Den om väntans tider och konstiga knölar

Ja, inget är väl som väntans tider... Önskar bara att det var en annan typ av väntan, än ett betyg på min rapport! Sitter med vår Lärportal öppen hela tiden (vilket är helt meningslöst eftersom vår lärare slutat för dagen och jag borde kunna stänga ner men nädå, den delen går inte in...) och trycker uppdatera en gång var 10:de minut. Vilket inte heller hjälper så klart, betyget kommer ju när det kommer.

Det har varit en underlig vecka. Jag försökte ju gå tillbaka till skolan i måndags och förutom att det var extremt kul att vara tillbaka så började vi ett nytt område i Anatomin och (för min del) första diktatlektionen. Men herregud så udda det kändes! Inte nog med att jag blev extremt trött, ibland kändes det som om alla pratade ett annat språk! Jag har blivit totalt avsocialiserad!! Jag kan inte förstå vanlig svenska! Mycket udda! Tyvärr fanns det lite smolk i bägaren, en massa konstiga knölar på och runt knät... Min logik sa att det var musklerna och fästena som blivit överansträngda efter att ha varit så stilla, mitt känslocenter gick i spinn! Vad ÄR det som händer med mitt knääää???? Så ett snabbt mail till min underbara sjukgymnast Helena för att köra ett avstämningsmöte. Behövde liksom bara höra att allt var ok. Och det var det! Jag fick till och med beröm, för att jag redan har så bra rörelse i knät och att jag kan böja och sträcka ut nästan till normalt läge! Tänk att man kan bli så lycklig över att få beröm över lite träning?! 

Men för första gången på flera månader, kan jag visualisera mig själv på mina Power Walks igen, som jag längtar! Så nu drömmer jag om mina underbara slitna RunTone, min RunKeeper och en svalkande havsvind i håret igen. Jag ska snart kunna gå igen! Och då, minsann, kommer det inte gå att stoppa mig! 

Målet är kanske bara 3-4 månader bort, känns nästan svindlande att tänka på. Lycklig ända in i själen!

Den om loppisen som kommer överskugga alla andra loppisar för resten av året

Ystad är Wallander! Så är det bara!

Och alla som bor här har på ett sätt eller annat kommit i kontakt med inspelningarna. Antingen är man med som statist, tittar på eller kanske som vi, hyr ut sin bil för att Kenneth Branagh ska sitta i den, öppna dörren och gå ut (Ok, jag är inte helt säker på att det var just han som satt i vår bil, men vi säger det i alla fall). Eller så kanske man får gå ut i trapphuset för att höra med crew om det är ok att göra välling i köket eftersom hela lägenheten råkar hamna i skottgluggen i en och en halv vecka (och sen bli inbjuden att sitta knäpptyst i trappen och titta på när de spelar in). Men hur man än är inblandad, så är man inblandad. Blev stoppad på väg hem från tåget för att Krister Henriksson skulle gå ut från Pressbyrån och ta Jussi och gå över gatan. Ja, man blir stående... Det går inte att hjälpa, liksom. Jag blir star struck när det gäller Wallander. Jag erkänner!

Och sen blir det loppis! 

Förra gången var det ganska lite folk där, men vi gjorde väl något fynd, fast jag kommer inte ihåg vad nu. Men detta året! Oj oj oj, vad mycket folk där var och då åkte vi inte ens dit när de öppnade utan en timme senare. Smått kaos! Började bra, hittade nya snygga handdukar och badlakan för två - mycket bra, vi hade inte så mycket med oss in för ett år sedan och jag är extremt petig med handdukar, de får inte vara sånna där glatta saker som bara vispar runt vattnet på kroppen eller luddar av sig i 5 år innan de är ok att använda. Knallade vidare och fyndade ett par Birkenstock sjukhusskor, bra bra, sommarens varma dagar räddade. Fyndade vattenflaskor till sonens tennis och gympalektioner, bra bra, jag lyckades ju glömma hans vattenflaska i Marsvinsholms Kyrka när vi sjöng där för flera månader sedan, haft dåligt samvete sen dess. Sen skulle jag bara gå tillbaka och betala handdukarna eftersom jag fick förklarat för mig att allt skulle betalas på respektive station. Och då, då föll blicken på något som fick mig att sluta andas. En Beach House-påse... En TOM Beach House-påse... Började rota runt som en galning!! Och vips, så höll jag ett underlakan i handen, rotade äääändå mer, och vips-vips så stod jag med Beach House Lace påslakan i handen!! Inget örngott, tro mig, jag letade verkligen! 

Och nu till det ändå mer sjuka... priset... Påslakan 40:-, underlakan 20:-.... Gissa vem som kastade pengar på den stackars hjälpredan?! Log från öra till öra och gick runt och suckade Det är sjukt, alltså...!! Jag kan inte tro det...!! tills jag snubblade över tavlan ovan! Helt nu, fortfarande i plast och favorit i repris: 20:-! 

Sonen fyndade 3 leksaksbilar som han har berättat för alla som vill lyssna att de är från loppisen, sen att ingen någonsin kommer se dem i någon film, spelar liksom ingen roll. Han lyckades få hem 3 bilar för 5:- så enligt honom är det också världens bästa loppis! 

Ja, inget kommer slå detta, inte en chans! Det enda som skulle kunna överskugga detta är om någon rik släkting som jag inte kände till, låter mig ärva ett par mille eller en bostadsrätt i Stockholm eller nåt sånt...

Eller nä, inget kommer slå min loppislycka - inget!

Den om att sprita nagelsaxar och pincetter för att operera lite

Jamen varför inte liksom?

När det tar 35 minuter att gå en väg som tar 7 minuter egentligen, så känns det så himla onödigt att ta upp sjuksysterns dyrbara tid med tre tramsiga stygn. Så varför inte bara Alcogela ner en nagelsax och en pincett och två kapabla händer och göra det själv, det är ju inte svårt. Eller jo, lite svårt blev det när ett av dem växt fast men då är det liksom försent att sluta, eller hur? Halvfärdiga jobb är inget för mig. 

Det skönaste är inte att stygnen är borta, de störde mig inte men de där stora plåstren gjorde det! Och fick mig att känna mig helt svullen över knät och lite smått orolig för att jag inte skulle ha blivit bra, trots allt. Men så fort de där plastlapparna var borta så märks skillnad och nu ska jag bara få sårtejpen att sitta kvar, hur det nu ska gå till. Förstår inte varför min hud verkar stöta bort sårtejp, det enda jag tål. 

Men det är väl bara att plåstra om och om och om igen, tills det inte behövs mer. 

Fast det får nog bli IG i syslöjd för den som sydde ihop mig... Jag är tjej, jag behöver kunna visa knäna i klänningar och kjolar utan att behöva sminka knät innan! Men ok, jag är hel igen, det tackar jag för! 

Den om gamla svartvita filmer och små byar med -måla i namnet

Jag har en konstig liten förkärlek för svartvita filmer från 40- och 50-talet.

På söndagar gick vi på poängpromenad i den lilla byn vi bodde i utanför Varberg (Veddige - någon som varit där?) och jag brukade vinna massor med godis och konserver med päron och aprikoser, något som var det godaste jag visste då, när jag var lite äldre än vad Mini-Me är nu. Och på eftermiddagarna var det svartvita gamla filmer, Soldat Bom, Swing it, Magistern, Åsa-Nisse, Flottans Guldgossar och Biffen och Banen, ja, ni fattar. Jag försvann in i en värld som jag skulle vilja leva i, där folk heter Dagmar, Hasse, Sixten, Stig och Svea och man pratar om att "kinesa" hos vänner istället för att gå hem och sova i sin egen säng. Där man pratade ordentligt även om man använde slang men inte hade en mobiltelefon i närheten och ljusknappar fortfarande var gjorda av bakelit. 

Ungefär samma känsla som när vi åker till Astrid Lindgrens Värld och kommer över gränsen så känner jag mig som hemma, ser Rumpnissar och busiga Emil-pojkar i varje hage, där Bullerby-ungar klättrar över gärdsgårdar och hönsen springer framför hästen. Där småbyar heter något med -måla eller -ryd och där det lätt går att hitta en vattendriven kvarn i varenda liten bruksby. Där man nästan förväntar sig att se hembiträden som heter Alma och har vita förkläden med små volangvingar på axlarna. 

Ja... Jag vet inte varför men jag sveps med, drömmer och får för mig att leva simplare och närmare naturen. Och just idag, en solig fredag, när jag nästan är helt feberfri för första gången på en hel vecka (japp, min underbara temp var nere på 35,9 i morse, nu ligger den runt 36,5 men det känns bra ändå) så tänker jag fortsätta frossa i svartvitt, drömma om Vimmerby till våren och planera fredagsmys med äckligt mycket godis från Hemmakväll med en ung man som är mig närmst i hela livet! 

Ha en underbar fredag!

Den om för många färger i ett huvud

Alltså jag är ingen bra sjukling!

Har aldrig varit och kommer aldrig bli. Ska jag vara en bra och snäll patient så behöver jag vara sövd tror jag. Jag vill inte vara stilla, jag vill inte vara förhindrad, jag vill inte få alla dessa färger, stilar, idéer och funderingar i huvudet och inte kunna göra något åt det!

Nu när jag har överbevisat mig själv om att man visst det kan möblera om i en liten tvåa, så har ju inte tankarna slutat, tro mig. Min möblerar-om-gen fick blodad tand och ger sig inte. Skriker och drar i mig, ger mig massor med roliga idéer och tankar och vad kan jag göra åt det? Ingenting!! För jag får inte! Är det något ord jag hatar mer än allt annat så är det får, speciellt ihop med ordet lov. Att få lov till något - lägg ägg, jag ser rött med en gång! Vill liksom bara skrika att nä, min själ, DU ska inte tala om för mig...

Vi har ju bott här i lite mer än ett år nu, det tar väl kanske ungefär den tiden innan jag känner mig hemma någonstans och börjar våga ta ut svängarna lite. Jag är till en början ganska rädd för att göra hål i väggarna, speciellt nu när vi fick två rum omtapetserade och så där. Men nu börjar det liksom ramla in, här ska vi vara, detta är vårt hem, här känner vi lugn och ro. Här stannar vi, vi har det riktigt bra här! Men hur går jag då vidare med min lilla gen då? Jaa'ru... Ingen aning, vi får väl se var det slutar.... Undrar om det finns någon heminredningsakut man kan ringa så där bara när man vill, typ nu och 10 minuter i taget, tills jag kommer på nästa idé? 

Annars kanske jag ska passa på att starta en sån firma, nu när jag ändå sitter still menar jag... För det borde jag väl få lov till, eller hur?

Den om det där förbaskade knät och pastellblommor som plåster på såren

Så var det gjort!

Nu ligger jag i soffan med knät i högläge (ingen direkt skillnad där då, eller hur?) och det stramar, svider och känns bortdomnat på grund av all koksalt som fortfarande finns kvar i knät. Det var ju inte direkt snyggt där inne om jag förstod det hela rätt. Menisken var söndersliten och inflammation i knät. Han lagade menisken och skrapade ut det inflammerade, men knäskål och annat såg fint ut, så alltid något! Friskförklarad kommer jag inte bli på länge, men min läkare ansåg att jag har mycket goda chanser att bli helt återställd. Nu är det vila, måttlig belastning och byte av bandage som står på tapeten, om 10 dagar ska stygnen tas bort. 

Om någon undrar så ser ett knä ut så där som på bilden ovan. Jag skulle titta lite i en av böckerna som kanske är bra till anatomikursen vi läser nu och första uppslaget jag fick upp var... tadaaa... knä! 

De vackraste blommorna kom med en ask choklad med bud i morse! Min söta väninna är så himla omtänksam och gullig - jag är så lycklig för att jag har henne i mitt liv! Så nu har jag något extra vackert att titta på när jag feberyrar i soffan. Jo, lite Post-Op-Feber har jag fått minsann, ligger och pendlar någonstans mellan 39-40 grader och har feberrosor på kinderna, men det är bara att uthärda, så är det ju när kroppen blir angripen från alla håll, någonstans måste den ju ta energin ifrån. För min del brukar det gå över efter en dag eller två, jag hoppas på samma resultat denna gången. 

Nä, nu blir det lite extra vila igen - fixade kvällsmat till Mini-Me som kom hem från att ha sovit hos mormor när jag var iväg och det krävs inte mycket för att jag ska bli trött nu, så värma pannkisar i micron och en kopp kaffe till mig, tog musten ur mig denna gången. Så, ryggläge intaget, Bompa på tv, Mini-Me mätt och nöjd, let's kick back!

Den om nya kurser och benrangel som heter Frans-Günter

Så var det då dags! 

Termin 2 började storslaget idag. Anatomi, skelett och muskler - vilket liv jag lever! På två timmar hade vi gått igenom hela skelettet (och tagit död på ett par myter) och jag hann också stressa upp mig över operationen på onsdag då jag slog upp ett medicinskt lexikon med bilder och direkt hamnade på sidan över knät! Herregud så mycket som kan gå snett eller sitta fel där inne! Inte undra på att jag har ont. 

Ny lärare också, en av min mormors gamla arbetskamrater på njurkliniken i Malmö. Bara det är ju liksom lite extra roligt! Imorgon är det dags för mag- och tarmkanalen och sen får jag ta itu med lite förberedelser inför onsdag. Gulliga väninnan bjöd på gott sällskap och mat ikväll, härligt att inte äta ensam längre och ungarna var så uppe i varv att jag aldrig trodde sonen skulle somna när vi kom hem. Men en kvart senare än vanligt var det knäpptyst från lillis rum och nu snarkar han på som vanligt. 

Älskar mina vänner! Utan er vore jag inget!

Ses imorgon, Frans-Günter!

Den om svinkalla vindar och en nästan tom kyrka

Det blåser isande vindar över Skåneslätten, minsann...

Och där ute någonstans, mitt ute på den plana slätten, ligger den vackraste lilla kyrkan, på byns enda kulle. Den är så liten att 35 personer fyller den till bredden. Ändå var det bara fyra stycken där idag, förutom kören. Jag vet inte om det har med snön att göra, vindarna eller det faktum att det var en stand-in-präst idag, men det gör liksom lite extra ont i själen då, när det nästan är tomt.

Men vi sjöng av hjärtats lust ändå! Vi sjöng så det lät som om kyrkan var fullsatt. 

Taize är helt klart min favoritmässa, ro för min själ och just idag även ett sätt att samla tankarna, finna lite extra styrka inför veckan som kommer och min chans att få be om lite extra änglavakt till operationen. Jag är extremt dålig på att sövas nämligen, det stämmer liksom inte så bra överens med min "jag-måste-ha-kontroll"-filosofi. Så jag behöver all hjälp jag kan få.

Men nu är jag risslad inför veckan - tror jag i alla fall, jo, så känns det!

Bring it on, liksom! Nu ska vi bli friska och krya igen! 

Den om tråkiga foton och skvalmusik på radion

Lördag!

Skvalmusik på radion, svenska dansbandslåtar och roliga dängor från 1946 och så ett par tråkiga foton.

Ja, det är min pausmelodi mellan rapportskrivningarna denna iskalla men soliga lördag. Vintern kom ju tillbaka, fastän jag tog in pasteller. Det hjälpte ju inte alls! Och stormande Skånelandsvindar med istappar viner runt knuten. 

Jag sitter och försöker komma på hur jag ska skriva en rapport på extremt få ord, vad jag egentligen ska ha med i den och om det ska vara någon framsida till den eller inte. Den sista frågan får jag väl ta när texten väl är klar, antar jag. Tankarna är inte helt på banan idag, ska jag erkänna. Jag tänker mer på hur det ska gå på onsdag nästa vecka... De ringde från sjukhuset och nu är det dags, nästa vecka skär de upp mitt knä... Och vad händer sen? Kommer jag bli bra, kommer det göra ont, när kan jag gå igen, behöver jag mina kryckor länge till, hur ska det gå med skolan, hur ska det gå med sonen...? Usch, det är svårt att koncentrera sig när jag bara har en massa "Tänk-om"-tankar...

Nä, sista rycket nu!
Rapporten borde kunna skickas in om ett par timmar - om jag bara sätter in tankarna i rätt fack igen! Under tiden bjuder jag på extremt tråkiga foton från Malmö Central. Jag försöker lära mig att ta kort i farten, men kan inte alltid stanna och be tiden frysa lite bara för att bilden ska bli bra - nä, träning träning träning, sen kan livet rulla på hur fort det vill, jag kommer vara beredd att fånga ögonblicken ändå!

Nu, rapport, jag, datorn, yes!

Den om den vackraste lilla affären i hela staden

Det finna en speciell affär i Ystad som är så där lite extra vacker och lite extra speciell att gå in i. Den underbart vackra Kronan på verket, blommor, inredning och världens trevligaste personal. Och vilka arrangemang de gör! Det spelar ingen roll vilket tillfälle eller vilka blommor eller vilka färger - allt de rör vid blir de vackraste kreationer! Jag kan gå in där ibland bara för att stå där, med alla dessa vackra föremål runt omkring mig och försöka placera in dem hemma hos mig själv. Jag skulle absolut behöva en mycket större lägenhet och en hyfsat stor plånbok. 

Idag hade jag inte direkt tid att klämma och känna på allt, men jag måste snart in där igen och hitta vårens utmaning. Jag ska ta upp min lilla utmaning till mig själv igen, köpa en växt som skrämmer slag på mig, för att övervinna mina rädslor och se till att den överlever! Har ingen aning om vad jag ska hitta på för blomma, så har ni några förslag, skicka ett meddelande. Gärna något med färg, gröna växter har jag upp över öronen och nu måste jag få lite färgfägring här inne.

Kolla in ljuslyktan på översta hyllan! Den bara skriker Kööööp mig, kööööp mig!! men jag motstod den idag, får väl se om jag är lika duktig när jag går in nästa gång. Om den finns kvar så borde jag väl ta det som ett tecken på att den vill flytta in hos mig, eller hur? 

Hoppas ni har alla har en underbar fredag med massor av mys!

Jag ska slappna av med vetskapen att jag klarade min salstenta som jag skrev innan jul - yeay me!!

Den om slutet på julen och quizzande mammor

Julsakerna har minsann inte kommit längre, trots mina tappra försök att plocka undan. Sonen har i och för sig förlikat sig med rutinen att äta frukosten vid diskbänken! Vi är ju så flexibla!

Nu drar jag iväg till skolan för första gången på, vad som känns som, vääldigt länge! Kramkalas kommer det ju bli så klart och njuta av de sista dagarna som Dianagrupp, för snart är det dags för nya arbetsgrupper... Usch, hur ska det gå för den här "flexibla" donnan? Love my studygroup!

Ikväll blir det en massa musikquizzande för ett gäng fnissiga kvinnor! Bara så där på en torsdag, liksom. Det behöver man ibland. Några mammor som känner varandra och några nya bekantskaper, kan det bli bättre?

Men vi börjar med musik, kaffe, solglasögon och en tågresa!
Bra plan!

Den om färdiga arbeten och spejsade iso-tal

Det är inte helt lätt att vara objektiv när man skriver om ett ämne som ligger en varmt om hjärtat, eller close to home, uttrycket jag tycker så mycket om. För samtidigt kan jag inte säga att kroniska sjukdomar ligger mig "varmt om hjärtat" - det vore ju fruktansvärt! Men close to home, absolut.

Vi har inte bara tidspress utan ordpress på oss, rapporterna får inte överskrida ett visst antal ord. Denna gången klarade jag mig precis, två ord från 2000-gränsen, hoppsan, Kerstin, liksom!

Men nu är den klar.

Frågan är om jag ska göra som vanligt och peta i den tills det snurrar framför ögonen igen, som jag brukar göra, eller bara luta mig tillbaka i min stolthet över min första egna rapport och trycka på sänd-knappen.

Hmm, svårt... Noja mer, eller känna mig mer än nöjd? Hmm...

Åker och hämtar mitt barn på fritids och funderar under tiden, ja, det låter bra! 

På med regnkläderna och ut i den gråa januariskymningen.

När jag kommer hem är det dags att ta lite tid för att leka med spejsade iso-tal på nya kameran. I äkta Frugan-anda! Min foto-guru!

Den om skira tulpaner och turkosa jumpsuits med suddiga självporträtt

Min pappa fyllde 78 år igår!

Det lustiga var att jag fick blommor. Modern min gick iväg för att ordna vackra blommor till ett betydligt mer ledsamt tillfälle, på fredag och kom tillbaka med dessa vackra bleklila tulpanerna till mig. Och efter en väldans massa plocka-undan-julsaker-stök (köksbordet är fortfarande försvunnet under en hög i rött och grönt) så är det underbart att få in pastellerna igen! Jag vet att det bara är januari, men jag vill inte ha mer vinter nu. Nu vill jag ha långsam vår och den där speciella doften som finns i vinden när jorden långsamt värms upp igen.

Jag reade mig en OnePiece förresten! Men innan någon påpekar att bilden är suddig, jo, jag vet! Men detta är mitt första självporträtt! Jag har aldrig tagit bilder med självutlösaren innan och det är minsann inte enkelt när man inte vet hur man ska göra! Plus att 3 sekunder är extremt kort tid att förflytta sig på, när man bara har ett fungerande ben. Fast nu vet jag hur man gör och jag har ju lovat att bättra mig på att synas i bloggen, så nu är det väl bara att dra igång, det kanske går att förlänga tiden eller så får jag bli en baddare på längdhopp så slipper jag svaja som en prästkrage i storm som jag gjorde på något av fotona. 

Nu har veckan börjat på allvar, känner ni det? Det var en extremt trött Minifamilj som gick upp i morse, sonen vände sig om, drog täcket över kinden och sa; Mamma, det är faktiskt fortfarande natt, jag tänker inte gå upp!

Jag har saknat rutinerna faktiskt... Så välkommen tillbaka, vardagen!

Den om att möblera om i en liten tvåa

Men det är ju en utmaning att möblera om när man inte har någon plats!

Jag är annars känd för att möblera om ungefär varannan månad, till och med sonen frågade i somras om vi inte skulle möblera om snart. Inte ens han är van vid att möblerna står på samma ställe så himla länge som de gjort nu. Under ett års tid har jag inte kunnat ändra något annat än hans rum och det kan jag inte ändra mer nu heller, kanske om han får en våningssäng men det är inte riktigt aktuellt just nu, han får nog bli lite större först. 

Jag älskar att möblera om!! Hur i hela världens namn får man utlopp för sin möblera-om-bacill när man inte har någon plats? Jag passade på att ändra om på vinden när jag tog ner julkartongerna, väldigt inspirerande när man inte kan se omändringen... Hmm... 

Jag reade ett väggord när vi var i Linköping och jag visste precis var jag skulle sätta det någonstans så när jag började flytta på sakerna som stod i hörnan innan, så insåg jag att platsen faktiskt kunde användas på bättre sätt. Det gamla plåtbordet som stod ute på balkongen och rostade passade perfekt i ett minimalt utrymme och bippeliböna - så har vi skapat en studiehörna!

Och det finns faktiskt en finess till. I skåpet vid sidan om, röjde jag ut en hylla för skolböcker och skrivarpapper. Och sladdar är dragna och fixade så det finns inget som hindrar mig från att sitta där och skriva alla mina skolprojekt! 

Förutom självdiciplinen och inspirationen...

Ja... det får bli nästa sak att ta itu med... sen...

Den om nyårslöften, vardagslöften eller bara helt enkelt "så-här-tänker-jag-göra"

Har ni avgett nyårslöften?

Jag har ett stående löfte, varje år - att inte avge några löften!

Jag läste någonstans att löften som avges på nyårsafton eller måndagar, inte hålls eftersom de är belagda med  så mycket ångest och tvång. Jag vet inte om det stämmer, men det är en väldigt bra ursäkt om man inte klarar sitt nyårs-bantnings-löfte, eller hur!

Jag bestämde mig i alla fall för länge sedan att jag ska ge mig själv löften vilken dag som helst och om jag inte klarar de, gör jag om det en annan dag. Och sen inga "jag-får-inte" eller "jag-ska-bara", de är ju så tråkiga och det finns ju inget skojigt med att hålla något sånt! Det enda jag lovar mig själv är saker jag ska göra mer av! Mycket roligare!

