När timmarna går så där snabbt

Jag hade inte varit någonting utan mina vänner!

Genom mina år har jag haft tillfälliga vänner och jag har även funnit varaktiga vänner. De tillfälliga tror jag att jag har träffat för att jag ska lära mig något eller för att jag ska lära ut något. Det är inte alltid uppenbart vilket det är, men när jag fått lite distans efter en vänskap tagit slut, så finner jag oftast svaret. 

Men de vänner som jag funnit som kommer finnas där för alltid, oavsett hur långt det må vara mellan oss eller hur ofta vi ses, de är dem jag alltid håller närmast mitt hjärta. Idag var en sån där dag när jag var liksom omgiven av två fantastiskt starka, underbara kvinnor, som jag är så tacksam över att jag har i mitt liv. Den ena var närvarande, den andra fanns i telefonen. Men båda lika varma och mjuka. Båda lika omtänksamma och söta. Så där så man bara inte kan annat än känna sig älskad och bäst i världen. 

Båda två med "verkliga" liv, som innehåller allt från smärta till skratt, oro och vila. Båda som förstår precis vad jag vill säga fastän jag inte kan få fram orden. Båda där jag får säga saker utan att behöva väga orden på våg innan. Och där det fungerar likadant tillbaka! För där har vi skillnaden! 

Och timmarna går fort, när man är med sådana människor. Allt man tror man ska hinna med, det ramlar liksom av när man sitter där med en stor kopp chillite eller kaffe och en smörgås och bara pratar. Pratar som om orden aldrig kan ta slut, där den ena tanken ger något annat och där frågor och svar är lika viktiga. Där man får bara finnas till och inte oroa sig för världen utanför, för just nu finns världen precis just här, mellan oss och den doftar chillite och värme. 

Ena minuten kommer tårarna i ögonfransarna för att man kan prata om hur orättvist livet känns just nu och andra minuten så pratar man med ett marsvin och fnissar åt någon konstig händelse som bara just "kan hända oss". Det är ovanligt att finna människor som kan avsluta ens meningar, när man är så här, mitt i livet. När man är liten tror man att man ska vara vänner för alltid och oavsett om man känt varandra fem minuter eller fem år, det spelar ingen roll - för man är bästisar. Men när man är vuxen är det svårare att hitta varandra. Man är på olika ställen i livet, har olika förutsättningar eller olika murar som gör att man inte släpper in eller blir insläppt. Därför tar jag, med varlig hand, mina guldkornsvänner närmast hjärtat, för det är precis där de ska vara. Och där stannar de, för resten av mitt liv.

Tack för att ni finns!

Love