torsdag 20 september 2012

Den om att vara en fågelbur

Är det någon som lekt leken "Kanariefåglar"?
Det har jag..idag..
Torsdag, varannan vecka, innebär Scouterna för sonen och mig. Och där börjar man med att springa av sig lite. Nu är Jonton inte den "kasta-sig-huvudstupa-rakt-in"-personligheten som jag själv var i hans ålder, vilket betyder att det blir lite svårt att leka spring-lekar! Men jag ska försöka måla upp en bild för er, så får vi se om ni skrattar lika mycket som de andra skrattade åt oss idag. 
Jag är 1,70 m lång. Jonton är mellan 1,30-1,32 m lång. Han väger ca 30 kg. Han springer på tårna hela tiden, vilket medför en viss snubbelrisk. Ok, alla med? Ser ni oss? Tänk er nu att han håller fast i mig, krampaktigt! Så, Jontons rygg mot min mage, hållandes mig i handlederna, jag liiite mer än huvudet längre än honom. 
Då går vi vidare:
Kanariefågelleken går ut på att någon är fågel och två st fågelbur. Fågelburen håller varandra i händerna och fågeln står i mitten. Ok, börjar bilden ta form? Nu lägger ni till sju andra barn och två vuxna. Barns armar är inte så långa, så fågelburarna blir ganska trånga, vilket betyder att en mor-son-kombo får inte plats i mitten utan vi valde att hela tiden vara en del av buren. Sen har vi då en som "tar". Den som "tar" (precis som i kull) kan antingen skrika: Kanariefågel, fågelbur eller jordbävning. Vid det första, springer alla fåglarna ut från sina burar, försöker att inte bli fångade och in i nya burar. När "tagaren" skriker nummer två, springer alla "burdelarna" åt alla håll och kanter och försöker bilda nya burar, medan fåglarna står kvar. Vid "Jordbävning"  springer alla! Det uppstår någon form av kalabalik när en mor med tillhörande son ska försöka sig på denna leken! 

Herregud, vad jag har skrattat, hojtat och sprungit! Barnen tyckte ju det var hysteriskt roligt att någon vuxen gick in med både liv och lust och sprang lika mycket som dem och nästan skrek ändå högre!


Trots att jag var totalt slutkörd när jag kom hem från skolan, så måste jag erkänna att springa runt som en fågelbur piggade upp mig! Jag hade sedan fyra underbara ungar (min inräknad där så klart) vid ett bord medan de målade sina t-shirtar med tygfärger (glömde ju så klart ta ett kort på Jontons mästerverk) och mycket roliga samtal med de tre tjejerna vid vårt bord. En underbar liten tös hade nyligen förlorat sin mamma till den förhatliga sjukdomen cancer, men pratade så öppet och fint om det och målade henne som ängel på sin tröja! Det var så upplyftande att få umgås med alla dessa fina barn, så otroligt energigivande så för första gången på väldigt många veckor, är sinnena på helspänn och tankarna klara i huvudet på denna Singelmamma. 

All heder åt alla fina Scouter, både stora och små!
Ses om två veckor!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar