Yeay!
Första snön som faktiskt ligger kvar! Tjock, kall och fortfarande lite singlande ner från himlen. Och ljust och tyst över staden. Industrifläkten Sven har tystnad, bilarna låter mindre och jag vet att när jag snörar på mig vinterstövlarna för en tripp på Lilla Österlen, så kommer det knarra lite under fötterna när jag går.
Huden är tillbaka och jag ser fram emot en dag hos väninnan som verkligen visat att hon finns där i vått och torrt, som skickat små sms när jag varit nere och som alltid har en kram över. En till som är som jag, ärlig, rak och med ett av de största hjärtan jag känt av på länge. Som ringde igår och när jag med gråten i halsen berättade om hur dagen varit och hur dåligt jag mådde, sa att det är därför jag behövde komma ut till henne idag och bara få finnas till. Inget pjoskande, inget "stackars dig" vilket jag är så tacksam över. Det finns inget "stackars mig" - jag avskyr när någon säger så, för jag vet inte vad jag ska svara. Jag ser mig inte som en stackare, jag ser mig som mig - den som gör mitt absolut bästa varje dag och som inte är mer än vad jag är, en vanlig människa med känslor, åsikter och med massor av bubblande skratt som bara vill ut.
Ja, huden är tillbaka, lagom tjock och lagom hård. Och hjärtat slår fortfarande lika hårt för alla i min omgivning.
Love!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar