Att ta bladet från munnen

Då var julen över.
Den tiden på året som jag älskar mest, som jag pyntar för, som jag längtar till, som jag pysslar, donar, bakar, fixar, funderar och letar de där perfekta klapparna för.
Den är över...

Får man lov att säga att det inte blev som man hade hoppats?
Är det ok att tycka att det är skönt att det är över?
Får man lov att önska att denna julen aldrig upprepas igen?
Får man det, eller är man bara en bitter surf***a då, som klagar? Som inte har något annat vettigare att skriva (säga) och som bara drar ner stämningen?

I bloggarna så visas det länkar till vad man ska handla, vad man själv önskar sig eller var man har köpt sitt pynt. Missförstå mig rätt, det har jag med gjort, och det är inget fel! Tvärtom, det är kul! Man visar recept och bakar hej vilt som värsta Leila-kopian. Och jag har inte varit på något sätt annorlunda... Jag har även försökt detta året, Gud vet att jag har försökt...

Men sanningen är, att det har inte varit lätt med julstämningen. Till första advent har jag alltid pyntat! Till första advent brukar julklapparna vara klara, så jag bara kan baka, leta julmarknader och mysa. Inte denna gången. Till andra advent bodde vi i flyttlådor. En massa stök och papplådor och kassar överallt! Och regn...Bara två av jullådorna, inte ens den som var viktigast kom med, utan två andra, där det knappt fanns något av värde i.

Regnet har piskat rutorna, jag har haft svårt att sova och oro för framtiden har hela tiden legat nära ytan. De där tankarna om pengar, jobb, hur jag ska klara detta, hur min son mår, är han ledsen, är han arg, förstår han? Klarar jag mig själv? Klarar jag ensamheten och de mörka nätterna? När är det ok att anse att man gått vidare och när har man verkligen gjort det? Hur träffar man någon ny och när? Och den nye, menar han allvar eller är det bara något konstigt språk jag inte fattar längre eftersom jag har varit i ett förhållande så länge jag kan minnas? Och hur gör man, ska man "leta" efter personer med barn, så de förstår, och kan man hitta någon som kan acceptera någon annans barn, som inte har barn själv?

Hur ska jag göra med pengar, jobb och resten? Jag jobbar inte kvar på företaget, förresten. Jag kunde inte stänga av privatlivet och det i sin tur, gjorde jobbet ohållbart. Jag kunde inte uppnå de resultat som behövdes och ett provisionsbaserat jobb kanske inte heller var något för mig, jag som måste veta hur mycket som kommer in nästa månad. Men nu blir det ju liksom värre... Vad är det nu som kommer in då...

Nätterna blir långa när oron river. Bråken tornar upp sig, när man är trött. När man inte vilar, inte återhämtar sig... Kanske kan man aldrig vara sams efteråt, kanske kan man, men det beror nog på vem man är som människa från början. Kanske kan man bli vänner, när såren inte är öppna.

Jag hörde för någon dag sedan en dikt av Nils Ferlin. Jag kunde inte höra så bra, där jag stod långt bak i kyrkan och ekot och medhörningen är så dålig i vårt vackra Marsvinsholm, det vet alla vi som försökt sjunga där. Men i dikten fanns ett barfota barn, som satt på en trappa och grät. Och Anna sa:
Vi är det barnet, vi har tappat något, vi vet inte vad och vi vet inte var, men vi sitter där och gråter, på trappan.
Det är när vi sitter där på trappan och gråter, som vi måste våga tro. Som vi måste våga följa vår väg, vårt inre. Det är svårt att visa tro, det är svårt att erkänna tro, det är svårt att förlita sig på tron. Jag har ofta fått frågan:
Hur kan du tro på något du inte kan se?

Jag måste våga tro! Jag måste våga tro att det finns någon annan som vakar över mig, som håller en hand över mig och ser till mitt bästa! Jag måste våga tro att det finns en större mening med allt, att det finns en anledning! Jag måste tro att jag inte prövas mer än vad jag kan klara av...

Men det är svårt! Det är svårt när man ser lyckan och glädjen runt omkring och man ler men leendet når aldrig ögonen. När man går i sin egen bubbla och inte kan ta in mer, när man ligger vaken, timme efter timme...
Så får man säga att man är glad att julen är över? Och att jag inte tänker fira jul så här igen? Inte som i år. Aldrig mer, det kommer inte fungera. Får man säga att jag saknar någon som kan sitta här hos mig, som kan kyssa min panna och säga att allt blir bättre imorgon, bara mörkret försvinner och dagen gryr igen. Får man säga att jag inte vill vara ensam, att jag inte söker en ny man som ska flytta in, men att jag saknar någons armar om mig, någon annans värme mot min rygg i natten, någon annans andetag i nacken, någon annans röst att lyssna till, både om dagens bestyr och kärlekens ord.

Jag vet inte om man får skriva detta, men jag gör det ändå!
För detta är min väg, min trappa, mina tårar, och i min värld, är detta sanningen...