Så mina "Jag-ska-göra-mer"-löften är så här:

Jag ska ta ut sonen på fler småsemestrar! Vi har väldigt roligt tillsammans och han är en underbar resekamrat! Och en helg hit och en helg dit, då blir det inte så dyrt heller, erbjudanden dyker ju upp varje dag!

Jag ska ha klänning och kjol mer! Jag fick väldigt ogillande blickar från min söta kursare när jag skulle på en dejt i höstas och hon frågade vad jag skulle ha på mig och jag svarade jeans..? Så, för att ha P's gillande med mig under 2013, mer klänning, kjol och strumpbyxor och högklackat! Nä, förresten, inte högklackat... Sen kanske, inte nu...

Jag ska använda min blivande studiehörna bra och mycket! (Ska bara fixa den först, men det sker i dag så det är ju lugnt)

Jag ska skratta, le, leva, älska och känna mer än jag gjort under 2012! Och när jag kan, så ska jag dansa mer också! Massor mer!! Och ofta och länge! Och sjunga högt! Och sen ska jag leva, skratta, le och älska hela världen ändå lite mer! Och vara glad för mitt liv! 

Jag ska börja äta frukost igen! Jag lovar och svär! Jag är världssämst på att äta frukost och det behöver man om man ska kunna plugga. Japp, så får det bli - frukost, jajakvinnsan!

Så där har ni mina löften! 

Vad är era?

Den om att irritera ihjäl sig

Att jag aldrig lär mig! 

Man säger ju att man aldrig ska se filmerna som baseras på böcker, men jag kunde inte hjälpa det. När min favoritbok äntligen blev en miniserie, kunde jag inte låta bli att titta...

Men det kunde lika gärna varit en annan historia! Inte nog med att de tar död på folk som inte dog i boken, de har iPads och husvagnen är ett hus. Och nu helt plötsligt så kom den där Whitmore-kvinnan tillbaka igen och försökte dränka barnet... Herregud, nu kom mamman tillbaka från de döda....

Ja, jag skriver samtidigt som jag tittar på slutet, för jag kan ju så klart inte låta bli att se den heller. 

Det får kanske bli ett nyårslöfte, att inte titta på filmer som är baserade på mina favoritböcker... Ok, jag ska försöka. Men det är ju så svårt. Samtidigt som jag irriterar ihjäl mig en smula...

Den om att hålla andan i flera timmar

När jag var liten så gick vi ofta på bio på juldagen. Det var då de släppte premiärerna och det var ett hyfsat billigt nöje (då) och vi fick gå själva. Alla kände bioägaren och alla minderåriga suckade ljudligt över biljardborden som stod vid ingången som vi absolut inte fick använda... Jag kommer ihåg hur det doftade i salongen och hur härligt det var att sjunka ner i sätet och försvinna ett par timmar. 

Det är nog där min förkärlek för filmer väcktes. Jag ääälskar film!

Idag gjorde vi något som vi sett fram emot länge, vi har inte hunnit med att använda sonens biobiljetter och det var liksom på tiden nu. Så innan jul bokade vi in oss på Cinema 3 här hemma och idag var det dags. Stor popcorn, dricka och snyggaste brillorna - Hitta Nemo i 3D!!
Jag vet inte hur många gånger vi sett filmen på dvd, men detta var verkligen ett äventyr! Herregud, man såg till och med de små luftbubblorna i vattnet simma omkring runt ansiktet och min fasa blev sann... Ni vet när hajen Bruce träffar Marwin och Doris, han kommer så där himskans nära och knäpper ihop käftarna precis vid näsan på dem, fast han inte vill äta upp dem, just då i alla fall. Och ja, tänderna kom väääldigt nära min näsa!! Lite skrämmande faktiskt! 

Så vi tillbringade 1,5 timme under havet idag, det var nästan så man höll andan hela tiden! 

Fantastiska 2:a januari!

Den om saluten som tackade 2012 hejdå

Gott slut och ett sprakande gott nytt år!