Den om gamla svartvita filmer och små byar med -måla i namnet

Jag har en konstig liten förkärlek för svartvita filmer från 40- och 50-talet.

På söndagar gick vi på poängpromenad i den lilla byn vi bodde i utanför Varberg (Veddige - någon som varit där?) och jag brukade vinna massor med godis och konserver med päron och aprikoser, något som var det godaste jag visste då, när jag var lite äldre än vad Mini-Me är nu. Och på eftermiddagarna var det svartvita gamla filmer, Soldat Bom, Swing it, Magistern, Åsa-Nisse, Flottans Guldgossar och Biffen och Banen, ja, ni fattar. Jag försvann in i en värld som jag skulle vilja leva i, där folk heter Dagmar, Hasse, Sixten, Stig och Svea och man pratar om att "kinesa" hos vänner istället för att gå hem och sova i sin egen säng. Där man pratade ordentligt även om man använde slang men inte hade en mobiltelefon i närheten och ljusknappar fortfarande var gjorda av bakelit. 

Ungefär samma känsla som när vi åker till Astrid Lindgrens Värld och kommer över gränsen så känner jag mig som hemma, ser Rumpnissar och busiga Emil-pojkar i varje hage, där Bullerby-ungar klättrar över gärdsgårdar och hönsen springer framför hästen. Där småbyar heter något med -måla eller -ryd och där det lätt går att hitta en vattendriven kvarn i varenda liten bruksby. Där man nästan förväntar sig att se hembiträden som heter Alma och har vita förkläden med små volangvingar på axlarna. 

Ja... Jag vet inte varför men jag sveps med, drömmer och får för mig att leva simplare och närmare naturen. Och just idag, en solig fredag, när jag nästan är helt feberfri för första gången på en hel vecka (japp, min underbara temp var nere på 35,9 i morse, nu ligger den runt 36,5 men det känns bra ändå) så tänker jag fortsätta frossa i svartvitt, drömma om Vimmerby till våren och planera fredagsmys med äckligt mycket godis från Hemmakväll med en ung man som är mig närmst i hela livet! 

Ha en underbar fredag!