Det är mörkt som attan på morgonen, jag vaknar knappt längre, måste tända min sänglampa och låtsas att det är en sån där "Wake-up-light"-lampa... Jomenvisst är det höst! Det regnar som vanligt nere i Skåneland, fast frosten har ju visat sig här, så vi ber om vinter i år, jag och sonen. Hellre snö än slask!
Igår var det Skördevesper i det svenska kyrkoåret.
Den tiden vi tackar för allt som är sått som skördas, för Guds gåvor och för fortsatt framgång både inom jordbruket och oss själva. Det finns så mycket att vara tacksam över, men hur många kommer ihåg att faktiskt säga tack? Och jag menar inte bara till "Den högre makten", oavsett vem man tror på, utan även till varandra. Hur många gånger förbannar man inte traktorerna på E65:an när man själv vill hem? Hur många gånger blir jag inte sur över att tåget är försenat? Hur många gånger tappar jag tålamodet per dag? Och hur många gånger tackar jag för att bönderna fortfarande är "på arbetet" när jag är på väg hem eller att vi faktiskt har kollektivtrafik som tar mig rakt till skolan eller spelar det verkligen någon roll om sonen går in med grusiga skor? Jag behöver inte säga tack för gruset på hallgolvet, men jag kan ju faktiskt bara ta dammsugaren... Det är ju inget att bli sur över.
Smutsiga barn är lyckliga barn, det har jag lärt min son, så då får jag vara tacksam över att han istället helt enkelt har haft superkul när han kommer hem med lera upp till ögonbrynen!
Men även jag behöver en påminnelse ibland.
Att det finns så mycket att vara tacksam över, det finns så mycket vi tar för givet och så mycket vi bara anser ska finnas vid våra fingertoppar. Det har jag fått revidera starkt nu när knät gör skrikont och "tvillingarna" (mina kryckor alltså) måste vara med överallt. Som igår när jag skulle knöla in mig i en bil, i väg och sjunga i kyrkan, gå mellan min plats och fram för att sjunga, stå upp, sitta ner, gå, knöla in mig i en bil igen och sen ta mig upp för trapporna ytterligare en gång. Idag - inte lika mobil alls...
Det där jäkla knät! Ska det inte bli bra snart? ...kan man ju tänka... eller så får jag bara acceptera att det är ordentligt skadat, göra det som behövs och se till att det läker ordentligt?
Så, nya glada och tacksamma tag, för min del!
Hösten är ju otroligt vacker också - bara se på alla färgerna från det vackra konstverket! I Kivik gör det tavlor av äpplen, här har vi en vacker blomma av gurkor, broccoli, plommon och morötter! Fantastiskt vad folk kan - jag hade aldrig fått ihop något sånt här!
Min mamma har ett alldeles litet eget Skördevesperkonstverk hemma hos sig, kanske något mer obscent än en morotsblomma, fast väldigt färggrannt och udda!
Men det lämnar jag er med tankar om tacksamhet, hösten och knäppa pumpor!
Nu är det dags för rapportskrivning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar