Ja, inget är väl som väntans tider... Önskar bara att det var en annan typ av väntan, än ett betyg på min rapport! Sitter med vår Lärportal öppen hela tiden (vilket är helt meningslöst eftersom vår lärare slutat för dagen och jag borde kunna stänga ner men nädå, den delen går inte in...) och trycker uppdatera en gång var 10:de minut. Vilket inte heller hjälper så klart, betyget kommer ju när det kommer.
Det har varit en underlig vecka. Jag försökte ju gå tillbaka till skolan i måndags och förutom att det var extremt kul att vara tillbaka så började vi ett nytt område i Anatomin och (för min del) första diktatlektionen. Men herregud så udda det kändes! Inte nog med att jag blev extremt trött, ibland kändes det som om alla pratade ett annat språk! Jag har blivit totalt avsocialiserad!! Jag kan inte förstå vanlig svenska! Mycket udda! Tyvärr fanns det lite smolk i bägaren, en massa konstiga knölar på och runt knät... Min logik sa att det var musklerna och fästena som blivit överansträngda efter att ha varit så stilla, mitt känslocenter gick i spinn! Vad ÄR det som händer med mitt knääää???? Så ett snabbt mail till min underbara sjukgymnast Helena för att köra ett avstämningsmöte. Behövde liksom bara höra att allt var ok. Och det var det! Jag fick till och med beröm, för att jag redan har så bra rörelse i knät och att jag kan böja och sträcka ut nästan till normalt läge! Tänk att man kan bli så lycklig över att få beröm över lite träning?!
Men för första gången på flera månader, kan jag visualisera mig själv på mina Power Walks igen, som jag längtar! Så nu drömmer jag om mina underbara slitna RunTone, min RunKeeper och en svalkande havsvind i håret igen. Jag ska snart kunna gå igen! Och då, minsann, kommer det inte gå att stoppa mig!
Målet är kanske bara 3-4 månader bort, känns nästan svindlande att tänka på. Lycklig ända in i själen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar