Den om "var-börjar-man" 2

När vi var på Frugan 1 fina event i Helsingborg så berättade Frugan 2 att man var ju faktiskt tvungen att visa sig själv i bloggen, i alla fall då och då. Och jag fick stora dåndimpen med en gång! Jag som verkligen inte gillar att fastna på bild, ser alltid ut som jag antingen har hästansikte, sitter fast i en klädhängare eller bara allmänt sur ut, gör ju allt jag kan för att inte hamna i linsens riktning...

Men ok, om jag nu ska vänja mig, så kanske jag ska börja så här - tokig!

Så har vi liksom "gjort av" den biten redan, så blir ingen orolig eller förvånad om det kommer fler korkade bilder på mig. Nu har jag visat mig själv med en gul anka i håret här, jag har visat mig själv i solbrillor och keps här och även med smått gult hår och ett barn på axlarn (som inte är mitt... det lät inte bra...!) så nu är det väl bara att acceptera att jag faktiskt är med på bild...ibland...

Men så här ser jag oftast ut på morgonen! Jag är så lyckligt lottad att jag har en son som varken skrattar åt mig eller blir rädd för mig när jag väcker honom, när jag ser ut så här, men mina klasskamrater skrattade gott åt mig när jag skickade denna bild för att peppa dem inför redovisningen igår! Hoppas det lugnade dem lite i alla fall, när de tänkte på att det finns någon, någonstans, som ser ut som en galen vetenskapskvinna...

Och lite så här ser jag ut när alla de där tankarna kommer. 

Alla de där som jag inte kan sortera, alla tankar om att måla om hallen, byta ut möbler, möblera om (i en tvåa - nej, det går inte), måla om saker, sälja saker jag inte använder, städa alla överskåpen, rensa på vinden och i källaren eller tankar om hur jag ska kunna omvandla mitt fd heminredningsföretag som inte flög till något annat, eftersom jag ändå står som egen företagare. 

Och varför i hela världens namn kommer alla dessa tankar när jag inte kan röra mig?? Är det bara för att jag har tid att tänka då, eller är det rastlösheten som driver? För om det bara handlar om tid, så borde jag ju verkligen komma vidare med mina tankar nu när jag bara sitter här?! Eller hur, liksom?! Jag har ju inget annat än tid nu, barnledig och med knä i viloläge! Och ändå kommer jag ingenstans!!

Någon som känner en Idécoach som kan hjälpa mig?

Mina blommor ger mig inget annat än påminnelse om att de snart kommer dö om de inte får vatten snart, men det är inte riktigt den "omvälvande" förvandlingen jag tänker på... Så de får väl stå där och drömma om vatten, medan jag fortsätter att slita mitt hår och kasta små svordomar omkring mig för att det är så typiskt mig - alltihop.

Gaaahhhh!! 

Don't remind me! Water yourselfs!!