Att ta poesi till hjälp

När jag gick på gymnasiet så skulle vi läsa dikter. 

Jag var den som hittade allt som ingen annan gillade, som fick mina klass-medmänniskor (inte kamrater...) att himla med ögonen och sucka. Jag förstod dikterna, de gjorde det inte... 

Jag fann en som aldrig lämnat mig sedan dess och idag, med vad som har uppdagats så kan jag inte annat än tänka på den igen...

Jag är så intill döden trött...


Är jag intill döden trött, 
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen som jag nött, 
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött, 
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.


Säg, var hålls min lille vän, 
rare vän,
ende vän
i den vida världen?
Hjärtat har jag hårt i bänn.
Kommer, kommer du igen,
lille vän
rare vän
i den vida världen?


Kom och hjälp mig för Gud skull,
för min skull,
för din skull,
du, som ensam kan det!
Världen är av sorger full,
allt som glimmar är ej gull.
För Guds skull,
för min skull,
Hjälp mig, du som kan det!


Harriet Löwenhjelm


Och sen hittade jag Barfotabarn av Nils Ferlin, som jag skrev om här för liden:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarens trapp
och gråter så övergivet.


Var var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort,
du barfotabarn i livet.