Jamen varför inte liksom?
När det tar 35 minuter att gå en väg som tar 7 minuter egentligen, så känns det så himla onödigt att ta upp sjuksysterns dyrbara tid med tre tramsiga stygn. Så varför inte bara Alcogela ner en nagelsax och en pincett och två kapabla händer och göra det själv, det är ju inte svårt. Eller jo, lite svårt blev det när ett av dem växt fast men då är det liksom försent att sluta, eller hur? Halvfärdiga jobb är inget för mig.
Det skönaste är inte att stygnen är borta, de störde mig inte men de där stora plåstren gjorde det! Och fick mig att känna mig helt svullen över knät och lite smått orolig för att jag inte skulle ha blivit bra, trots allt. Men så fort de där plastlapparna var borta så märks skillnad och nu ska jag bara få sårtejpen att sitta kvar, hur det nu ska gå till. Förstår inte varför min hud verkar stöta bort sårtejp, det enda jag tål.
Men det är väl bara att plåstra om och om och om igen, tills det inte behövs mer.
Fast det får nog bli IG i syslöjd för den som sydde ihop mig... Jag är tjej, jag behöver kunna visa knäna i klänningar och kjolar utan att behöva sminka knät innan! Men ok, jag är hel igen, det tackar jag för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar