarna slutat, tro mig. Min möblerar-om-gen fick blodad tand och ger sig inte. Skriker och drar i mig, ger mig massor med roliga idéer och tankar och vad kan jag göra åt det? Ingenting!! För jag får inte! Är det något ord jag hatar mer än allt annat så är det får, speciellt ihop med ordet lov. Att få lov till något - lägg ägg, jag ser rött med en gång! Vill liksom bara skrika att nä, min själ, DU ska inte tala om för mig...

Vi har ju bott här i lite mer än ett år nu, det tar väl kanske ungefär den tiden innan jag känner mig hemma någonstans och börjar våga ta ut svängarna lite. Jag är till en början ganska rädd för att göra hål i väggarna, speciellt nu när vi fick två rum omtapetserade och så där. Men nu börjar det liksom ramla in, här ska vi vara, detta är vårt hem, här känner vi lugn och ro. Här stannar vi, vi har det riktigt bra här! Men hur går jag då vidare med min lilla gen då? Jaa'ru... Ingen aning, vi får väl se var det slutar.... Undrar om det finns någon heminredningsakut man kan ringa så där bara när man vill, typ nu och 10 minuter i taget, tills jag kommer på nästa idé? 

Annars kanske jag ska passa på att starta en sån firma, nu när jag ändå sitter still menar jag... För det borde jag väl få lov till, eller hur?

Den om det där förbaskade knät och pastellblommor som plåster på såren

Så var det gjort!

Nu ligger jag i soffan med knät i högläge (ingen direkt skillnad där då, eller hur?) och det stramar, svider och känns bortdomnat på grund av all koksalt som fortfarande finns kvar i knät. Det var ju inte direkt snyggt där inne om jag förstod det hela rätt. Menisken var söndersliten och inflammation i knät. Han lagade menisken och skrapade ut det inflammerade, men knäskål och annat såg fint ut, så alltid något! Friskförklarad kommer jag inte bli på länge, men min läkare ansåg att jag har mycket goda chanser att bli helt återställd. Nu är det vila, måttlig belastning och byte av bandage som står på tapeten, om 10 dagar ska stygnen tas bort. 

Om någon undrar så ser ett knä ut så där som på bilden ovan. Jag skulle titta lite i en av böckerna som kanske är bra till anatomikursen vi läser nu och första uppslaget jag fick upp var... tadaaa... knä! 

De vackraste blommorna kom med en ask choklad med bud i morse! Min söta väninna är så himla omtänksam och gullig - jag är så lycklig för att jag har henne i mitt liv! Så nu har jag något extra vackert att titta på när jag feberyrar i soffan. Jo, lite Post-Op-Feber har jag fått minsann, ligger och pendlar någonstans mellan 39-40 grader och har feberrosor på kinderna, men det är bara att uthärda, så är det ju när kroppen blir angripen från alla håll, någonstans måste den ju ta energin ifrån. För min del brukar det gå över efter en dag eller två, jag hoppas på samma resultat denna gången. 

Nä, nu blir det lite extra vila igen - fixade kvällsmat till Mini-Me som kom hem från att ha sovit hos mormor när jag var iväg och det krävs inte mycket för att jag ska bli trött nu, så värma pannkisar i micron och en kopp kaffe till mig, tog musten ur mig denna gången. Så, ryggläge intaget, Bompa på tv, Mini-Me mätt och nöjd, let's kick back!

Den om den vackraste lilla affären i hela staden

Det finna en speciell affär i Ystad som är så där lite extra vacker och lite extra speciell att gå in i. Den underbart vackra Kronan på verket, blommor, inredning och världens trevligaste personal. Och vilka arrangemang de gör! Det spelar ingen roll vilket tillfälle eller vilka blommor eller vilka färger - allt de rör vid blir de vackraste kreationer! Jag kan gå in där ibland bara för att stå där, med alla dessa vackra föremål runt omkring mig och försöka placera in dem hemma hos mig själv. Jag skulle absolut behöva en mycket större lägenhet och en hyfsat stor plånbok. 

Idag hade jag inte direkt tid att klämma och känna på allt, men jag måste snart in där igen och hitta vårens utmaning. Jag ska ta upp min lilla utmaning till mig själv igen, köpa en växt som skrämmer slag på mig, för att övervinna mina rädslor och se till att den överlever! Har ingen aning om vad jag ska hitta på för blomma, så har ni några förslag, skicka ett meddelande. Gärna något med färg, gröna växter har jag upp över öronen och nu måste jag få lite färgfägring här inne.

Kolla in ljuslyktan på översta hyllan! Den bara skriker Kööööp mig, kööööp mig!! men jag motstod den idag, får väl se om jag är lika duktig när jag går in nästa gång. Om den finns kvar så borde jag väl ta det som ett tecken på att den vill flytta in hos mig, eller hur? 

Hoppas ni har alla har en underbar fredag med massor av mys!

Jag ska slappna av med vetskapen att jag klarade min salstenta som jag skrev innan jul - yeay me!!

Den om skira tulpaner och turkosa jumpsuits med suddiga självporträtt

Min pappa fyllde 78 år igår!

Det lustiga var att jag fick blommor. Modern min gick iväg för att ordna vackra blommor till ett betydligt mer ledsamt tillfälle, på fredag och kom tillbaka med dessa vackra bleklila tulpanerna till mig. Och efter en väldans massa plocka-undan-julsaker-stök (köksbordet är fortfarande försvunnet under en hög i rött och grönt) så är det underbart att få in pastellerna igen! Jag vet att det bara är januari, men jag vill inte ha mer vinter nu. Nu vill jag ha långsam vår och den där speciella doften som finns i vinden när jorden långsamt värms upp igen.

Jag reade mig en OnePiece förresten! Men innan någon påpekar att bilden är suddig, jo, jag vet! Men detta är mitt första självporträtt! Jag har aldrig tagit bilder med självutlösaren innan och det är minsann inte enkelt när man inte vet hur man ska göra! Plus att 3 sekunder är extremt kort tid att förflytta sig på, när man bara har ett fungerande ben. Fast nu vet jag hur man gör och jag har ju lovat att bättra mig på att synas i bloggen, så nu är det väl bara att dra igång, det kanske går att förlänga tiden eller så får jag bli en baddare på längdhopp så slipper jag svaja som en prästkrage i storm som jag gjorde på något av fotona. 

Nu har veckan börjat på allvar, känner ni det? Det var en extremt trött Minifamilj som gick upp i morse, sonen vände sig om, drog täcket över kinden och sa; Mamma, det är faktiskt fortfarande natt, jag tänker inte gå upp!

Jag har saknat rutinerna faktiskt... Så välkommen tillbaka, vardagen!