Alla ska flytta

Ja, det är sant.

Alla ska flytta.

Mina föräldrar flyttade till ny lägenhet, jag och sonen flyttade till Borgen, Prins Valiant flyttade, Prinsens föräldrar har precis flyttat ett stenkast från mina föräldrar och sonens pappa flyttar nästa månad. 

Jo, alla flyttar.

Och då måste även bloggen få flytta. Den flyttar in hos en underbar människa som jag kanske träffade på ett bloggevent i Malmö för en herrans massa år sedan, men det vet vi inte riktigt för vi var liksom 180 st där, men annars har vi inte träffats. Bara i Blogglandia. Och denna underbara kvinna (och hennes man, så klart, glöm inte honom) vill nu att min blogg flyttar in hos dem. 

Så igår flyttade Mamman i stan.

Och även om det inte kommer märkas på fejjan eller så, så kommer det vara en annan adress för alla er som inte följer mig via fejjan, nämligen den här:

mammanistan.byemschen.se

(länk alltså)

Så precis som de där überstora stjärnorna inom bloggens värld som vi läser och blir inspirerade av, har skapat en egen hörna att samlas i, så har även finaste Emma och Ante fixat ett hörn till oss som inte riktigt drar 10 000 läsare på en dag - än.

Så häng med, allt kommer vara precis som vanlig, bara kanske lite mer bubbligt av skratt och knäppheter eftersom jag nu ska gå från superenkla Blogger, till något mer (om man vill) svårare Worldpress.

Nu flyttar vi!

Nu är det höst på riktigt-riktigt

Regnet det fortsätter att ramla ner på oss.

Men vad gör det när man kan vara inne och tända ljus och ligga i soffsängen och titta på film hela dagen? Det var länge sedan jag hade en sån där slö söndag, när ingenting behöver hända. Bara få ta en timme i taget, ligga under täcket och fnissa åt Alvin och gänget, putta ner en katt som vill vara med men som inte får vara i soffan... Ja, ni vet - en helt vanlig regning söndag.

Det är väl dags att visa lite bilder från lägenheten också kanske. Det får komma i etapper, vi är visserligen lådlösa numer, men det hjälper inte riktigt när man har saker som inte riktigt hittat hem än. Som nu när lånedator, externminne, vattenflaskor, kamera, salvor, teckningar och någon konstig fjärrstyrning till lamporna, trängs över hela vardagsrumsbordet. Nu är äntligen matbordet renplockat men då ligger ju allt vid soffan istället, där vi levt hela dagen. 

Och samtidigt så spelar det ju inte så stor roll. Just nu får vi inte glömma salvan och att rengöra allt sonen tar i, så då får väl allt ligga framme då, eller hur? Hur ska man kunna ha sjukstuga om man inte har allt lättillgängligt, liksom?

Men för ett tag så har vi masat oss ur soffan, nu ska vi spela Wii, sitta på golvet och låtsas att tiden står stilla. Låtsas som att det inte finns en måndag runt hörnet och att klockan går bakåt och att vi har all tid i världen att bara låtsas att vi är på Hogwarts och förvandlas till små legofigurer som hoppar omkring.

Det räcker denna kvällen. Det räcker gott.

Att vara totalt hel igen

Alla planer måste börja med te och något gott att äta. 

Och ja, inte tackar jag väl nej till några varma bakverk, även om de innehåller mer kalorier än vad jag vill fundera på. Strunt samma, jag är ju superdålig på att äta frukost så, hit me, liksom.

Igår fick jag så äntligen höra hans röst igen, min älskade son som varit på semester med pappan och nya familjen. Det går liksom inte att förklara hur mycket balsam för själen det är, hans vackra röst. Min fina son. Gud som jag har saknat honom. Så, ett par timmar senare satt jag på tåget till Ystad för att hämta hem honom, lite vingklippt efter någon konstig infektion som slagit till med konstiga blåsor som blivit sår, på de mest utspridda ställen. Hans solsemester gick ett varv runt ett Mallorikiskt sjukhus innan han kom hem. Så här sitter vi med en salva som ingen av oss kan översätta bipackssedeln på, tvättar, smörjer och låter bli att ta i samma saker. Allt tvättas med sprit och handdukar hålls var för sig. Handspriten går varm. Vissa av såren ser bättre ut, men det på fingret gillar jag inte, tur jag jobbar på sjukhuset så jag kan norpa åt mig ett svenskt utlåtande imorgon utan större problem. 

En plan som jag redan förverkligat, var att ge sonen en loftsäng till nya rummet. 

Hittade precis en sån som jag letat efter, på Blocket i Ystad, hämtade den samma dag som vi flyttade, nedmonterad och klar och inklusive 140 cm madrass - tokbilligt om man jämför. 

Vad jag inte tänkte på, var på hur svårt det är att bädda en säng mer än 1,5 meter upp i luften utan ett golv att stå på eller möjlighet att gå runt sängen... Men allt går med rätta viljan och en duktig fotograf. Och nu minsann, nu ska även sonen sova på de mjukaste underlakan som finns i världen. Inga utav hans andra underlakan passar ju, sängen är ju nästan dubbelt så bred nu, men våra underbara Beach House, de passar de.

Och det blev väl inte så tokigt i slutänden ändå - det är väldigt mysigt där uppe i luften.

Och så här tillbringar vår tiger sin helg.

Med all den nyvunna friheten han fått med införskaffandet av ett loppehalsband, så är det ibland svårt att veta var man ska ta vägen. Ytterdörren har vi lite på glänt och han är bara ute när vi är hemma, vill att han ska kunna ta sig in när han vill, som till exempel när man åker på stryk utav grannkatten, som verkligen inte gillade att det kommit ytterligare en fyrbenting till området. Men han är duktig, tigern, han ger igen och sen springer han hem. Och han har lärt sig att ljudet av godisburken betyder att vi vill att han ska komma hem. 

Så nu är hjärtat helt igen. Alla pojkar hemma igen och ikväll kommer Prins Valiant.

Ja, det räcker för denna söndagen tror jag. Nu är jag redo för en ny vecka.

En höst. En plan.

Så kom då hösten.

Märkte ni det? Det gjorde inte jag. Visst, det blev augusti ganska snabbt men när kom de svala morgontimmarna? När kom dagarna när jag faktiskt drar på mig grenhängarbyxor utan att ens tänka på något annat? Fast ballerinaskorna, de stannar kvar ett tag till.

Varje augusti blir jag lite... fundersam, kanske man kan säga. Det är nu skolorna börjar, man ska preppa för ryggor, mappar och andra saker som kan vara bra att ha. Sonen är riggad inför skolstarten nästa vecka, även om han njutit av solen på Mallis i en vecka med pappan och nya familjen. Men jag har preppat. Så när han kommer hem imorgon så finns det nytt pennskrin, ny mapp, nytt suddgummi, pennvässare och linjal. Jag har även hittat en mattebok med nedräkningsfunktion, 10 minuter om dagen. Han gillar matte och han är fantastiskt duktig på det, även om hans mor ofta undrar var han fick det snillet från. 

Men jag då?

Jag ska inte tillbaka till skolbänken i år. Det förstod jag nog mest igår, när en av mina sommar-jobbkompisar slutade eftersom hon har ett år kvar i skolan innan hon förhoppningsvis kommer tillbaka till oss nästa sommar. Men vad ska jag göra? 

Ja, jag ska ju så klart jobba kvar. Jag har fått en förlängd tjänst och stannar på min plats. Eftermiddagarna och kvällarna kommer antagligen ägnas åt att hjälpa sonen med sina läxor, men sen då? 

Nä, det är dags för en augusti-plan. En Höstplan. 

Ja, så får det nog bli, en plan.

Till mitt barn



Dagen du kom, strålade solen starkare än någonsin förr. Den träffade gulröda löv utanför mitt fönster och hela trädet brann som eld. Det vackraste ansikte jag sett i mitt liv, låg mot mitt bröst. 

Liten och smal med ett speciellt ansikte som strålade av visdom, redan från början. En liten farbror i miniformat. Inga blöjor i världen stannade kvar på din kropp, hur mycket jag än drog åt dem, så halkade de ner till knäna på dig. Min vackra son.

Ett helt eget sätt redan från början. Och jag undrade hur din röst skulle låta. Alla de där nätterna när jag satt på ditt rum, med dig mot mitt bröst och bara pratade med dig. Som vi pratade. Du utan ord och jag med massor att lära ut. Om årstider, månader, födelsedagar, julaftnar, tonåren och trotsålder. Vi pratade om allt, du och jag, där i fåtöljen, mitt i nätterna. Bara du och jag. 

Och jag lovade att alltid hålla dig säker och trygg. 

Jag lyckades inte helt med det. 

Ditt liv ställdes på ända och inget blev som du kände igen det. Men du har varit en tapper kämpe. Du har utvecklat ett mod som är få förunnat i så tidig ålder. Du kan gråta, älska och känna. Du lyssnar, förstår och kämpar vidare. Du är min klippa och min styrka. Skälet till varför jag går upp på morgonen. Min första tanke på dagen och den sista om natten. Du min älskade son. Så liten i den vilda världen. Men så stor i mitt inre. 

Jag har gjort mitt bästa. 

Jag har försökt ställa fel till rätt. Försökt få din värld hel igen och jag tror jag har lyckats. Vi har kämpat tillsammans. Att en kärlek kan övervinna allt, är sant - jag ser det i dina ögon. Jag känner det i din hand. Jag hör det i dina andetag om natten. Du mitt allt. 

Det finaste jag någonsin gjort.

Även om du inte finns i min famn varje dag, lämnar du aldrig mitt hjärta. 

Du, det finaste som finns. Och den bäste lille man jag känner. 

Jag ska hålla dig säker och trygg, nu och för alltid. Och mitt hjärta svämmar över av den kärlek som så naturligt fyller mig, för jag vet att du är min. Den vackraste av själar. Den klokaste av barn. Det starkaste hjärta jag hört slå. 

Du ger mig, de bästa av dagar.

Varje dag, från den där kalla oktober förmiddagen när trädet brann som eld i solen, till mitt sista andetag. 

Du är, och förblir, min största kärlek i livet. Min vackraste själ, min klaraste röst, mitt starkaste hjärta, mitt osvikliga mod. 

Du, min son.



The Wild West in our hearts

Eftersom jag är semestervikarie fortfarande, så kunde jag inte ta någon längre semester just nu. 

Men idag har det varit väldigt förvirrat på jobbet. Cowboyen har varit med och alla har frågat hur vi hade det i helgen. Har ni tänkt på hur svårt det är att återge en upplevelse?

Men krutröken ligger fortfarande som en dimma i huvudet på oss, vi känner fortfarande doften av nypoppade smörpopcorn och sonens "trigger finger" kliar fortfarande, trots att det verkligen inte är ok att lossa av salva efter salva på de som går förbi utanför fönstret här hemma. Men han fick ju nyss...?

Vi längtar tillbaka. Vi vill göra det igen.

Fast jag tycker det är bra att åka hem, när man fortfarande vill mer. Då känns det så mycket roligare att planera inför nästa resa. När vi sitter här hemma och säger: "kommer du ihåg...." och "Det där ska vi inte göra igen..." blandat med "Vi måste komma ihåg att....". Och vi har små internskämt som bara vi förstår och vi fnissar och nickar i samförstånd. Jodå, vi minns båda två. Och det är bara våra minnen, våra och Fina Väninnans och Jänke-Gudens. Bara våra. 

Och vi planerar och bestämmer. Ändrar och pratar om. Funderar på hur vi ska bo, vem som ska med, Cowboyen har redan bestämt vilken revolver han vill ha till nästa år.

Ja, så går dagarna här. Yxkastning och fridlysta indianer från morgon till kväll och sen kommer lite "snart-börjar-nya-skolan"-snack och så byter vi snabbt samtalsämne till bankrån och skenande hästar. 

Ja, vi är inte klara med High Chaparral än, och det kommer nog dröja ett tag, precis som det ska vara när man haft en upplevelse man inte kan förklara i ord. 

Att få lov att testa allt och bunkbeds utan stegar

Att vara så nära men ändå så långt borta.

När man kommer upp på en fredag och det bara är tre timmar kvar tills parken stänger för dagen, så är det liksom inte så mycket nytta att gå in (speciellt inte för fullpris...) men vad gör man då? Jo, man går runt på campingen, gungar gungbräde med Jänke-Guden och mamman, försöker få Jänke-Guden att ramla i vattnet och passar på att kolla in alla fantastiska gamla saker som står överallt runt området.

Saker man faktiskt får lov att ta på, lyfta dolda lock och öppna konstiga luckor. 

Och har man Jänke-Guden med sig, så får man även lära sig hur saker och ting fungerar. Han pekar och berättar och Cowboyen tittar storögt och lyssnar på varje ord. När varannan mening börjar med: - Mamma, kom!!!, då är livet bra. Och Fina Väninnan Y och mamman hinner prata, skvallra lite om det senaste och prata hemlisar. 

Och solen sänker sig, Cowboyen gäspar och Jänke-Guden frågar om vi inte bara ska åka hem istället och får en väldigt förfärad blick tillbaka och en avbruten gäspning. 

Fast det tog tid att somna.

Lång tid...eftersom mamman hade lite problem med att komma upp i ovanbunken utan stege....

Men sen sov vi.