Vi fortsatte så klart vår rundtur av Borgen. Tittade på kaninhoppning, tamråttor, geckos, kaniner, hundar, hästar, illrar och så naturligtvis - de mest linslusande papegojor jag någonsin träffat! När en snackade, blev de andra griniga och skulle visa upp sig. När en hängde upp och ner och flaxade med vingarna, då skulle den tredje göra samma sak (fast åt rätt håll på lekrepet) och det gick ju inte annat än att bli stående där inne, bland gröna Amazoner och stora aror.
Ja, vi har nog klappat mer eller mindre alla djur idag. Och tagit en smygtitt genom fönstren som blir våra, i den vackraste husrad jag known to man! Eller known to woman, kanske - för det är verkligen det vackraste jag sett. Känns som ett litet hus, fastän det är en lägenhet. Och en ny början på ett nytt liv. Jag kommer vara klar med min skola, jag kommer ha börjat jobba, sonen kommer börja en ny skola, vi kommer inreda med nya möbler, nya läten, nya dofter, nya tågtider och nya riktningar både att färdas i och att gå i livet.
Allt det där som jag "väntat" på, medan jag tragglat i skolan och gråtit blod över tentor och anatomiska termer.
Det är med tungt hjärta jag åker ifrån Borgen, varje gång jag är där. Det är som att vänta på julafton, den där pirrande känslan av att få riva av pappret på det stora paketet, eller som nu, öppna dörren till ett oskrivet blad. Flytta till en by där jag inte har något skyddsnät. Där jag inte kan springa på en massa folk jag känner när jag snabbt går ut i den väldigt mycket förstora tröjan, eftersom jag "bara" ska köpa mjölk. Inte stå i någon kö och höra mitt namn ropas eller sitta i evinnerlighet på tåget och önska att det kunde köra snabbare. Jag flyttar ifrån staden med både mormor, morfar och sonens pappa - för att börja något som är helt och hållet mitt eget. Mitt och sonens. Våra minnen, vårt liv, våra upptäckter.
Okänd mark.
Men så välkommet!
I den vackraste husraden known to woman.
